Vad var så speciellt med Samarkand och Sidenvägen? Det upptäcker vi på IMA (Institut du Monde Arabe) i Paris denna vårvinter.

Uzbekiskans återupptäcks efter en lång tids dvala inom det forna sovjetiska imperiet. Detta sagoland (i alla fall i min fantasivärld) har länge varit avskuret för oss västerlänningar. Samarkand klingar så mystiskt och drömskt. Utställningen är just sådan jag hoppats på: en resa i tid och rum!

De fantastiska sidentygerna och guldbroderierna från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet är häpnadsväckande och tyder på hantverk av högsta kvalitet och skicklighet. Men utställningen bjuder även på en resa in i den innersta kretsen av den uzbekiska elitens bakgrund. Landet var då uppdelat under diverse Khan – eller ledare – vars lojalitet var framför allt till klanen och dess traditioner mer än till nationen. De regionala klädedräkterna varierade, likt då vi i Sverige hade olika regiondräkter innan ”nationaldräkten” infördes.

Det är en stor utställning vilken omfattar allt från mattor, bonader, till smycken, huvudbonader och kaftaner. För att inte glömma sadlar och allt som hör till hästens prydnad samt till ryttarens utstyrsel. Färgerna sprakar och guldet glimmar, precis som i sagorna. Städerna Samarkand, Buchara och Chiva var viktiga handelscentrum längst med Sidenvägen. Dess befolkning varierade från persiskt, till mongoliskt och arabiskt ursprung. Den gemensamma benämningen har sedan 800-talet varit Islam.

Rummen på IMA är uppdelade enligt teman. Det börjar med fantastiska kaftaner – kallade chapan eller khalat – i siden med intrikata guldbroderier. Det var de mäktigaste männens paradkostym: en fotsid lång kappa, sytt i ett tygstycke som bars ovanpå flera lager kläder. Konsten att brodera med guldtråd var vanlig i Indien, Kina och Europa sedan flera sekler tillbaka men nådde sin höjdpunkt i Turkestan (som landet då kallades) i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Blom- och vegetabiliska motiv var brukliga inom hovet, men även citationer från Koranen.

Kvinnor och barn skulle inte utmärka sig så deras kaftaner var mycket mindre elaborerade men de hade fina tygmönster med en blandning av färger.

Däremot bar samtliga kalotter på huvudet (utom äldre kvinnor för de skulle ha schal över håret) vilka var mer eller mindre dekorerade. Smycken bars som ornament eller som talismaner. Även hästarna dekorerades – eller snarare deras tillbehör: sadlar, tyglar, grimmor och stigbyglar.

Stora broderade tygstycken – suzani – dekorerade väggar, sängar, golv och fönster. Konsten att knyta mattor visas också på IMA med ett flertal vackert mönstrade mattor i vegetabiliska färger. Utställningen avslutas med en samling moderna tavlor – vilket i mitt tycke var det minst lyckade inslaget på denna, annars så inspirerande återspegling av en förgången tid.

Det finns mycket kreativitet i vår värld, vackra hantverk, upptäckter att göra… museer och andra kulturevenemang bidrar till att öppna våra sinnen och förhoppningsvis även våra hjärtan för att bättre förstå olika civilisationer och traditioner. Vi måste värna om kulturen för att skapa broar oss människor emellan. Det är speciellt viktigt i tider av polarisering och krig.

Anne Edelstam

Sur les routes de Samarcande, merveilles de soie et d’or

Institut du Monde Arabe, Paris

23 november 2022 – 4 juni 2023

Det asiatiska museet i Paris, visar denna vinter Afghanistans rika historia.

Talibanerna har inte alltid härskat i denna, för oss, avlägsna del av världen. Dess rika historia utspelar sig i denna utställning. Afghanistan har kommit nära oss i och med de flyktingar som kom till Sverige, främst under 2015. Men trots det så vet vi ganska lite om landets brokiga bakgrund. Det hjälper då att få ett historiskt perspektiv på detta, i många avseenden, okända folkslag.

Det är svårt att tala om ett homogent folk, för Afghanistan består av flera stammar vilka härstammar från diverse bakgrund. Islam förenar dem – med undantag för vissa mindre, men förtryckta, religiösa uttryck.

Utställningen på Musée Guimet gör anspråk på att ge besökaren en historisk inblick i detta tusenåriga gamla bergsland.

Den första salen visar några intressanta exempel på statyer av gudar och gudinnor i trä, tillverkade då landet fortfarande var animistiskt. Cirka 2000 f.Kr. bosatte sig indoeuropéer ifrån Persien i området och med dem kom den zoroastriska religionen att dominera. Alexander den Store satte sedan sin grekiska prägel på Afghanistan när han tog över riket, vilket vissa utgrävda föremål ger uttryck för. Den berömda sidenvägen gick tvärs igenom landet och handel och kommers med olika länder var en del av vardagen. Afghanistan låg således i en korsning, med influenser från världens alla hörn. Detta gör det svårt att få ett homogent intryck av landets kultur trots den pedagogiskt upplagda utställningen. Man får snarare se det som ett lapptäcke av olika sammansatta delar.

Genom medierna blev vi varse om Afghanistans buddhistiska epok, med bland annat de gigantiska Buddha statyerna som talibanerna sprängde sönder och samman i Bamiyan regionen. På museet visas dessutom flera målningar, statyer och inristningar från den tiden. Vissa har även inslag av hinduism. Tydligen beblandades de båda religionerna med varandra vilket är lustigt när man tänker på hur olika inriktningar de ändå har.

Sent under 800 talet konverterade afghanerna till Islam och en ny byggnads- och poetisk konst växte fram.

Mongolerna erövrade sedan landet och lämnade också spår efter sig i form av föremål och byggnader.

Den sista salen ägnas åt islamiska konstruktioner – flertalet återuppbyggda av utländska arkitekter och arkeologer – samt fotografier.

Fotografier från utgrävningarna ger insikt om den rikedom som fortfarande finns begravd i Afghanistans inre. Tyvärr förstördes en hel del, även föremål på nationalmuseet i Kabul, då talibanerna intog landet för första gången.

Kommer de att vara mera försiktiga denna gång? Plundring (samt narkotika) utgör tyvärr fortfarande en stor del av deras försörjning i detta urfattiga land.

Utställningen är synnerligen viktig för att förstå Afghanistans brokiga men intressanta historia. 

På en av de övre våningarna i detta storslagna museum, visas en aktuell utställning från Afghanistan: Sur le fil – på tråden. Den handlar om en afghanska, Zolaykha Sherrad, som flydde landet men som återvände 2002.

Hon inrättade då vad som kom att utvecklas till Zarif Design. Genom att använda sig av lokala sömmerskor, broderare och tyger skapade hon en verkstad vilket ledde till en butik i huvudstaden Kabul. Denna affär existerar fortfarande berättade hon för mig. Det är dock svårt numera att exportera varorna till västvärlden. Men kvinnorna får än så länge sy åt henne och det håller dem i gång och borta från talibanväldet. Huruvida de ska få fortsätta står skrivet i stjärnorna. Men så länge det finns liv finns det hopp!

Afghanerna har varit med om talrika omställningar och inskränkningar under århundraden av erövringar och umbäranden. Kvinnorna i Afghanistan börjar nu också, i takt med vad som sker i Iran, protestera och ta av sig slöjorna. Kan det vara så att ännu en omvälvning håller på att ske i Afghanistan men denna gång genom kvinnorna? Historien visar oss att allt är möjligt.

Anne Edelstam

Musée Guimet, Paris

26 oktober 2022  – 06 februari 2023.