Går det verkligen att visa en utställning om aromer? Det har i alla fall det arabiska institutet (Institut du Monde Arabe), i Paris, försökt sig på. Denna gigantiska kulturinstitution ägnar sig åt både filmer, utställningar och böcker med välsorterat bibliotek samt bokhandel.

Sedan urminnes tider har den arabiska världen använt sig av parfymer. Från Arabien har kärleken till ädla essenser och kulturen runt dem spridits till de övriga arabländerna. Det har bidragit till att regionen blivit kallad för ”parfymernas vagga”. Starka, söta, jordiga och kryddiga dofter med inslag av ambra, muskat, myrra, apelsin, nejlika och jasmin kännetecknar orienten.

Utställningen är ett hopplock av både luktsinne som ögonfröjd, med bland annat statyer, målningar, mattor med blommotiv och vackra parfymflaskor. Besökaren uppmanas att gissa sig till olika essenser genom att sticka ner näsan i uppställda luktstationer. Jag roade mig med att gissa mig till dofterna utan att läsa innantill. Antika, vackert målade böcker med inslag av blommor, kryddor och örter visas också. Poesi – blandat med hand-böcker – för att lära sig hur floran ser ut och var den växer.

I antiken var dessa varor väldigt värdefulla och utgjorde en betydande del av handeln. I och med utvecklingen av vägarna samt av navigationstekniken kunde kommersen sträcka sig till Asien med allt vad det innebar av nya exotiska upptäckter. Essenserna raffinerades och sammanblandades sedan för att utvecklas till delikata parfymer, kosmetiska, terapeutiska- eller kulinariska produkter.

För att inta tala om flödet av poetiska skrifter kring blommor, parfymer eller frukter. ” En stam utan poet var som ett träd utan frukter eller blommor, en steril och fruktlös mänsklighet”, skriver Hesham Bahari i sin bok: Nomadens ode över livets flyktighet.  

I Egypten har, sedan bibliska tider, sykomoren med dess blommor och frukter inspirerat poeter och skribenter. Så här skriver vår kära botanist, Vivi Täckholm om den:

”Sykomoren hör egyptiska landskapet till som få andra träd. Den har tjock, knotig, ärrad stam och en jättekrona av rundade blad som är lika vackra året runt. Sykomoren har något av vördnadsvärd urtid över sig, något av bergfast klippa. Den är ett träd som man gärna tyr sig till, en grönskande oas i ett soldränkt landskap. Och man kan fatta att det var under dess beskydd som kärleksparen stämde möte och svor sina trohetseder. Ack, vördnadsfyllda sykomor, vad har den inte sett av ungdom och dårskap under flydda årtusenden.”

Fotografier av blomplockare, parfymflaskor: små, sköra, i glas, silver eller koppar, tavlor från bland annat typiska arabiska bad, hammam, och skålar med kryddor, tog mig rakt in i Orientens hjärtpunkt. Jag kunde lugnt strosa runt i basarerna och välja och vraka mellan örterna eller bara njuta av dofterna och färgerna. Jag kunde också slinka in i en av de flertalet badställen, där man skrubbas ren och len som en babystjärt med egentillverkade tvålar och luffa. De väldoftande oljor som används där anses även fungera som afrodisiakum. Överhuvudtaget så associeras parfym då som nu med sensualism och erotik. Litteraturen och målningar av sköna, nakna damer i badet florerar i de flesta delar av världen.

Vi i Norden glömmer ofta bort den njutningens lusta som grasserar i orienten, men den finns där. Den är subtil, den tassar tyst omkring innanför stängda dörrar och främst inom badkulturen. Den hänger alltid ihop med de skönaste dofter. Tänk på det nästa gång ni köper parfym till er käraste och låt er då frestas av dessa exotiska essenser.

Anne Edelstam

Parfums d’Orient

Institut du Monde Arabe, Paris

26 september 2023 – 17 mars 2024

Efter att länge ha levt en tämligen slumrande tillvaro, har Thielska galleriet levt upp de senaste åren med flera intressanta och relevanta utställningar. Nu förvånar och förnöjer museet återigen tack vare Maria Fribergs fotografier.

Denna numera erkända fotograf, uppväxt med kvinnor, har specialiserat sig på mannens roll i samhället. Sitt publika genombrott fick hon med verket Almost There, år 2000, vilket också visas på Thielska. Detta vackra blåa fotografi av fyra affärsmän, klädda i sina kostymer, flytandes omkring i en bubblande pool, med huvudena precis ovanför vattenytan, leder till eftertanke. Ska de drunkna eller överleva? De ser inte nämnvärt stressade ut, de är snarare lite komiska. Det får mig att tänka på när man var liten och tittade på molnen och föreställde sig alla slags olika figurer och djur. Ett annorlunda perspektiv på sig själv och på tillvaron helt enkelt.

Jämsides hänger Eugène Janssons lika blåa oljemålning över Stockholm en tidig morgon. För Maria har haft tillgång till museets samlingar och fått bestämma vilka tavlor som ska hänga som pendanger till hennes överdimensionerande fotografier.

Mannekängerna i hennes verk är män utlämnade i sin skörhet i olika mer eller mindre besvärliga ställningar, som de som är uppkastade i ett träd, eller mannen i bilen, inklämd mellan två stolar med spaken obekvämt puffande på hans lår. En fallossymbol men en humoristisk sådan. För Maria verkar varken ta männen eller sig själv för på stort allvar vilket är förlösande i dessa dystra tider. Hon lyfter männen och betraktaren utöver deras roller och in i ett bredare perspektiv.

På övre våningen, skojar hon med Vilhelm Hammershøis oljemålning, Fem Män, sittandes med glas i handen vid ett middagsbord. Mitt emot har hon nämligen ett fotografi, Somewhere Else, i liknande mörka färgtoner med enbart fem mäns ben fotograferade underifrån ett liknande bord, sittandes bredbenta, som män ofta gör, i mörka byxor samt finskor. De tar plats: i det övre måleriet skränar de med snapsglasen och i Marias fotografi skäms de inte för att visa upp sina ädla delar.     

Hennes engagemang för samernas rättigheter och för vikten av naturens bevarande syns även de i hennes bilder. Männen kanske behöver skala av sig sina ’kostymer’ för att återfinna sin ursprungliga roll: att ödmjukt ta sig an, skydda och ta hand om både de utsatta människorna som naturen. Det viktiga är att sluta agera som rovdjur och utsugare, till att bli det vi var menade att vara från skapelsens början, nämligen vårdare och kreativa varelser.

Det passar väl in på museets forne ägare: Ernst Thiel. Från att ha varit bankman, utvecklade han med tiden, sin poetiska, litterära och konstintresserade sida. Vilket vi besökare har att tacka honom för.

Det är upplyftande att se vilka nya horisonter som öppnar sig, inte enbart för män utan även för kvinnor, när vi tänker utanför ’boxen’ och våra invanda normer. Eller när vi söker oss till en tillvaro nära naturen, i en strävan att upplyfta enkelhetens skönhet.      

Anne Edelstam

Thielska galleriet

Nästan Där/Almost There

Maria Friberg

16 september 2023 – 3 mars 2024

Prins Eugenes Waldemarsudde, i Stockholm,

ställer denna höst ut en monografisk utställning med Ernst Josephson (1851 – 1906). Hans verk har inte visats på över tjugo år. Denna utställning vidgar våra vyer av den kände konstnärens begåvning i såväl måleriets, tecknandes, poesins som musikens ädla konstarter.

Det är en temautställning och i det första rummet bekantas vi med bland annat hans judiska, musikaliska familj. Musiken kommer även för Ernst att betyda väldigt mycket och han själv musicerade och komponerade. Några tonarter kan besökaren lyssna på i det bortersta rummet i utställningslokalerna.

Vissa målningar hänvisar också till musiken:

Vad jag älskar forsen! Den tonar oavbrutet som skönaste musik: jag hör ständigt nya melodier och märkvärdiga ackorder; det är den nordiska naturens orkester, där Näcken spelar första fiol. Musik, du hörselns gudom! Du har droppat fram ur naturens växlande låt: ur havets larm, ur bäckens klang, ur vindens sång, ur skogens sus, ur fågelns sirliga drill!  (Ernst Josephson till Axel Borg, 1884).

Näcken, även kallad Strömkarlen, blev omstridd och utskrattad när den först visades. Men prins Eugene tyckte annorlunda och, sin samtid till trots, köpte han verket och till och med lät den infällas i väggen i salongen på Waldemarsudde. Där hänger den alltjämt.

Den mytomspunna näcken kom dock till efter att Ernst Josephson gjort sig ett namn som porträttmålare samt genom sin enastående teknik i återskapandet av äldre konstnärer. Han lyckades fånga Rembrandts fantastiska förmåga att skilja ljus från mörker och lägga därtill sin egen touche. Under sina resor till kontinenten, kopierade och studerade han ihärdigt Velázquez, Tizian och Rafael. Dessa intressanta studier i olja hänger vackert i det större rummet sida vid sida med realistiska porträtt av vänner och kollegor. De blev så pass uppskattade att han fick många beställningar vilket gjorde att han kunde fortsätta sitt måleri även om han stundvis levde väldigt prekärt.  

Skickligheten till trots, föredrar jag hans ihärdiga, nästan otåliga penseldrag och varma palett av de spanska smederna och hans smått röriga och humoristiska societetsskildringar. Även hans bibliska motiv David och Saul är ett verk som skiljer sig ifrån de andra i denna helhetsutställning.  

Demonerna hann dock i kapp honom under en tid i Bretagne då han ägnade sig åt spiritism. Detta tycks ha lett honom ut på hal is för han fick en psykos, kunde inte måla längre utan ägnade sig mer och mer åt att ”tala med de döda”. Till slut hamnade han på sjukhus i Uppsala.

Teckningarna och målningarna från den tiden, talar sitt tydliga språk. De skiljer sig nämnvärt från hans tidigare alster. Han verkar ha svävat ut i en fantasivärld där mörker och hallucinationer tar sig olika uttryck men där även det skönjas ljusglimtar. Det är kanske detta ljus som eventuellt förde honom tillbaka till verkligheten igen. Mitt i förödelsen fanns dock humorn kvar vilket visar sig i en serie lustiga och satiriska teckningar.

Men det var återigen musiken och därtill poesin som lyfte upp honom ur dimmorna och som också avslutar denna utställning. Ernst Josephsons konst är traditionell samtidigt som den är väldigt aktuell i vår trassliga värld där mörker och ljus samsas i en evig dans.

Låt er således dras in i konstens varma famn och hänföras av Ernst Josephsons skapelser. I den utförliga katalogen kan ni själva utforska vidare denne vår berömde allkonstnär och upptäcka sidor ni kanske inte kände till hos honom.

Anne Edelstam

Prins Eugenes Waldemarsudde

Prins Eugenes väg 6, Djurgården, Stockholm 

Ernst Josephson – Konst, poesi och musik

Visas i Galleriet: 9 september 2023 – 11 februari 2024

Det var under det glada 1920-talet industrialiseringen och modernismen sågs som framtidens under.

På Sven-Harrys konstmuseum, i Stockholm, kan vi i sommar ta del av denna tidsanda och de konstverk de mynnade ut i. Första världskriget, följt av Spanska sjukan (1918-1920), hade medfört horribla konsekvenser och miljontals döda eller lemlästade. Men nu äntligen såg man framåt mot hoppet om en bättre framtid.

Frustande maskiner, dånande fabriker, tåghjul och ångmaskiner skulle bryta ny mark och utmana etablissemanget. Det gamla var förgånget, heja för nyskapandet! Konstnärerna ville inte vara sämre än att haka på denna ”framtidsmaskin” och tron på människans frigörelse. En del av detta var bilen. Bilkonstruktören, Ettore Bugatti, ursprungligen skulptör, skapade en bil vars framsida såg ut som en hästsko. Elegant och stilren.

På Sven-Harrys ställer de ut inte enbart en, utan två unika Bugatti bilar. Det är inte utan att man blir sugen… Eller som den franske konstnären, Fernand Léger, uttryckte sig: ”Att se ett landskap från en bil i full fart – blir till en abstrakt målning”.

Flera av hans verk finns att beskåda på utställningen. Han var även verksam som dekoratör till den Svenska Baletten i Paris (1920 – 1925). Verk föreställande Jean Börlin, Svenska Balettens koreograf och dansare, visas på den övre våningen på Sven-Harrys. Liksom några roliga dräkter, inspirerade av arbetarkostymer. Camp-Ahla overallerna, med sina geometriska dekorationer, var en av modesuccéerna signerad av det svenska konfektionsföretaget skapat av Astri och Erling Richard.  

1900-talets avantgarde konstnärer förvandlade mekaniska objekt till färgglada målningar. Metalliska konstruktioner fick således en helt annan mening. De blev symboler för en ny era. Svenska Baletten i Paris var del av denna inspiration. Deras dekorer och kostymer andades nymodighet.

Fernand Légers konstskola drog också till sig flera skandinaviska konstnärer. De flockades till Paris för att delta och utveckla sitt konstnärskap. Otto G. Carlsund, Waldemar Lorentzon, Erik Olson, Vera Meyerson, Thorvald Hellesen, är några av dessa modernistiska pionjärer som utmanade etablissemanget och som finns att beskåda på museet.    

      Det är inspirerande att se framtidsandan på 1920-talet, även om vi nu vet vad som kom efteråt, med ett andra fruktansvärt världskrig. Men det är ju inte tingen som i sig är onda, utan hur de används, i vilket syfte.

Utställningen, Konst och Maskin, är intressant även i vår tid. Vi står också inför ett paradigmskifte, med industrialiseringen i ryggen, AI och hållbara energisystem framför oss. Men hur världen än förändras så finns konsten alltid närvarande för att göra livet än mer njutbart och glädjerikt.

Anne Edelstam

Konst + Maskin, Utmanarna under 1920-talet

01.04 – 24.09 2023

Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm

Det är den enigmatiska titeln på en omfattande och spännande aboriginerutställning på Quai Branly, i Paris. Detta museum, beställt av President Chirac, ägnar sig uteslutande åt etnografisk och Fjärran Östern konst.

Utställningen är baserad på en australiensk legend: sju systrar som förföljs av en fruktad trollkarl. Liksom våra häxor, iförda sina kvastar, förflyttar sig systrarna i luften från ett ställe till ett annat. Sagan är bäst upplevd om man koncentrerar sig på konstverken, snarare än på att försöka förstå själva historien, upptäckte jag snart.

Över två hundra verk presenteras, skapade av cirka hundra konstnärer samt några filmer, installationer och ljudfenomen. Museet har arbetat tillsammans med aboriginernas samhällen och konstföreningar. Vissa av konstnärerna var på plats under själva invigningen och lät sig villigt fotograferas.

Genom att följa deras legend får besökaren en inblick i aboriginernas världsbild. Det är deras motsvarighet till vår bibliska historia. De har dock ingen skrift att tillgå utan lyssnar på de äldre vilka har memorerat sagorna. Jag försökte ”flyga” med de sju systrarna bäst jag kunde. Men det var ingen lätt uppgift: deras uppfattning inkluderar levande såsom inerta ting, människor, djur, växter, jord, vatten och luft. Enligt dem, skapades marken av deras stamfäder vilka nu transformerats till att ha blivit en del av landskapet. Det fina med historierna är vikten de lägger på att ta hand om varandra och om skapelsen. Och på så vis är deras legend inte så olik vår Skapares målinriktning.

Varje aboriginer anser sig ha en personlig och andlig relation till den plats där han eller hon är född, samt vilken stam personen tillhör. Det är en väldigt gammal folkgrupp som tros ha invandrat till Australien för cirka 60 000 år sedan, bland annat från sydöstra Asien. De färgglada målningarna föreställer de stigar, eller snarare spår, förfäderna anses ha tagit genom landskapet. Målningarna representerar därför de olika platser dit de sju systrarna förflyttade sig – med trollkarlen hack i häl. Besökaren lär sig på så vis lite om varje ställe där de stannar upp.

Ett rum är tillägnat ett par filmer om dessa målningar, det karga australienska landskapet samt gamla grottmålningar. Besökaren uppmanas att lägga sig ner raklång på bekväma soffor och se upp i ”himlen” och på så vis följa med de sju systrarna på filmduken genom deras färd i atmosfären, på marken och in i grottor.

Förutom målningarna visas även delikat vävda korgar och barkmålningar. Motiven, trots flertalet konstnärer vilka ofta samarbetar på en och samma tavla, tycks följa ett gemensamt mönster av idel snirklar, prickar och streck i glada akrylfärger vilka är svårtolkade för en utomstående men ändå tilltagande i sina abstrakta skepnader.  

Det var som att gå in i en annan persons drömmar att färdas igenom denna udda utställning. Den innehåller, förutom konst i sprakande färger: sagor, otäcka ormar, trollkarlar och häxor. Definitivt en utställning för alla åldrar. För er som vill lära er mer om detta folkslag och dess historia, rekommenderar jag Bruce Chatwins utmärkta bok, Drömspår.

Anne Edelstam

Songlines – Tracking the Seven Sisters

Musée du Quai Branly

4 april 2023 – 2 juli 2023