Heter koreografen Benjamin Millepieds danstrupp som invigde danssäsongen på det anrika Théâtre des Champs-Elysées, Paris, denna september månad. Det blev en ovanligt varm och solig sensommar i Paris till skillnad från den kalla och våta våren. Parisarna kunde således börja terminen med ett vagt leende på läpparna terrorhoten till trots. På dansfronten öppnade den före detta operadirektören säsongen med studs.
Théâtre des Champs-Elysées
En annan, för oss svenskar mer känd, och minst lika kreativ koreograf ledde sin trupp på denna anrika teater i fem års tid. Det var Svenska Baletten i Paris 1920-25 med Jean Börlin i spetsen. Rolf de Maré var hans mecenat tillika älskare och ägare till teatern. När jag satt där uppe på estraden, kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka till den tid då dessa unga dansare anlände för första gången till Paris med andan i halsen och stora förhoppningar inför framtiden.
Tora Dardel – sedermera gift med konstnären Nils Dardel – fick i uppgift att ta hand om de oerfarna svenska ballerinorna. De tränade på teatern – det fanns en speciell sal för det ändamålet högst upp i byggnaden – och hade föreställningar på kvällarna. Truppen turnerade också mycket runt om i Europa och även i USA. Men denna teater var deras bas vilket besökaren upptäcker i en monter som hänger i övre foajén med tidstypiska affischer av bland annat Svenska Baletten.
Benjamin Millepied Foto: Wikipedia
Teatern som byggdes 1913 är en blandning av Art Déco- och klassisk stil med en vacker kupol i taket. Under svenskarnas tid blev den ett tillhåll för allehanda konstnärer. Det var här allting ”hände” inom konstens och surrealismens speciella värld. Det var också det ”glada 20-talet” då ungdomarna ville leva livet och glömma de trista krigsåren. Efter balettens upplösning lanserade Rolf de Maré Josephine Baker på denna teater. Succén var sådan att hon stannade kvar i Paris och återvände aldrig till den amerikanska scenen mer.
Jean Börlin, Josephine Baker samt Benjamin Millepied har det gemensamt att samtliga är fria själar, utan hämningar, som ger sig helt hän åt konsten med vad det innebär av känslomässig och finansiell berg och dalbana. De kan inte låsas in i fack eller följa någon hierarkisk ordning.
Benjamin Millepied
Benjamin. Född 1977, är en av Frankrikes kanske mest kreativa koreografer. Efter en lång, internationell och prisbelönt danskarriär som bland annat solist för New York City Ballet, lämnade han NYC 2011 och skapade sin egen trupp: L.A. Dance Project. Några år senare, 2014, blev han dansdirektör för Opéra national de Paris. Precis som Jean Börlin som blev erbjuden en liknande post för närmare 100 år sedan på Stockholms Opera.
Men varken den ena eller den andra stod ut med den stela hierarkin som rådde där, utan beslöt sig för att lämna sina poster. Nyligen har den mer klassiska före detta premiärdansösen Aurélie Dupont övertagit Millepieds ledande roll på Opéra Garnier.
Det kan vi vara glada över för det är oerhört svårt och kostsamt att få biljetter där och nu kan vi i stället fröjdas åt att få se Millepieds verk på Théâtre des Champs-Elysées. Föreställningen bestod av fyra olika koreografer. Den första var William Forsythes Quintetti – väldansad med intressanta steg och grepp men med ett monotont musikstycke som spelades om och om igen (Gavin Bryars Jesus Blood never failed me yet) vilket förstörde stämningen något. Martha Grahams Duets med två sagolikt samspelta män var desto mera fängslande.
Likaså Justin Pecks Helix med inspirerade finsk musik (Esa-Pekka Salonen). Efter pausen kom slutligen det jag väntat på med spänning: Benjamin Millepieds egna koreografi On the Other Side med i bakgrunden en färgglad tavla – liknande von Gogh eller Monet – och lika färgglatt klädda dansare – till musik av Philip Glass. Par bildades, män med män, kvinnor med kvinnor, blandat – tills crescendot då samtliga stilfulla dansare samlades till en färgsprakande avskedsbukett. Publiken jublade.
