Vad var så speciellt med Samarkand och Sidenvägen? Det upptäcker vi på IMA (Institut du Monde Arabe) i Paris denna vårvinter.

Uzbekiskans återupptäcks efter en lång tids dvala inom det forna sovjetiska imperiet. Detta sagoland (i alla fall i min fantasivärld) har länge varit avskuret för oss västerlänningar. Samarkand klingar så mystiskt och drömskt. Utställningen är just sådan jag hoppats på: en resa i tid och rum!

De fantastiska sidentygerna och guldbroderierna från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet är häpnadsväckande och tyder på hantverk av högsta kvalitet och skicklighet. Men utställningen bjuder även på en resa in i den innersta kretsen av den uzbekiska elitens bakgrund. Landet var då uppdelat under diverse Khan – eller ledare – vars lojalitet var framför allt till klanen och dess traditioner mer än till nationen. De regionala klädedräkterna varierade, likt då vi i Sverige hade olika regiondräkter innan ”nationaldräkten” infördes.

Det är en stor utställning vilken omfattar allt från mattor, bonader, till smycken, huvudbonader och kaftaner. För att inte glömma sadlar och allt som hör till hästens prydnad samt till ryttarens utstyrsel. Färgerna sprakar och guldet glimmar, precis som i sagorna. Städerna Samarkand, Buchara och Chiva var viktiga handelscentrum längst med Sidenvägen. Dess befolkning varierade från persiskt, till mongoliskt och arabiskt ursprung. Den gemensamma benämningen har sedan 800-talet varit Islam.

Rummen på IMA är uppdelade enligt teman. Det börjar med fantastiska kaftaner – kallade chapan eller khalat – i siden med intrikata guldbroderier. Det var de mäktigaste männens paradkostym: en fotsid lång kappa, sytt i ett tygstycke som bars ovanpå flera lager kläder. Konsten att brodera med guldtråd var vanlig i Indien, Kina och Europa sedan flera sekler tillbaka men nådde sin höjdpunkt i Turkestan (som landet då kallades) i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Blom- och vegetabiliska motiv var brukliga inom hovet, men även citationer från Koranen.

Kvinnor och barn skulle inte utmärka sig så deras kaftaner var mycket mindre elaborerade men de hade fina tygmönster med en blandning av färger.

Däremot bar samtliga kalotter på huvudet (utom äldre kvinnor för de skulle ha schal över håret) vilka var mer eller mindre dekorerade. Smycken bars som ornament eller som talismaner. Även hästarna dekorerades – eller snarare deras tillbehör: sadlar, tyglar, grimmor och stigbyglar.

Stora broderade tygstycken – suzani – dekorerade väggar, sängar, golv och fönster. Konsten att knyta mattor visas också på IMA med ett flertal vackert mönstrade mattor i vegetabiliska färger. Utställningen avslutas med en samling moderna tavlor – vilket i mitt tycke var det minst lyckade inslaget på denna, annars så inspirerande återspegling av en förgången tid.

Det finns mycket kreativitet i vår värld, vackra hantverk, upptäckter att göra… museer och andra kulturevenemang bidrar till att öppna våra sinnen och förhoppningsvis även våra hjärtan för att bättre förstå olika civilisationer och traditioner. Vi måste värna om kulturen för att skapa broar oss människor emellan. Det är speciellt viktigt i tider av polarisering och krig.

Anne Edelstam

Sur les routes de Samarcande, merveilles de soie et d’or

Institut du Monde Arabe, Paris

23 november 2022 – 4 juni 2023

Det asiatiska museet i Paris, visar denna vinter Afghanistans rika historia.

Talibanerna har inte alltid härskat i denna, för oss, avlägsna del av världen. Dess rika historia utspelar sig i denna utställning. Afghanistan har kommit nära oss i och med de flyktingar som kom till Sverige, främst under 2015. Men trots det så vet vi ganska lite om landets brokiga bakgrund. Det hjälper då att få ett historiskt perspektiv på detta, i många avseenden, okända folkslag.

Det är svårt att tala om ett homogent folk, för Afghanistan består av flera stammar vilka härstammar från diverse bakgrund. Islam förenar dem – med undantag för vissa mindre, men förtryckta, religiösa uttryck.

Utställningen på Musée Guimet gör anspråk på att ge besökaren en historisk inblick i detta tusenåriga gamla bergsland.

Den första salen visar några intressanta exempel på statyer av gudar och gudinnor i trä, tillverkade då landet fortfarande var animistiskt. Cirka 2000 f.Kr. bosatte sig indoeuropéer ifrån Persien i området och med dem kom den zoroastriska religionen att dominera. Alexander den Store satte sedan sin grekiska prägel på Afghanistan när han tog över riket, vilket vissa utgrävda föremål ger uttryck för. Den berömda sidenvägen gick tvärs igenom landet och handel och kommers med olika länder var en del av vardagen. Afghanistan låg således i en korsning, med influenser från världens alla hörn. Detta gör det svårt att få ett homogent intryck av landets kultur trots den pedagogiskt upplagda utställningen. Man får snarare se det som ett lapptäcke av olika sammansatta delar.

Genom medierna blev vi varse om Afghanistans buddhistiska epok, med bland annat de gigantiska Buddha statyerna som talibanerna sprängde sönder och samman i Bamiyan regionen. På museet visas dessutom flera målningar, statyer och inristningar från den tiden. Vissa har även inslag av hinduism. Tydligen beblandades de båda religionerna med varandra vilket är lustigt när man tänker på hur olika inriktningar de ändå har.

Sent under 800 talet konverterade afghanerna till Islam och en ny byggnads- och poetisk konst växte fram.

Mongolerna erövrade sedan landet och lämnade också spår efter sig i form av föremål och byggnader.

Den sista salen ägnas åt islamiska konstruktioner – flertalet återuppbyggda av utländska arkitekter och arkeologer – samt fotografier.

Fotografier från utgrävningarna ger insikt om den rikedom som fortfarande finns begravd i Afghanistans inre. Tyvärr förstördes en hel del, även föremål på nationalmuseet i Kabul, då talibanerna intog landet för första gången.

Kommer de att vara mera försiktiga denna gång? Plundring (samt narkotika) utgör tyvärr fortfarande en stor del av deras försörjning i detta urfattiga land.

Utställningen är synnerligen viktig för att förstå Afghanistans brokiga men intressanta historia. 

På en av de övre våningarna i detta storslagna museum, visas en aktuell utställning från Afghanistan: Sur le fil – på tråden. Den handlar om en afghanska, Zolaykha Sherrad, som flydde landet men som återvände 2002.

Hon inrättade då vad som kom att utvecklas till Zarif Design. Genom att använda sig av lokala sömmerskor, broderare och tyger skapade hon en verkstad vilket ledde till en butik i huvudstaden Kabul. Denna affär existerar fortfarande berättade hon för mig. Det är dock svårt numera att exportera varorna till västvärlden. Men kvinnorna får än så länge sy åt henne och det håller dem i gång och borta från talibanväldet. Huruvida de ska få fortsätta står skrivet i stjärnorna. Men så länge det finns liv finns det hopp!

Afghanerna har varit med om talrika omställningar och inskränkningar under århundraden av erövringar och umbäranden. Kvinnorna i Afghanistan börjar nu också, i takt med vad som sker i Iran, protestera och ta av sig slöjorna. Kan det vara så att ännu en omvälvning håller på att ske i Afghanistan men denna gång genom kvinnorna? Historien visar oss att allt är möjligt.

Anne Edelstam

Musée Guimet, Paris

26 oktober 2022  – 06 februari 2023.         

Den världsacklamerade konstnärinnan Frida Kahlos (1907 – 1954) innersta och mest intima ägodelar visas på denna speciella utställning.

Detta efter att hennes hus, Casa Azul i Mexiko, med dess inventarier återupptäckts femtio år efter hennes bortgång. Mer än 200 personliga objekt visas upp för parisarna: kläder, korrespondens, accessoarer, kosmetika, korsetter, proteser… Men det kanske mest spektakulära är hennes traditionella klänningar Tehuana samt de förkolumbianska smycken hon samlade på.

Frida Kahlo – efter sin bussolycka vid 18 års ålder, där hon skadades allvarligt och aldrig riktigt hämtade sig utan hela sitt liv fick leva med smärtor och korsetter – vigde en stor del av sitt liv framför spegeln, liggande på rygg i sängen. Det var så hon började måla. Hennes självproträtt är de mest kända av hennes verk. Frida odlade sin ”image” in i minsta detalj.

Utställningen börjar med en lång korridor med svart-vita fotografier. Hennes tyske far, bosatt i Mexiko, var fotograf. Frida liknar mer sin moder ser jag på bilderna med familjen. Modern var en blandning av spanjorska och av ursprungsfolket från Oaxaca. Frida lär sig vid tidig ålder att posera för sin far, vilket skulle komma att gagna hennes senare konstverksamhet med sina självporträtt. Från sin moder får hon antagligen sitt intresse för ursprungsbefolkningarna och dess traditionella kläder.

Det är rörande att komma så nära en av 1900-talets mest omtalade konstnärinna. Det sved i hjärtat när jag tänkte på hur hennes flickdrömmar måste har krossats först vid sex års ålder då hon drabbades av polio och, några år senare, efter den förödande trafikolyckan hon var med om. Men Frida var inte den som gav upp så lätt: hon vände snart sitt handikapp till sin fördel genom sitt konstnärsskap.

Besökaren forslas sedan in i några större och luftigare salar där ett fåtal teckningar visas blandat med en hel rad olika mediciner, korsetter och en benprotes samt specialtillverkade skor för hennes ena skadade ben som var kortare än det andra. På några avgjutningar av hennes byst ritade hon teckningar vilka är talande om hennes mentala och fysiska tillstånd.

Lite lättare att beskåda är då alla hennes schalar, klänningar och vida, typiskt traditionella kjolar i glada färger. Frida skapade sin egen ”image” genom dessa. Det var även ett genomtänkt ställningstagande för minoritetsfolken och de utsatta. Hon var leninist (och hade förmodligen ett kärleksförhållande med den kommunistiske ledaren) och marxist. Några av hennes ”industriverk” visas – dessa pekar på industriarbetarnas roll i samhällets moderna uppbyggnad. De hyllas på sovjetiskt vis. Hennes man, den kände muralmålaren Diego Riviera, tog med henne på sina utländska uppdrag. I New York upprördes hon av den rådande rasismen och klasskillnaderna. Det var även där hon fick sitt första stora genombrott med en egen utställning.  

Det som rörde mig mest var dock de fåtal smärtsamma teckningar hon gjort efter sitt missfall och sin olycka. Flera av dessa målningar har ju visats världen runt men jag blir alltid lika berörd av hennes så uppenbara lidande. Frida belyser så många kvinnors förtvivlan av att förlora ett barn i magen. Hennes modersinstinkter går det inte att tvivla på. På så vis är hon olik de feminister som påtivilar att kvinnans roll inte inskränker sig till moderskapet. Vilket det naturligtvis inte gör heller men det är trots allt en stor del av att vara just kvinna.

Frida Kahlos kvinnlighet visar sig också i hennes enastående garderob med en otrolig samling klänningar och kjolar vilka är utställda i olika montrar. De har alla en lång vit spetsunderkjol som sticker ut under kläderna. Jungrfru Marias idealisering och lustiga utstyrslar tillhörande traditionella latinska och katolska plagg ställs också ut. Frida har målat ett porträtt av sig själv omgiven av en aura av vitt tyg, speciell för denna tradition. Några dokumentärfilmer och fotografier belyser ytterligare denna, för oss nordbor, udda sed. 

Är det etiskt att på detta sätt ta till sig andra människors lidande och göra mode av det? Kanske var det Frida Kahlos idé att själv föregå med att det går att vända ett handikapp till ens fördel? Den tanken tål att reflektera över.

På övre våningen visas hennes inflytande på samtida designers. Besökaren förflyttas från det traditionsenliga latinamerika till lika fantasifulla klenoder av Alexander McQueen, Jean Paul Gaultier, Karl Lagerfeld och Chanel. Framförallt Gaultier har använt sig flitigt – till både mäns som kvinnors kläder – av korsetter.

Utställningen pågår hela hösten och vintern så det är nog många besökare som kommer att fundera på det. En sak är säker: Frida Kahlos olycka var det som ledde till att hon blev konstnärinna – en fantastisk sådan – för hennes plan var att utbilda sig till läkare! Så vi som får njuta av hennes konst, kan glädjas åt att hon fann sitt kall trots allt.

Anne Edelstam

Frida Kahlo, Au-Delà des Apparences

15/09/2022 – 05/03/2023

Rosa Bonheur (1822–1899) är lika känd i Frankrike som Bruno Liljefors är i Sverige. Denna utställning är hennes första retrospektiv sedan flera decennier och den första i huvudstaden. Musée d’Orsay hyllar i vinter denna frigjorda konstnärinnas 200-årsdag med målningar, skisser och teckningar till glädje för stora som små besökare.

Rosa Bonheur klev in i en helt mansdominerande värld och utvecklades tidigt att bli världsmästarinna på djurmålningar. Inför denna utställning har det samlats verk från privata ägare såväl som från museer. Teckning var hörnstenen i hennes arbete, vilket hon lärt sig av sin far, även han målare. På grund av att hon växt upp i armod och blev tidigt moderlös, lärde hon sig att ta hand om sig själv samt använde sin talang för att hjälpa till att försörja familjen. Vid 19 års ålder ställde hon ut för första gången. Sedan följde en strid ström av medaljer, beröm och beställningar.

För dagens betraktare är det inte enbart förundran över hennes otroliga skicklighet med både pennstrecken som färgkombinationerna – att få till exempel hästarnas vita päls att blänka i solskenet med sådan realism att jag fick lust att klappa dem – utan det är också en skildring av en tidsepok. Vissa av dessa djurarter är nu utdöda. Att sätta oxarna framför plogen har inte så många av oss upplevt men att återupptäcka boskapsarter som utplånats är ännu mer häpnadsväckande.

Utöver Rosa Bonheurs otroliga skicklighet – vilken har utvecklats av att hon bokstavligen levde bland djur och natur, samt dagligen observerade dem – så har hon en speciell relation till djuren och deras välbefinnande. Det är inte så att hon ger dem mänskliga attribut eller tar dem för vad de inte är, men hon återger dem med sådan själ och kärlek att det hårdaste hjärta smälter när man blickar in i deras ögon. Genom hennes teckningar och målningar återfår de sina liv!

Tack vare sin berömdhet och status som naturmålare skaffar hon sig en smärre förmögenhet. Rosa köper sig och sina djur ett slott med intilliggande marker och skogar. Där kan hon i lugn och ro utforska sin omgivning. På den tiden fanns det inte så många restriktiva regler som nu, så hon kunde även hålla sig med vilda djur som en hel lejonfamilj till exempel! Jag trodde att hon hade varit i Afrika så trofast var hon denna ”djurens konung” i sin målning av den.

Hon reste dock en del och en av hennes favoritställen var till Skottland där hon avbildade herdar med sina får samt kor vilka simmar över en flod i en fantastisk teckning som ställs ut på museet. Även de hundar som var med under jakter eller som vakthundar är skickligt målade. Rosa förstod att varje enskilt djur har sin egen personlighet. Vare sig det rör sig om får, hundar, hästar eller kor återger hon deras egenheter. Det kan enbart en person göra som verkligen känner för djuren och har observerat dem under lång tid.

För de av oss som har haft förmånen att ha ägt husdjur, vet vi mycket väl att en hund eller katt inte är en annan lik. Detsamma gäller förmodligen alla djur. Innan massuppfödningens ödestider, ägde de flesta bönder i Sverige mindre bondgårdar där de namngav sin boskap och förstod detta med personlighet. Det är inte för inte som det står i Bibeln att ”Jesus känner alla sina får”.

Om vi lär oss att odla och föda upp mer humant igen så kanske vi får återupptäcka djurens värde utan att behöva gå på museer för att uppleva det? Denna utställning appellerar till alla åldrar och smaker. Perfekt att ta barn eller barnbarn till under höst- eller vinterlovet.

Anne Edelstam

Rosa Bonheur

18 oktober 2022 – 15 januari 2023

Musée d’Orsay, Paris.   

På Waldemarsudde, i Stockholm, visas denna höst och vinter en retrospektiv av en av våra mest kända konstnärer: Isaac Grünewald (1889 – 1946). Konst och teater kallas utställningen och ger ett vitt perspektiv av denne framstående judiska konstnär.

Trots att Grünewald var en så central figur i svenskt konstnärsliv, var det över 30 år sedan han visades i vårt land. I denna omfattande utställning får vi dessutom uppleva hans vidd: från målare, scenograf, keramiker, filmregissör, illustratör till offentlig dekoratör. Det ger ett förnyat djup på en komplex och fullfjädrad konstnär.

I det första rummet upptäcker besökaren den unge men redan skicklige konstnären genom en rad självporträtt. Färgsättningen och den sobra klädseln ger oss en förebild av hans fattiga barndom och ungdom. Antisemitism rådde redan då i Sverige, långt innan nazismen. Det fick Grünewald uppleva och genomleva hela sitt liv – även när han blivit känd och förmögen.

Men den bohemiska fattigmansstilen följde även den parisiska modetrenden bland unga konstnärer i konstnärsstaden Paris. Där studerade Isaac hos Henri Matisse. Dennes inflytande märks igenom hela Grünewalds konstbana. De dova färgerna och de skarpa svarta linjerna kom snart att bytas ut mot färgsprakande expressiva koloriter.

Expresssionismen är väl det man främst tänker på när man ser en Grünewald tavla? Det blev lite av hans signum. Själv uttryckte han det euforiskt efter att ha sett ett verk av Matisse på höstsalongen i Paris 1908: ”Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför någonting helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet.” Paul Cézanne inspirerade honom också – utöver de gamla mästarna Rubens och Delacroix. Vissa av hans tavlor eller snarare dekorationsmålningar påminner mig om Chagall – en annan dåtida judisk konstnär av ryskt ursprung. Liknande lekfulla och fantasieggande drag använder sig Isaac av.

Salen längst bort i galleriet på Waldemarsudde ger en inblick i hans offentliga dekorativa måleri och även i hans scenografi. Ett par dräkter han designat ställs också ut där. Skisser visas vilka inte alltid blev färdigställda målningar. Ivan Krügers Tändsticksbolag dekorerades av Isaac Grünewald. Han samarbetade med dansare som Carina Ari (från Svenska Baletten i Paris 1920-25) och gjorde scenografin till en av hennes föreställningar. Ett filmspel från denna kan besökaren ta del av längst in i galleriet. Det avantgardistiska spelet kan kanske inte räknas till konstnärens höjdpunkt skulle jag vilja påstå.

Precis som Picasso och andra konstnärer, försökte han sig på konsthantverk med målningar på keramik. Vaser och skålar ställs ut i olika montrar på Waldemarsudde. Men utöver hans porträtt, tycker jag nog att hans stiliserade målningar från sin ateljé på söder, med utsikt över Slussen är de mest intressanta. Genom hans verk får vi uppleva förändringen av Stockholm från en smutsig och fattig huvudstad till den industristad den kom att bli. Skiftet i Sverige från ett agrarland till ett modernt industriland fascinerade Isaac. Vinklarna han använt för att gestalta denna förändring är spännande och ger inblick i dåtidens modernisering.

Genom Isaac Grünewalds verk kommer vi närmare ett dåtida skifte med allt vad det innebar av förändringar – vissa till det sämre, vissa till det bättre. Konst i alla dess former får betraktaren att se historien i ett annorlunda skimmer än det historiebeskrivarna återger. Det är det som är intressant med olika konstformer.

Utställningen upplyser utöver Isaac Grünewalds färgglada konstverk även en baksida, nämligen satirtidningarna och karikatyrernas antisemitism och konservatism som rådde och som kanske fortfarande råder i vårt land?

Missa inte denna retrospektiv vilken visas i ett av Stockholms finaste museer i ett höstligt Djurgården med dess glada färger ute som inne. Det lyfter sinnet!

Anne Edelstam

Grünewald, Konst och Teater

3 september 2022 – 12 februari 2023

Waldemarsudde

Prins Eugenes väg 6

Djurgården, Stockholm