Retrospektiven på denna internationellt erkända fransk/amerikanske fotograf på Maillol museet, i Paris, är en succé.

Utställningen börjar på den övre våningen med stora svart-vita fotografier. De samsas med några färgfotografier vilka annars mest visas på nedre botten.

Det första fotografiet besökaren möts av är en bild av en Grand Danois framben, stående bredvid en person vars stövlar är det enda man ser, samt en pytteliten hund, iförd en mössa som sitter på sned.

Detta fotografi sätter prägeln på Erwitts hela tankesätt och fotograferande. Han har humor, är ironisk utan bitterhet eller elakhet. Fotografen är en stor humanist med sinne för ovanliga vinklar.

Elliott föddes 1928 i Paris av ryskjudiska föräldrar. Familjen flyttade sedan till Italien och vidare till USA där Elliott studerade fotografi. 1954 blev han anställd av Magnum Photos. Han har arbetat som fotojournalist, modefotograf, reklamfotograf samt porträttfotograf. Han har även gjort filmer.

En hel serie porträtt tagna av Marilyn Monroe, Jackie Kennedy, Charles de Gaulle, Che Guevara, Nikita Chrusjtjov bland annat, visas på utställningens nedre botten. Samtliga fångar personligheten eller ögonblicket. De är lysande!

Hundar verkar annars ha varit hans favoritämne för det är flera roliga och absurda fotografier på olika hundraser. De komiska situationerna, erkänner han själv villigt, är inte alltid spontana utan väl uttänkta och tillrättalagda. Liksom flera av hans andra fotografier vilka man lätt kan tro att de är tagna i stunden. Men han har även fotograferat skilda miljöer, kulturer och traditioner han sett under sina resor, såväl i Frankrike som i Asien och i USA.

Bilderna, vare sig de är iscensatta eller ej, ger en inblick i vardagen på diverse platser i världen. En blandning av humor och emotion. Utställningen visar på Erwitts vidd av motiv och ändå på en enhetlighet. Intervjuer med honom visas också där han förklarar hur han har fotograferat ett motiv och varför, alltid med glimten i ögat. De fördjupar besökarens förståelse för hans verk.

Kan ni inte se utställningen så köp någon av hans flertaliga fotoböcker: jag lovar att ni inte kommer att bli besvikna!

Anne Edelstam

Elliott Erwitt, retrospektiv

Musée Maillol, Paris

23 mars 2023 – 15 augusti 2023      

I vår visas på Waldemarsudde, i Stockholm, fyra av våra mest kända – men bortglömda – landskapsmålarinnor. Det är ett välkomnande tillskott i ett annars mansdominerande landskap. Med över ett hundra verk får vi bekanta oss med dessa konstnärinnor.

I galleriets första sal möts de fyra konstnärinnorna – nämligen: Ester Almqvist, Anna Boberg, Ellen Trotzig och Charlotte Wahlström. Intressanta penseldrag, motivval och inflytanden av konstnärer som Gauguin, van Gogh och Matisse syns redan i detta rum.

Perioden från 1890 – 1920, utställningen koncentrerat sig på, var en intressant sådan. Det svenska landskapsmåleriet var blomstrande och mångfacetterat. Konstnärinnorna blev kända och uppskattade både nationellt som internationellt, men har sedan dess fallit i glömska. Denna utställning ger dem en chans att återuppstå. Frågan är om vi fortfarande kan överraskas och dras till denna konstart i vår moderna tid? undrar jag när jag ger mig ut i ett vinterkyligt Stockholm, på väg till Djurgården.

Jag dras direkt till Anna Bobergs (1864 – 1934) målningar från Lofoten, i norra Norge. Det är storslaget, vilt och avlägset. Hon målar de snöbelagda bergen i spännande färger som skiftar från lila, till grönt och rosa. Jag frågar mig själv om det är själva målningarna som attraherar mig eller om det är hennes äventyrskänsla att ge sig i väg till ett sådant avlägset och kargt ställe på jorden. Hon hade staffliet på magen när hon var ute och tecknade. Väl tillbaka i ateljén avslutade hon verken. Hennes tavla ”Norrsken”, i symbolismens anda, gjorde henne berömd även i de fina parissalongerna. Målningen är en hommage till en av den moderna dansens pionjärer, Loïe Fuller, men även till Norden. Vissa verk, är enligt henne själv närmast transcendentala och kan få ”en att höra obefintliga kyrkklockors klang och att se Guds ande sväva över vattnen.” Jag uppskattade även mycket hennes glaskonst.   

I Stora gallerisalen möts Anna Bobergs storslagna verk med Charlotte Wahlströms (1849 – 1924) poetiska landskap. Hon var från Sörmland vilket märks på hennes val av vackert böljande kullar, höhässjor och blomstrande fruktträd. Dessa kontrasterar med hennes nattliga Stockholmsskildringar vilka påminner om vissa av Eugene Janssons verk. Men en av mina favoriter är Ljunghed – naturlyrik i skiftande färger med molnen som tycks flyga över slätten och vilka går nästan ton i ton med ljungen. Hon lyckas fånga stämningen i dessa ödsliga naturskildringar, utan någon mänsklig gestalt. Hennes skicklighet och förmåga att skildra yttre såsom inre känslolägen, uppmärksammades. Wahlström blev känd som en av de främsta landskapsmålarna i sin generation. Trots det så har hon trängts undan av manliga landskapsmålare. Roligt då att hon, tillsammans, med sina kvinnliga kollegor, äntligen dammas av igen!

Ester Almqvists (1869 – 1934) måleri fokuserar på det vardagliga. Hon arbetar med korta penseldrag, med små streck sida vid sida, vilket påminner mig om Van Goghs teknik. Hon är inte ute efter en realistisk naturskildring, utan präglas av den postimpressionistiska stilen. Från mörka och dova färgskalor i sin linda, utvecklade hon senare sin palett till klara gula, röda och blå toner. Under sina resor till Italien och Frankrike mötte hon bland annat Tora Vega Holmström (som ju ställdes ut på Thielska galleriet i Stockholm för inte så länge sedan) och skildrade där stads- och arbetslivet. Hon går från landskap till att skildra människor i arbete i allt större utsträckning, som till exempel i Potatisplockerskorna.

Esters konst är i dialog med Ellen Trotzigs (1878 – 1959) i galleriets bortre rum. Ellen har kallats för Österlens första målarinna. Det var där denna introverta och socialt tillbakadragna kvinna inspirerades mest. Hennes stil styrs av känslorna och inte av att vilja vara naturtrogen. Det är snarare abstrakta och dramatiska bilder. Även hennes människoskildringar liknar sagovärldens mystiska och inåtvända natur full av symbolik. Hennes ovädershimlar och ljusstrålar som tränger igenom tjocka moln med diagonalt målade långa linjer, förstärker idén av en högre andlig eller gudomlig krafts närvaro i naturen. Den panteistiska känslan i Ester Trotzigs verk är väl det som lett till att museet visar, i ett mindre, intilliggande rum, tavlor av teosofer som Hilma af Klint.

Utställningen kompletteras av ett bildspel och en rikt illustrerad publikation. Det är roligt att ännu i dag kunna upptäcka – eller snarare återupptäcka – dessa utmärkta konstnärinnor som har varit begravda alltför länge!

Anne Edelstam

Kvinnliga Pionjärer, Visionära Landskap

Ester Almqvist, Anna Boberg, Ellen Trotzig, Charlotte Wahlström

Prins Eugenes Waldemarsudde

4 mars – 20 augusti 2023

Kimonoutställningen på Quai Branly, i Paris, försöker svara på den frågan. Japanisering har sedan ett par sekler ansetts trendigt bland konstnärer som modeintresserade i Europa. Här får besökaren följa dess utveckling från 1600-talet till dagens modeikoner, japanska såsom västerländska.

Efter en kort introduktion i kimonons värld – ordet betyder bara ”saken man har på sig” – börjar visningen med de äldsta kimonos från Edo-tiden (1603 – 1868). Edo var dåtidens mest befolkade stad i världen och alla invånare bar kimonos, oberoende av kön, ålder eller status. Så småningom utvecklade sig klädmodet till lyxigare och mer raffinerade kimonos. Geishorna bar väldigt praktfulla sådana, de prostituerade hade sina partikulariteter, borgarna sina och eliten de mest elaborerade tygerna och broderierna. Undertill bar man enklare kimonos. Ibland blev det flera lager ovanpå varandra, beroende på väderlek. De förnämsta kimonotygerna tillverkades i Kyoto.

I Japan är det den raka linjen, utsmyckningen på kimonon, trycket och tyget som värdesätts. Tvärtom från västerländska modedesigners vilka gärna antingen förhärligar eller skyler kroppens naturliga kurvor och skavanker. Trots det så drogs västerlänningar till det exotiska japanska men något kimonomode blev det aldrig tal om. Däremot använde vi oss av kimonon för att skapa till exempel vår morgonrock. Framför allt under 1800-talet var det brukligt för herrar att ta på sig en fin och angenäm morgonrock när de var hemma. Dessa hade ofta ett tyg utanpå och ett annat, mindre elaborerat, som foder. Det japanska breda tygskärpet (obi) förenklades till en morgonrockssnodd.

Det är en njutning att beskåda de vackra broderierna och trycken på de äldre kimonos samt kvinnornas fina hårkammar, deras små väskor dekorerade likt miniatyrskulpturer med sina netsuke. Det finns en fin samling sådana på Östasiatiska museet i Stockholm. Man får även en idé om hur utsökta de var när man läser den, för övrigt, utmärkta boken ”Haren med bärnstensögon” av Edmund de Waal.

Grafiska verk och en magnifik skärm ger en insikt i hur det japanska samhället såg ut, med geishor, affärsmän, prostituerade och musiker i olika gathörn. En svunnen tid.   

Den sista delen av utställningen, ägnas åt de moderna och nutida inspirationer detta klassiska plagg har bidragit till. Dagens japaner går sällan klädda i kimonos. Däremot har modedesigners som Yohji Yamamoto och John Galliano inspirerats av dem och anammat en modern ”kimonostil” med raka linjer och kjol även för herrar. De mera klassiska modellerna dyker numera upp i asiatiska kampfilmer och i filmer som Star Wars till exempel.

Gamla kimonos – eller delar därav – återanvänds för att tillverka väskor, schalar eller dylikt. Så kimonon har inte sagt sitt sista ord utan tål att utvecklas. Allt cirkulerar: traditioner, mode, kulturer, konst… inget är statiskt här i världen. Tänk på det när ni går till Östasiatiska museet, i Stockholm, eller till Quai Branly, i Paris, eller för den delen när ni sätter på er morgonrocken.  

Anne Edelstam

Quai Branly, Paris

Kimono

22 november 2022 – 28 maj 2023

Global politisk islam?

Muslimska brödraskapet

&

Islamiska förbundet i Sverige

Sameh Egyptson, kristen (kopt), av egyptiskt ursprung och gift med en svenska, försöker sig på en svår uppgift:

nämligen att tränga in i en sluten värld, i vad som i, bland annat hans hemland, anses vara en terrororganisation, i andra länder, som en manipulativ sekt där den egentliga agendan undanhålls gemene man.

I och med bygget på 1990-talet av den stora moskén på Söder har en viss sorts islamism som står det Muslimska brödraskapet nära fått in en kil i Sverige. Den finansierades av Förenade Arabemiraten och ägs av Islamiska förbundet (IfiS). Moskén i Göteborg finansierades av Saudiarabien.

Hur omfattande är Muslimska brödraskapets inflytande i Sverige egentligen? Den frågan ställer sig Sameh i denna genomarbetade avhandling.

Organisationen skapades 1928 i Egypten av Hassan El Banna. Den bannlystes av President Nasser men sedan släppte President Sadat ut flera medlemmar ur fångenskap och några väl förberedda medlemmar från deras väpnade gren sköt honom 1981. Under President Mubarak, från och med 1990-talet, tolererades rörelsen igen mot en viss ”vapenvila”. De återtog makten med stormsteg efter den egyptiska revolutionen men blev kortlivade.   

Avhandlingen per se handlar inte om islam eller muslimer utan om det eventuella sambandet mellan det Muslimska brödraskapet (MB) och det Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Samehs grundfråga är om Islamiska förbundet i

Sverige (IFiS) kan betraktas som det transnationella Muslimska brödraskapets svenska gren eller inte.

Denna avhandling kommer säkert att skapa heta debatter i ett redan polariserat politiskt landskap. Behöver vi det? Frågan bör kanske ställas annorlunda: vill vi veta sanningen? Eller vill vi hellre blunda för något vi inte orkar fördjupa oss i?

Islam, slöjor, brödraskap vad angår det oss svenskar?

När jag läser igenom Samehs avhandling så förstår jag att det angår oss i allra högsta grad! Det gäller våra grundläggande värderingar, demokrati, kvinnors frihet, yttrandefriheten, religionsfrihet… värderingar vi har kämpat för i århundranden. Värderingar som invandrare har korsat hav och berg för att söka finna trygghet i. Vi kanske behöver en annans ögon för att se värdet i vad vi har och vad vi kan förlora, nämligen våra demokratiska värderingar. Då kan det vara värt att sätta sig in i denna text.  

Sameh medger att det funnits många kunskapsluckor om Islamiska förbundet i Sverige men anser att såsom arabisktalande akademiker har han haft möjligheter få kollegor i Sverige har haft för att utforska rörelsen. Genom det arabiska källmaterialet har han fått en gedigen inblick i sambandet mellan IfiS och MB. Han har också genom tillgång till bland annat Skatteverket kunnat spåra vissa personer och deras nätverk internationellt. Källmaterial och arkiv finns nu tillgängliga för läsarna digitalt på svenska.

Sameh har koncentrerat sig på organisationen, ideologin och den praktiska politiken hos de två rörelserna. Forskningen har lett till slutsatsen att de har många fundamentala likheter: sharialagar ska gälla, kvinnor ska underkasta sig män, fientlighet tillåtas mot judar och homosexuella, lögner användas som medel för att nå sitt mål, det vill säga en global islamisering, med alla möjliga medel, inklusive våld.

Än så länge arbetar de fredligt i Sverige med att inrätta en muslimsk enklav, vilket de delvis lyckats med. Ordet integration verkar inte finnas på kartan förutom som en fasad. Medierna har dock uppmärksammat bidragsfusk och dubiösa politiska missförhållanden bland dess medlemmar vilket lett till att rörelserna har fått sig en törn. Efter år av uppgång är sambandet mellan de två rörelserna, enligt Sameh, numera en sargad sådan. Men för att få en ordentlig översikt över situationen bör man läsa avhandlingen eller i alla fall den kortare versionen som finns på hans hemsida.      

Sameh Egyptson uppmuntrar till en politisk ”islamismdebatt” i svensk politik. Tiden får utvisa hur det kommer att gå med den frågan.

Anne Edelstam 

Sammanfattning av avhandlingen

Den indiske konstnären, Subodh Guptas, installationer visas på ett varuhus i Paris. Bon Marché – ett varuhus som dock inte är så bon marché, billigt – utmärker sig för sin elegans men även för sina utställningar.

Redan innan man stiger in i varuhuset, i de flertalet skyltfönster som dekorerar byggnaden runt hela kvarteret, visas Guptas installationer. Det är olika föremål han hittat på soptippar eller på loppmarknader. I Marcel Duchamps anda omarbetar han dem och ger dem nytt liv i sina installationer.

Sangam – sammanflöde – på hindi kallas denna utställning. I tjugo års tid har konstnären samlat på sig både nya och gamla köksredskap från framför allt Indien, där han även har sin ateljé. Hans färgskala går främst i grått: från silvergrått, skinande ljusgrått till dovt mörkgrått (de mest ingrodda kastrullerna).

Bland alla tänkbara parfymer och krämburkar hänger en gigantisk installation med helt nya, skinande rena kastruller. Mitt i detta eleganta varuhus hänger på andra sidan av de glasinlagda rulltrapporna (arkitektoniska konstverk i sig) ett annat konstverk. Men det mest intressanta är den hydda tillverkad av enbart köksattiraljer, svävande mer eller mindre i luften, inhyst i ett vitmålat rum. En vitklädd dam sitter i ett hörn, redo att berätta om Subodh Gupta och hans idéer. Jag är idel öra.

Först går jag dock in i hyddan och betraktar alla upphängda kastruller och stekpannor, nya som väl använda. Tankarna går till alla mödrar, och några fäder, som kärleksfullt har lagat otaliga måltider till sina familjer. I Indien, likt i många andra länder, är det på enkla spritkök i just runda hyddor, ofta i det enda rummet alla delar.

Gupta för betraktaren tillbaka till dessa våra måltider: det universella med matlagning och samling runt ett bord. Symboliken är rik: delaktigheten, samtalen, hunger, opulens, ensamhet också. Mat reflekterar kulturer, traditioner, geografi, kollektiva- och individuella berättelser. Livets bröd och vin.

Gupta är själv intresserad av matlagning och i och med denna utställning delar han med sig några av sina egna recept. I Sverige har ju matlagning blivit väldigt populärt och det går knappt att knäppa på teven förrän någon matlagningskurs dyker upp. Köket har återfått sin rätta plats som centrum i familjelivet.

Nu vet vi också att de gamla, väl använda köksredskapen kan få ett nytt liv i form av en fin skulptur. Så släng inte mormors gamla kastrull!

Anne Edelstam

Sangam

Subodh Gupta