Mina 25 år i sekten

Det är titeln på Mariette Lindsteins självbiografi om hennes resa in i sekten, om scientologins grepp om sina medlemmar och hennes skräckupplevelser i deras händer innan hon lyckades fly därifrån. Scientologirörelsen har länge varit betraktad som en av de värsta manipulativa sekterna av bland annat det franska inrikesministeriet och dess organisation MIVILUDES vilket har som uppgift att kartlägga och informera regeringen om olika manipulativa rörelser.

Mariette har skrivandets gåva. Hon har publicerat nio omskrivna romaner varav flera har blivit översatta till olika språk. Serien Sekten på Dimön har även blivit en TV-serie och hyllad internationellt. Men den här senaste boken är alltså hennes memoarer från tiden i sekten. Jag har läst flera ”sektböcker” och denna är en av de bättre. Inte för att läsaren får veta så mycket mer i denna bok om paranoida ledare, straffen, det godtyckliga psykiska våldet, isoleringen från familj och vänner – för det återkommer i de flesta sekter – men Mariettes levande sätt att beskriva eländet på drar in läsaren i hennes dramatiska leverne. Det är också modigt av henne att publicera denna bok, för scientologerna är kända för att inte dra sig för att hota och stämma de avhoppare som vågar sig på att offentligt kritisera rörelsen.  

Vi får följa denna glada, unga, svenskas resa in genom helvetets portar. Ingen människa går frivilligt med i en sekt utan man luras in i en sådan rörelse genom långsam och väl uttänkt manipulationsteknik. ”Det finaste var gemenskapen och värmen från de andra medlemmarna”, säger Mariette. Det är så de flesta värvas. Vännerna visar sig senare vara lika hjärntvättade som en själv och angiveriet mot den som vågar säga ifrån eller ens ifrågasätta läran och ideologin är satt i system.

Mariette lyckades övertalas att lämna Sverige, med sin dåvarande man, han också scientolog, för att bosätta sig i huvudkvarteret i Los Angeles. De lockades av en bra inkomst, men framför allt av budskapet att ”förändra världen till det bättre”. Väl på plats, togs deras son ifrån dem för att de skulle, på så vis, kunna arbeta mera ostört påstods det. Sedan isolerades de från det övriga samhället, medier och till sist även från varandra. Medlemmarna tvingades arbeta längre och längre timmar, för en försumlig summa pengar, samt sova och äta mindre och mindre. Det är ett känt fenomen att stress och utmattning leder till att hjärnan stänger av och sätts i en slags trans utan möjlighet att tänka klart.

Efter åratal av hårt slit, separation från familjen i Sverige, från sin man och son, träffade Mariette Dan. De två lyckades, i omgångar, hals över huvud, fly ifrån sekten. Utan pengar, utbildning eller kläder får vi följa Mariettes långa väg tillbaka till ett normalt liv och eventuellt tillbaka till Sverige.

Speciellt ni som tror att ”detta kan aldrig drabba mig”, läs denna bok. För, av erfarenhet, vet jag att vi alla kan dras in i en sekt. Det är som en förgiftad förälskelse och innan man har kommit så långt att man vaknat till och börjat inse att man har blivit bedragen så kan det gå många förlorade år av ens liv. Det må vara Scientologin, Knutby, kriminella gäng, Islamism eller nazism. Ett steg i fel riktning, kan leda till flera steg och innan man vet ordet av, så är man fast. Kanske inte fysiskt men mentalt. Det är väl det viktigaste budskapet med denna välskrivna bok. Läs och lär!

Anne Edelstam         

Lång väg hem, mina 25 år i sekten

Bokförlaget Forum

Mariette Lindstein, 2024

Marie (1867 – 1940), född Triepcke av tyska föräldrar, men sedermera gift med den danske kände konstnären Peder Severin Krøyer, och senare med den lika berömde svenske tonsättaren Hugo Alfvén. Marie, blev, sitt konstnärskap till trots, under sitt leverne, mera känd som formgivare än som konstnärinna.

Denna utställning på Waldemarsudde, i Stockholm, vill förmedla vidden av hennes konstnärskap. Den sträcker sig från målningar och teckningar, till möbler, vävnader samt inredningar. Utöver det bjuds det på en utförlig katalog. Likt Karin Larsson, började Marie sin konstnärsbana med måleriet. Vi får ta del av flera av hennes tavlor. Bland annat de inspirerade av impressionisterna under hennes konstnärsstudier i Paris. En hel sal är tillägnad hennes nakenstudier vilka tyder på en säker penna och öga för detaljer.

I den första salen med flera utställda porträtt av henne själv, målade framför allt av maken, P.S. Krøyer, fastnade jag för ett mindre porträtt målat av de båda makarna, av varandra. Hennes vackra ungdomliga ansikte står i kontrast till den mogne lite allvarsamme maken. De målade av varandra i stil med en anrik tradition av gifta par i en och samma målning.

Efter giftermålet och deras dotters födsel, övergav Marie måleriet helt och gick in för att ägna sig åt hemmets dekor. Hon vävde och designade både kläder och möbler. Likt Karin Larsson, blev det i deras hem hon gav uttryck för sin konstnärliga ådra. Hennes smak och talanger uppskattades även av deras konstnärsvänner och hon fick flera uppdrag att dekorera och göra inredningar. Hon var skicklig på att hitta mönster, ett arv hon kanske fått av sina föräldrar som var tygfabrikörer?

Marie är banbrytande i sin stil och är en av de konstnärskvinnor som bröt upp med förlegade traditioner. Hon var aktiv i kvinnoateljéer och i sitt eget hem. Efter uppbrottet med sin första make, skapade hon sedan ett nytt konstnärshem åt sin nya familj. Hon hade då gift om sig med Hugo Alfvén, fått ytterligare en dotter och flyttat till ett nytt hem i Tällberg. Där gav hon alltmer uttryck för sin kreativitet. Marie stimulerades bland annat av den omgivande naturen vilket visas i flera verk i utställningslokalens inre rum. Hon var starkt influerad av den engelska Arts & Crafts rörelsen och blev en av dess ledande figurer i Skandinavien. Den var tongivande för en ny epok i såväl konsthantverk som kvinnofrigörelse.

Förutom att Waldemarsudde är så vackert beläget i Djurgården, med utsikt över Mälaren, så erbjuder galleriet med Marie Krøyers verk, en allomfattande konstnärsbana. Det är på tiden att vi uppskattar kvinnors förmåga att liva upp hemmets väggar och interiörer till dess rätta element. Det är konstnärskvinnor vi har att tacka för våra fina heminredningar, där fantasin får flöda fritt. Konst behöver inte enbart värdesättas som målningar upphängda på diverse gallerier, utan som mönster, i en vävnad, i en vackert snidad möbel eller i en väl komponerad blombukett. Det lär oss Marie Krøyer.

Anne Edelstam

Prins Eugenes Waldemarsudde, Stockholm

Marie Krøyer

9 mars – 25 augusti 2024

Stefan Johansson

Thielska galleriet öppnar lagom till Påsken denna ”ljusets” utställning. För det mest slående med denna inte så välkända konstnär, Stefan Johansson (1876 – 1955), är just hans sätt att behandla ljuset på.

Utställningen är inte i kronologisk ordning utan visas i teman, i den nedre delen av detta palatsliknande hus. Det ägdes av konstmecenaten, Ernst Thiel, innan det skänktes till staten som museum och galleri. Längst ut på Djurgården, i Stockholm, steg jag av bussen en gråmulen dag för att dyka in i en annan, mystisk värld. Det är inte en sagovärld, trots några tavlor med motiv av skog och mossa à la John Bauer, men snarare en eremits- eller en munks andliga värld, som möter besökaren redan i det första rummet.

Elektrifieringen av städerna hade precis börjat. Modernismen och industrialismen tog fart när Stefan Johansson började sin konstnärsbana. Detta fenomen tog han vara på och målade ljusets olika sken, gatubelysningar, lampor i hemmet, månen… Men även det inre ljuset, eller snarare Guds ljus, för han var troende med ett stort kors hängande på väggen i hans glest möblerade sovrum, vilket han målat av.

Johansson, trots uppenbara influenser från andra konstnärer, håller livet ut sin egen stil och låter sig inte påverkas nämnvärt av den rådande trenden. Från att ha börjat sin konstnärsbana med oljefärger övergick han, efter några konstnärsresor till Italien, till att använda sig av en blandning av tempera och akvarell på duk. Denna metod återspeglar färgerna och skenet i hans målningar på ett närmast gåtfullt vis och gör honom unik i sin genre. Melankolin i hans tavlor är dock inte dyster, utan genomsyras av ett inre djup betraktaren inte kan undvika. Paradoxen är slående i en tid då industrialismen började ta fart och takten ökade. Men för Stefan Johansson verkar tiden stå still.

Förutom hans fascination för ljuset och gatubelysningar, så målade han porträtt. Hans främsta modell var hans egen moder. Hon betydde oerhört mycket för honom och hjälpte honom även ekonomiskt. Hennes porträtt är så realistiska att man nästan kan räkna hårstråna på hennes stramt uppsatta hår. När hon har gått ur tiden, hänger han sig åt att återskapa sin ytterst sparsamma interiör. Ensamheten i alla hans målningar påminner lite om Edward Hopper men målad à la Vilhelm Hammershøi. Självporträttet är intressant eftersom det är gjort med en annorlunda teknik vilket visar bredden på hans kunskap.

I dessa hektiska tider vi lever i är det en fröjd att gå in i ett stillsamt inre landskap och inse att vi kan finna ett lugn mitt i världens uppror och kaos. Vi går nu mot ljusare tider på året, en tid av förväntan och hopp. Stefan Johansson skänker oss lite av sitt ljus, möt det med glädje på Thielska galleriet, i Stockholm, denna vår.     

Anne Edelstam