Behövs en konferens i detta ämne verkligen i dagsläget? Är våra europeiska demokratiska rättigheter i fara?
Dessa frågor och många fler besvarades delvis under en dagskonferens, den 6 december 2019, på Unesco, i Paris, med bland annat svenska ambassaden som partner.
Anna Roosvall, media professor från Stockholm universitet, hade lyckats ta sig hit trots massiva strejker. Tyvärr hade inte vår andra föredragshållare, Cilla Benkö, lika stor tur, men hon kunde ändå närvara via Skype.
I Frankrike har flera journalister uttryckt svårigheter att utöva sitt yrke speciellt under de ofta urartade strejkerna vi levt under, i över ett års tid. Under en av de senare, den 5 december 2019, hamnade tre journalister på sjukhus efter att ha blivit slagna av ursinniga aktivister.
Än värre har det gått för våra kolleger i Malta, Slovakien och Turkiet för att nämna några länder där journalister blivit mördade eller fängslade i Europa. Desinformation, eller falska nyheter, är ett annat stort problem som hotar våra demokratier. Finansiering för statliga medier är också på nedgång. I vissa länder som Polen och Ungern används dessa i stället som propagandakanaler för regeringen. Utan grävande journalistik hur ska vi kunna säkra en saklig information? Internet kräver snabba och korta svar. Alla och inga förvandlas till ”journalister”.
Den första panelen behandlade ämnet om journalisters säkerhet i Europa. Anna Roosvall varnade för den alltmer polariserande atmosfären inom politiken där dialoger uteblir till förmån för argumentation. I stället för konsensus leder detta ofta till antagonism och konflikt med en alltmer snäv tröskel för ömsesidig respekt, även om vi i Sverige hitintills varit förskonade fysiskt våld mot journalister. Däremot är det psykiska våldet utbrett och journalister får utstå verbala påhopp.
I Malta ser det desto värre ut. Den mördade grävande journalisten, Daphne Caruana Galizia, son, Andrew berättade inför en tårögd publik om hans moders tragiska öde, värd en maffiafilm à la Capone! Till påföljd av att hon avslöjat korruption och kriminalitet på regeringsnivå mördades hon i en bilexplosion för två år sedan.
De större tidningarna vågade inte publicera hennes artiklar om skandalen så hon öppnade en egen blogg där hon la ut sina uppgifter. Andrew, även han journalist, fortsätter i sin mammas fotspår, men från sin exil i Schweiz, dit han flytt efter att själv ha blivit mordhotad. Själva premiärministerns framtid hänger på en skör tråd och han antas avgå i januari till följd av Daphnes avslöjanden.
Efter att den ukrainske talaren berättat om sin hemsida ”Stop Fake News” och anklagat den lokala tabloidpressen för att gå regeringens vägnar och underminera oberoende grävande journalister, blev det bråk i salen. En hel rad arga ryssar gick till motattack för att försvara den ryssvänliga regeringen. Moderatorn hade all möda i världen att få ordning i salen. De som nickat till vaknade snabbt upp och diskussionen blev hetlevrad.
Detta är även problematiskt både i Ungern och Polen där oberoende journalister och medier får ge vika för mediebevakare som inte gör annat än att vidarebefordra den statliga propagandaapparaten.
Reporter utan gränsers generalsekreterare, Christophe Deloire, tyckte att desinformationen inom media var ett lika angenämt ämne som klimatfrågan. Nyhetsflödet bör regleras med nya lagar, anser han, eftersom det gamla systemet inte fungerar längre i och med Internet- och algoritmernas inflytande.
Under dagens andra hälft, diskuterades bland annat de kvinnliga journalisternas speciella utsatthet för sexuella och moraliska trakasserier. En finsk journalist berättade om hårresande hotbilder och verbala påhopp. Dessa vet jag av erfarenhet även florerar inom svensk media. Det verkar som om människor släpper alla sina spärrar när de gör sina grova uttalanden anonymt och gömda bakom sina skärmar. Få journalister anmäler dessa förföljelser till polisen.
Det är inte enbart kvinnor som blir utsatta naturligtvis, utan även manliga kollegor, för att inte tala om homosexuella, invandrare eller färgade journalister. Dessvärre verkar det som om det blivit en banalisering av det verbala våldet. Det innebär i längden ett hot mot demokratin eftersom det kan leda till en viss självcensur inom yrket.
För oberoende journalister och bloggare som inte har en chefredaktör att gå till blir detta problem ännu värre. Journalistförbund och kollegor har här en viktig roll att spela som stöttepelare och genom att filtrera bort de grövsta förtal. Det finns numera utbildningar där man lär sig hur man kan göra detta på bästa sätt. Det första är naturligtvis att se om sitt eget hus… för även inom kåren kan det finnas trakasserier.
Hur står det då till med våra demokratiska värderingar?
Anna Roosvall påpekade vikten av inte enbart bedyra ”flygskam”, utan även tala om ”röstskam”. Det är trots allt vi som röstar fram dessa odemokratiska ledare som inte värnar om vår fria och demokratiska media. Vissa politiker drar sig ju inte för att smutskasta journalister och vill till och med slopa våra statliga mediekanaler. Samtliga medborgare har en roll att spela i den framtid vi vill se för våra barn och barnbarn. Vi som lever i demokratiska länder har fortfarande möjlighet att rösta för de politiker som värnar om vår pressfrihet och om våra mediekanaler.
Efter en lång och konstruktiv dag, lämnade jag UNESCO med broschyrer med direktiv om hur vi ska kunna fortsätta utöva våra yrken på bästa och säkrast sätt. Till dessa lades en pamflett, sammansatt av det europeiska journalistförbundet samt reporter utan gränser, med flera punkter angående pressfrihet och säkerhetsåtgärder. Denna överlämnades även till de europeiska politiska ledarna och EUs institutioner.
Vi får väl se tiden an om de tas på allvar eller ej. Det är våra demokratiska värderingar som står på spel. Och trots våra dryga 250 år av pressfrihet i Sverige, kan vi aldrig vila på våra lagrar och tro att detta aldrig kan förändras. Se bara på de oroväckande populistiska skärgångarna och SDs framfart.
Anne Edelstam, Paris
