Det är på Musée Maillol, i St Germain, fortfarande känt som Paris konstnärskvarter, jag upptäckte detta mystiska folk. Etruskerna – troligen härstammandes från orienten – var handelsresande, föregångare till romarna, talande ett hermetiskt språk. Deras stora civilisation har länge fascinerat eftervärlden.

 

 

 

 

 

 

Vardagslivet:

Denna utställning – med sina 250 föremål – tar för första gången upp etruskernas vardagsliv, deras hantverk, deras boende, deras tro och deras handel med framförallt grekerna. Det etruskiska äventyret pågår mellan cirka 1000-talet fram till 200-talet f.Kr. och utspelas i det som utgörs av nutidens Toscana, i Italien.

Besökaren upptäcker etruskernas utveckling från primitiva hyddor till utsökt inredda herrgårdar som växte fram i och med städernas tillväxt. Under 800-talet fanns det en uppsjö av förmögna stadsregioner med prinsar som levde livets glada dagar. Handeln florerade tack vare den bördiga jorden som gav goda vinskördar (exporterade i spetsiga amforor man funnit på Medelhavets botten)samt fina olivoljor och havssaltet gjorde det möjligt för sjömännen att torka maten och vara ute till havs under längre tider. De skickliga hantverkarna tillverkade de typiska svarta keramikföremålen (bucchero nero), skulpturer och smycken.

 

 

 

 

 

 

Banketterna:

Etruskernas överklass levde överdådigt med banketter som säkert gjorde många ditresande avundsjuka. Dessa finns representerade på vaser, fresker och sarkofager.

Kvinnorna ansågs lössläppta med skamliga lyxvanor och männen omoraliska med orgieliknande fester. För grekerna vars kvinnor var förbjudna att deltaga i några banketter, var de aktiva etruskiska kvinnorna förbluffande. Genom Aristoteles vet vi att ”etruskerna festade tillsammans med kvinnorna lätt klädda i draperade kläder, inte så olika männens. De skålar, dricker kopiöst och erbjuder sina tjänster till vem de vill utan att genera sig…” Övervikt var tecken på makt och rikedom. Runda magar ansågs fint. Utöver olika sädesslag mest i form av bröd, åt de ostar, grönsaker, fisk och kött (gris och får).

Precis som hos grekerna, åtföljdes måltiden av en stunds spel, sång, och vindrickande (vinet var blandat med vatten, kryddat och uppiffat med riven ost!) till dansuppförande och flöjtspel. Allt detta finns representerat på utsökt skulpterade och målade föremål på Musée Maillol.

 

 

 

 

 

 

 

Erotik:

Efter måltiden kunde erotiska kärleksakter ske mellan samma kön, slavar och deras herrar eller äkta makar emellan. De tämligen expressiva pornografiska målningarna på vaser och skålar stod i en monter för sig med varning för föräldrar med yngre barn på besök i museet…

Utan blyghet eller skygghet serverade helt nakna slavar. Unga nakna män togs även in till – enligt grekerna och romarna – dessa skamlösa banketter. Prostitution, sado-masochism, flera partners… det mesta verkade vara tillåtet i Etrusken.

 

 

 

Sport:

Målningar tyder på att etruskerna utövade olika sporter. Dessa var ursprungligen till för överklassens begravningsritualer och inom familjen. Men utökades sedan till städerna och dess befolkning. De behöll dock alltid sin sakrala karaktär med domarna utklädda till präster. Kampsporter var vanliga och utövades av professionella brottare från lägre stående klasser, slavar eller utlänningar. I speciella teatrar bedrev de hästsporter samt andra atletiska sporter.

Skrift:

Etruskiskan påminde lite om våra runskrifter i mina ovana ögon. I slutet av 700-talet lånade etruskerna grekernas alfabet och la till vokaler för deras specifika uttal. Trots det finns det ord specialisterna fortfarande inte har kunnat tolka för etruskiskan bär inga likheter med något bekant indoeuropeiskt språk.

Från början var skriften politiskt betingad eftersom den endast användes av överklassen som makt- och prestige-instrument. Flera lyxföremål (vaser, smycken, statyetter, elfenbensbord) hade inristade namn på dess ägare. Senare användes även skriften i religiösa ändamål.

Romarnas övertag under 200-talet bidrog till att såväl det etruskiska talspråket som skriften föll i glömska och kulturen assimilerades av Rom.

Utställningen kan liknas vid ett minnesmärke över ett utdött folkslag som efterlämnat ett fantastiskt kulturarv vi delvis har fått ta del av och utan vilket kanske inte romarriket blivit den storhetsmakt den blev?

Anne Edelstam, Paris