Pressfrihet i Europa

Behövs en konferens i detta ämne verkligen i dagsläget? Är våra europeiska demokratiska rättigheter i fara?

Dessa frågor och många fler besvarades delvis under en dagskonferens, den 6 december 2019, på Unesco, i Paris, med bland annat svenska ambassaden som partner.

Anna Roosvall, media professor från Stockholm universitet, hade lyckats ta sig hit trots massiva strejker. Tyvärr hade inte vår andra föredragshållare, Cilla Benkö, lika stor tur, men hon kunde ändå närvara via Skype.

I Frankrike har flera journalister uttryckt svårigheter att utöva sitt yrke speciellt under de ofta urartade strejkerna vi levt under, i över ett års tid. Under en av de senare, den 5 december 2019, hamnade tre journalister på sjukhus efter att ha blivit slagna av ursinniga aktivister.

Än värre har det gått för våra kolleger i Malta, Slovakien och Turkiet för att nämna några länder där journalister blivit mördade eller fängslade i Europa. Desinformation, eller falska nyheter, är ett annat stort problem som hotar våra demokratier. Finansiering för statliga medier är också på nedgång. I vissa länder som Polen och Ungern används dessa i stället som propagandakanaler för regeringen. Utan grävande journalistik hur ska vi kunna säkra en saklig information? Internet kräver snabba och korta svar. Alla och inga förvandlas till ”journalister”.   

Den första panelen behandlade ämnet om journalisters säkerhet i Europa. Anna Roosvall varnade för den alltmer polariserande atmosfären inom politiken där dialoger uteblir till förmån för argumentation. I stället för konsensus leder detta ofta till antagonism och konflikt med en alltmer snäv tröskel för ömsesidig respekt, även om vi i Sverige hitintills varit förskonade fysiskt våld mot journalister. Däremot är det psykiska våldet utbrett och journalister får utstå verbala påhopp.

I Malta ser det desto värre ut. Den mördade grävande journalisten, Daphne Caruana Galizia, son, Andrew berättade inför en tårögd publik om hans moders tragiska öde, värd en maffiafilm à la Capone! Till påföljd av att hon avslöjat korruption och kriminalitet på regeringsnivå mördades hon i en bilexplosion för två år sedan.

De större tidningarna vågade inte publicera hennes artiklar om skandalen så hon öppnade en egen blogg där hon la ut sina uppgifter. Andrew, även han journalist, fortsätter i sin mammas fotspår, men från sin exil i Schweiz, dit han flytt efter att själv ha blivit mordhotad. Själva premiärministerns framtid hänger på en skör tråd och han antas avgå i januari till följd av Daphnes avslöjanden.

Efter att den ukrainske talaren berättat om sin hemsida ”Stop Fake News” och anklagat den lokala tabloidpressen för att gå regeringens vägnar och underminera oberoende grävande journalister, blev det bråk i salen. En hel rad arga ryssar gick till motattack för att försvara den ryssvänliga regeringen. Moderatorn hade all möda i världen att få ordning i salen. De som nickat till vaknade snabbt upp och diskussionen blev hetlevrad.

Detta är även problematiskt både i Ungern och Polen där oberoende journalister och medier får ge vika för mediebevakare som inte gör annat än att vidarebefordra den statliga propagandaapparaten.

Reporter utan gränsers generalsekreterare, Christophe Deloire, tyckte att desinformationen inom media var ett lika angenämt ämne som klimatfrågan. Nyhetsflödet bör regleras med nya lagar, anser han, eftersom det gamla systemet inte fungerar längre i och med Internet- och algoritmernas inflytande.

Under dagens andra hälft, diskuterades bland annat de kvinnliga journalisternas speciella utsatthet för sexuella och moraliska trakasserier. En finsk journalist berättade om hårresande hotbilder och verbala påhopp. Dessa vet jag av erfarenhet även florerar inom svensk media. Det verkar som om människor släpper alla sina spärrar när de gör sina grova uttalanden anonymt och gömda bakom sina skärmar. Få journalister anmäler dessa förföljelser till polisen.

Det är inte enbart kvinnor som blir utsatta naturligtvis, utan även manliga kollegor, för att inte tala om homosexuella, invandrare eller färgade journalister. Dessvärre verkar det som om det blivit en banalisering av det verbala våldet. Det innebär i längden ett hot mot demokratin eftersom det kan leda till en viss självcensur inom yrket.

För oberoende journalister och bloggare som inte har en chefredaktör att gå till blir detta problem ännu värre. Journalistförbund och kollegor har här en viktig roll att spela som stöttepelare och genom att filtrera bort de grövsta förtal. Det finns numera utbildningar där man lär sig hur man kan göra detta på bästa sätt. Det första är naturligtvis att se om sitt eget hus… för även inom kåren kan det finnas trakasserier.      

Hur står det då till med våra demokratiska värderingar?

Anna Roosvall påpekade vikten av inte enbart bedyra ”flygskam”, utan även tala om ”röstskam”. Det är trots allt vi som röstar fram dessa odemokratiska ledare som inte värnar om vår fria och demokratiska media. Vissa politiker drar sig ju inte för att smutskasta journalister och vill till och med slopa våra statliga mediekanaler. Samtliga medborgare har en roll att spela i den framtid vi vill se för våra barn och barnbarn. Vi som lever i demokratiska länder har fortfarande möjlighet att rösta för de politiker som värnar om vår pressfrihet och om våra mediekanaler.

Efter en lång och konstruktiv dag, lämnade jag UNESCO med broschyrer med direktiv om hur vi ska kunna fortsätta utöva våra yrken på bästa och säkrast sätt. Till dessa lades en pamflett, sammansatt av det europeiska journalistförbundet samt reporter utan gränser, med flera punkter angående pressfrihet och säkerhetsåtgärder. Denna överlämnades även till de europeiska politiska ledarna och EUs institutioner.

Vi får väl se tiden an om de tas på allvar eller ej. Det är våra demokratiska värderingar som står på spel. Och trots våra dryga 250 år av pressfrihet i Sverige, kan vi aldrig vila på våra lagrar och tro att detta aldrig kan förändras. Se bara på de oroväckande populistiska skärgångarna och SDs framfart.

Anne Edelstam, Paris

Vikingarnas spår i Normandie

Årligen firas nordiska konstnärer och skribenter i denna före detta vikingbastion i nord-västra Frankrike. Denna vinter är det konstnärinnan Anna-Eva Bergmans tur att visas på Beaux-Arts i Caen.

Drygt två timmar från Paris, rullar tåget in till ett gråmulet Caen. Där på vindlande småvägar tas vi journalister upp till konstmuseet som ligger innanför stadens anrika stenmurar, beläget uppe på en kulle som överblickar den gamla staden och dess katedral. Denna universitetsstad bombades rejält under andra världskriget men det ser vi inga spår av.

I stället slussas vi tillbaka till 1950- och -60 talet och den ovanligt modiga och självständiga norska konstnärinnan (med svensk far), Anna-Eva Bergmans (1909-1987) resor och sedermera verk från Finnmark och Nordnorge. Stiftelsen Hartung-Bergman ( www.fondationhartungbergman.fr ) medverkar till utställningen. Deras entusiastiska kommissarie, Christine Lamothe, samt Emmanuelle Delapierre, museets direktör, tar med oss på denna ovanliga konstnärsresa upp till Nordnorges kala klippor, fjordar och isberg, utan spår av någon civilisation.

Passages, övergång, kallas utställningen för. Det är också titeln på en av hennes böcker. Övergång från en värld till en annan, från mytologi till verklighet, från en form till en annan. Och jag får verkligen känslan av att jag går in i en annan tillvaro när jag stiger in i Anna-Evas fantasivärld.

Hennes cirka 80 skisser, anteckningar, teckningar och målningar beskriver denna genom ett avskalat, eget språk som blir alltmer abstrakt med tiden och alltefter arbetets utveckling.

Det första rummet med teckningar och målningar bär fortfarande spår av hennes förra arbete som illustratör med stänk av symbolism och glada färger. Det påminner lite om Kandinsky. Men sedan övergår verken till en närmast andlig abstraktion där horisonten och ljuset är de överhängande motiven.  

  

Anna-Eva var besatt av det speciella ljuset hon upplevt i landet där ”solen aldrig går ner eller, tvärtom, aldrig går upp”. Det upptäckte jag i nästa rum där flera stora tavlor med samma motiv men målade från olika årstider tog mig med storm. Hon arbetade sig fram till en helt egen teknik där hon använde sig av lövtunna metallblad i silver eller guld som hon lade till grunden för sina målningar. Sedan målade hon i olja, eller i akryl, på dessa, och skrapade bitvis av färg med en spatel. Resultatet blir ett häpnadsväckande skiftande skimmer.

I nästa sal har hon även använt sig av en modellmassa vilkas skift gör att metallbladen blir som ett levande hav, eller himmel. Liknande teknik använde sig även den franske konstnären Soulages av med sina minimalistiska tavelmotiv i vitt och svart. Bergmans svart-vita klippberg är också de ståtliga men mindre originella.

    

Denna individualist och föregångare för en ny stil, leker även med formerna och storleken i sina alster. Det bortre och sista rummet, vilket är väldigt högt i tak, visar en hel vägg med miniatyrer. Trots det är horisontens oändlighet synbar i de annars så små målningarna. De kan ses som ett sammanhängande verk men lever även väl sina egna liv, ett och ett. En fin dokumentärfilm avslutar utställningen.  

Jag är förvånad över att denna otroliga konstnärinna inte fått mera uppmärksamhet i Sverige. Det är verkligen en utställning som borde platsa fint i ett av våra större moderna museer.

I väntan på en nordisk resa, så är det väl värt att ta sig hit och upptäcka denna skandinaviska som på sätt och vis återanknutit till sina rötter genom att komma till en av vikingarnas kanske viktigaste fästningar i norra Frankrike. Hon som avslutade sitt liv söderut, utanför Antibes, med sin man, konstnären Hans Hartung. Deras stora konstsamling, anteckningar, dagböcker samt verk finns samlade där, på stiftelsen Hartung-Bergman.  

Anne Edelstam.

Passages

Anna-Eva Bergman

Caen Musée des Beaux-Arts

14 november 2019 – 1 mars 2020

I partnerskap med stiftelsen Hans-Hartung – Anna-Eva Bergman   

      

Nordisk samtida konst på Sven-Harrys

Hösten bjuder på fem internationellt erkända nordiska konstnärer. Samtliga har blivit nominerade till ett av Nordens främsta konstpris, Ars Fennica, på 40 000 euro. Sven-Harrys, i Stockholm, visar verken för första gången i Sverige. 

Aurora Reinhard, självporträtt

Utställningen börjar redan i entrén med introduktionen av Egill Sæbjörnssons gigantiska troll, Ugh och Boogar. Små bord och stolar i glada färger är placerade bredvid ett orange piano som spelade av sig självt, så jag trodde att idén var att attrahera barn. Men när jag bläddrade i den illustrerade boken som låg på bordet, möttes jag av groteska figurer barn nog skulle förskräckas av. Trollen, fick jag förklarat för mig, var 36 meter långa människoätande kaffenjutare, vilka gjort sensation under biennalen i Venedig 2017.

Nere i källaren, ”där troll trivs som bäst”, visas ytterligare fyra verk av denne tekniskt intresserade och annorlunda isländske konstnär. Ljusfärgerna varierar var 12e minut vilket ger tavlorna olika skimmer. Utströdda trollbajs ligger i hörnen med mänskliga rester i… Egill inspirerades av Tove Janssons mumietroll i sin konst. Island är ju som bekant ett land med många mytiska och trolska figurer med sin beskärda del av älvor, feer och väsen av olika slag.

Tillbaka på entréplanen, i den första salen möttes jag av en storslagen skulptur, upphängd i taket. Den är så gigantisk att den inte riktigt får sitt fulla uttryck där den hänger. Men jag kunde begrunda verket desto bättre från balkongen på första våningen. Miriam Bäckström har lekt med den digitala världsbilden sett ur ett nytt perspektiv för att skapa denna konformade och tekniskt avancerade skulptur. 

Petri Ala-Maunus 14 meter långa skogsmålning, i nästa sal, kändes nästan biblisk, långt innan människan skapades. De vilda forsarna som slingrar sig fram mellan granarnas mörka grenar och de mäktiga klipporna påminner även om 1800-tals romantiska landskapsmålerier. Målningen appellerar till vår nordiska kärlek för den oförstörda naturen. Det var detta konstverk besökarna i Finland, där alstren först visades, röstade för.

Jag föredrog Aurora Reinhards tolkning av makt och känsloförhållanden mellan män och kvinnor. Kvinnobilden som sexobjekt och som modersfigur granskas i dess olika aspekter. Hon använder sig själv i sina bilder och skulpturer. Dessa pekar på livets våndor, vår utsatthet och sårbarhet för att sedan försöka återskapa en identitet, om än en brusten sådan. Ibland kan vi klistra ihop delar av vårt gamla jag, ibland inte.

Men det var Ragnar Kjartanssons videoinstallation baserad på repetitiva strukturer som vann Ars Fennica priset. ”The Boat” är en långfilm med en man och kvinna som åker båt fram och tillbaka i en schweizisk bergssjö. En blandning mellan det sublima och det triviala, eller en kritik över konsumtionssamhället representerat i de flesta lyxreklamer med alper som bakgrund? Ja det får ni själva bestämma.

Utställningen ställer mer frågor än den svarar. Jag rekommenderar att ni går på en av de utmärkta visningarna Sven-Harrys erbjuder. Och varför inte ta med er ungdomarna? De ser sannolikt på verken med andra ögon än vuxna. Om inte annat blir det säkert många diskussioner vid köksbordet eller åtminstone med kompisarna på nätet, förutsatt att de inte blivit uppätna av trollen förstås!

Anne Edelstam

Kurdiska vapensystrar

Den franska journalisten, Caroline Forest, som var med om terrorattacken på den franske tidskriften Charlie Hebdo för några år sedan, har nu gett sig in i filmbranschen.

”Soeurs d’armes”, vapensystrar, handlar om de kurdiska kvinnliga soldaterna.

Filmen visas i USA i slutet av oktober 2019 och kommer förhoppningsvis även köpas in av svensk film. Det är en äventyrsfilm baserad på gedigen journalistisk granskning. Vi får följa en grupp kvinnliga kurdiska soldater dit även flera utlänningar har sökt sig. Den internationella brigaden består bland annat av en amerikanska, en tyska och två unga fransyskor, Kenza och Jaël, vilka kommit dit för att ansluta sig till sina kurdiska ”vapensystrar” för att bekämpa ISIS.

Parallellt med dessa scener, filmade i vackra ökenlandskap, finns en Yazidisk ung kvinna, Zara, som tillfångatagits och säljs som sex slav till en engelsk ISIS krigare. Efter en nervpåfrestande flykt bestämmer hon sig för att kämpa sida vid sida med sina kurdiska medsystrar. Vill ni lära er mera om dessa kvinnor som lyckas fly rekommenderar jag den utmärkta boken, ’The Beekeeper of Sinjar’, skriven av den irakiska journalisten och poeten Dunya Mikhail. Men för att återgå till filmen, är det en dramatisk skildring av hur dessa kurdiska och internationella kvinnliga krigare fick en av våra dagars mest blodtörstiga terrorgrupper på flykt. Det är dessa ISIS- anhängare vars ideologi går ut på terror, förtryck och avrättningar, som i dagarna släpps ut av den turkiska armén ur fängelser och läger som hitintills har bevakats av kurder.

Det är inte en feministisk film per se utan en sann äventyrsfilm med otroliga krigsscener och fantastiska ökenbilder. Tittaren upptäcker en enklav i den annars så patriarkaliska Mellan Östern världen, där män och kvinnor kämpar sida vid sida och där yazidier, kristna och muslimer lever i samklang med varandra.

Det är den halv-autonoma kurdiska staten dessa brigader har slagits för, som nu håller på att försvinna. Dessa omkring 30 miljoner människor har utsatts för flera folkmord men har trots det överlevt. Frågan är hur länge till detta ska få pågå medan västvärlden ser på utan att ingripa?

Anne Edelstam, Paris.        

Meta Isæus-Berlin drömska värld

Nattlogik kallas denna annorlunda höstutställning som fyller Prins Eugenes översta våningar på Waldemarsudde, i Stockholm. Prinsen själv skulle nog ha samtyckt till denna samtida konstnär. För utöver sitt egna konstnärskap samlade han på konst och hjälpte flera konstnärer av sin tid.

Jag började högst uppe i prins Eugenes vackra ateljé med utsikt över trädgården med dess skulpturer samt Stockholms skärgårdsmiljö. Det är inte svårt att dagdrömma sig bort i denna miljö.

Därför passar också Metas udda installationsverk just här, trots husets annars så borgerliga inredning. De var skapta speciellt för att visas på denna plats. Kanske Meta själv kom i ett drömskt tillstånd när hon planerade denna utställning mellan verklighet och drömtillstånd?

Nattlogi söker återskapa glappet på ett originellt sätt. ”Det började med den perspektivförskjutning du kan få om natten. Insikter, andra tankar om förut välkända mönster, sanningar som kanske gör ont. I daglogiken är frågorna pompösa, eller tvärtom bortglömda. I nattlogiken brinner de”, förklarar konstnärinnan. Och det är ju känt att många svar på svåra frågor har uppstått i drömmar. ”Sov på saken” är ett välprövat ordspråk. För efter att ha länge funderat på något utan att komma fram till ett svar, dyker det ofta upp i drömmar, som i magi.

Men nattlogi handlar också om tid, den som varit, den vi minns och som vi återberättar, vilket hon exemplifierar i verket Den Arkadiska Spegeln. Det är även en plats där frid och ro råder, en plats för reflektion och inre lugn. En plats vi alla söker och ibland finner men som ibland, likt gycklaren, verkar lura väldigt långt bort.

Det är kanske det hon syftar på med de upphängda stolarna, lamporna och sängen? Lagringsprocessen. Symbolik blandat med realism. Målningen Drömväggen kompletterar installationerna. ”Drömrummets” målningar representerar den samtida tolkningen av Edward Burne-Jones prerafaelitiska målningarna vars mystik och gåtfullhet fyller museets galleri.  

Anne Edelstam.

Sedan sin examen från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1993 har Meta Isæus-Berlin (f. 1963) blivit en tongivande konstnär verksam inom måleri och installationskonst. I Isæus-Berlins verk blandas symbolik med det till synes realistiska. Med en mästerlig kontroll över konstformen installationskonst har hennes verk visats på en rad svenska och internationella konstarenor, bland annat på biennalerna i Istanbul och Venedig (1997) samt Melbourne (1999).