Vad har svenskarna för relation till Ukraina? Förutom att de flesta av oss förfasas över att ett fredligt land blivit attackerat utan minsta provokation, har vi flera band till detta land än vi kanske anar.

Söndagen den 13 mars, ordnade Svenska Sofiaförsamlingen i Paris en konsert till förmån för Ukraina. Den fortfarande hotade kyrkan var knökfull inför detta event. Extra stolar fick tas in och fyllde upp mittgången. En salig blandning av nationaliteter och åldrar satt som tysta ljus när de första tonerna ljöd. Men en sak hade vi alla gemensamt: förfäran över vad som händer oskyldiga människor på flykt.

För ett par år sedan fylldes kyrkan med afghanska unga män som fått lära sig svenska i Sverige men som när de blivit myndiga inte längre fick vara kvar i landet. Nu öppnar parisarna och svenskarna sina hjärtan till förmån av andra, lika nödställda flyktingar. Många kvinnor och barn.

Kvällen började med den alltid så energiske och duktiga musikern, körledaren och orgelspelaren, Björn Åkerhage, som spelade den Ukrainska Nationalsången på kyrkans fina orgel. Kvällen fortskred med kören; pianisten Daniel Propper; trombonisten, Thobias Nilsson; Anna Rosset; Joel Andersson och solisten Harald Marlot. Inte många ögon var torra under kvällen. Men det var den ypperliga sångerskan, Sofia Nilsson, som introducerade historik och sång från Gammelsvenskbyn i Ukraina, varav vissa fortfarande talar en svensk dialekt!

Hon berättade för en hänförd publik om hur hennes morföräldrar, svenskättlingar från Gammalsvenskbyn i södra Ukraina, kommit till Sverige 1929. Enligt Sofia var de några av de estlandssvenskar som hade flyttats dit på 1700-talet från Dagö i Estland (vilket tillhörde Sverige fram till 1721) och tilldelats mark av den ryska kejsarinnan, Katarina II. Det Nyryska guvernementet hade precis erövrats från turkarna. Genom århundradena lyckades man behålla den lutherska tron och så småningom byggdes det en svensk kyrka i trakten. Under det första världskriget utbröt hungersnöd och kontakterna med Sverige bröts tillfälligt. Svenskättlingarna blev dock hjälpta av en svensk missionär, verksam i Ryssland och av ärkebiskopen Natan Söderblom. En expedition ordnades 1929-1930 för de flyktingar som ville komma till Sverige.

Sveriges första flyktingförläggning inrättades i Jönköping, i kaserner som tillhört Jönköpings regemente och som blivit lediga efter det att regementet avverkats året innan. Efter den lyckade konserten, kunde vi köpa ett glas vin i församlingssalen (ja, det är ju trots allt vinlandet Frankrike…) till förmån för Ukraina naturligtvis. Då hittade jag Sofia i full diskussion med en man vars släktingar också kom från Gammalsvenskbyn!

”Guds vägar äro förunderliga”… tänkte nog många av oss när vi gav oss iväg därifrån.

Anne Edelstam        

Svenska kyrkan i Paris

9 rue Médéric

Antoine de Saint-Exupérys världskända bok, Lille prinsen, vars originalmanuskript har, för första gången, lånats ut från New Yorks Morgan Library & Museum till Musée des Arts Décoratifs, i Paris, visas för första gången för en fransk publik.

Det var med stor förväntan jag steg in i denna Ali Babas grotta för att upptäcka de mer än 600 olika verk denna allkonstnär åstadkom under sin relativt korta livstid. St-Exupéry var fransk författare, poet, utforskare, journalist, pilot, filosof, tecknare… men det var kanske hans strävan efter ett humanistiskt ideal som utmärkte honom och bidrog till att han blev internationellt känd. Hans sista bok, Lille prinsen, författad och utgiven först i USA 1943, bär nämligen på ett universellt budskap.

Den första salen förde mig tillbaka till författarens barndom. Han föddes 1900 i Lyon, i en aristokratisk familj och visade från tidigt stadium på en poetisk ådra samt ett intresse för flyg. Intressen som kom att följa honom livet ut tills hans död. Han omkom vid en spaningsflygning utanför Korsika, 1944.

Tidstypiska affischer visas på utställningen, varav reklamaffischer för Air France han kom att arbeta för efter sin pilotutbildning. Hans flygningar i Nordafrika och Sydamerika färgade och inspirerade hans första romaner. Vissa är översätta till svenska: Postflyg syd; Nattflygning; Spaning mot Arras är några av dessa. Fotografier av honom i dåtidens primitiva flygplan, och ett när han störtade i öknen men klarade sig oskadd, gör dessa verk allt mer levande.

Det kontrasterar starkt med hans väldigt enkla och barnsliga originalteckningar vilka också visas på utställningen. Trots sina utmärkelser som författare – 1939 fick han Franska akademiens stora pris för romanen Kamrater på en irrande planet – behöll han barnasinnet livet igenom.

Efter hans död trycktes det sedlar och frimärken med hans namn och fotografier, varav några är utställda i glasmontrar på museet. Men det är nog för barnboken, Lille prinsen, han blivit mest ihågkommen. Den är både lättsinnig och djup. Det sista rummet på utställningen är uppbyggt som ett bibliotek med boken utställd på flera av de 500 översättningarna, varav ett exemplar är på svenska.

I dessa orostider kan det vara behövligt att påminnas om Antoine de Saint-Exupérys hopp för mänskligheten. Lille prinsen har lästs för hundratusentals barn i över sjuttiofem år. Så det kanske är dags nu att damma av den och läsa om den, eller läsa den för barn och barnbarn?

Anne Edelstam

Musée des Arts Décoratifs, MAD

À la rencontre du petit prince (mötet med den lilla prinsen)

17 februari 2022 – 26 juni 2022

Ingen har väl kunnat undgå fotografiet på den afghanska flickan med de gröna ögonen flertalet gånger publicerad på National Geographic första sida? Nu visas en retrospektiv med 150 av hans fotografier i förstorade format på Musée Maillol, i Paris.

Besökaren får följa med i hans fotspår från Afghanistan till Sydöstra Asien och från Afrika till Sydamerika. Bilderna förmedlar krig och elände men även fotografens medkänsla för människor och djurs integritet och dignitet. Det finns också inslag av humor och lekfullhet där man minst anar det. Och visst finns där fotot av den afghanska flickan som nu har blivit vuxen, upphittad efter 17 år och fotograferad på nytt.

Utställningen börjar på övervåningen av detta lilla men fina privata museum, ett stenkast från boulevard St Germain, vilket var konstnärskvarteret för några årtionden sedan och som fortfarande besitter en oneklig charm. De första rummen är tänkta som en introduktion med svartvita fotografier från Steves första resa till Afghanistan mellan 1979 och 1980. Flera är tagna av de mujahedin som kämpade mot både ryssar och den afghanska armén. Sedan tar jag steget in i hjärtat av utställningen.

Där möts jag av en färgexplosion och betraktande blickar från porträtt tagna i all världens hörn. Förutom de på de helt beslöjade afghanska kvinnorna i sina blåa burkor – jag läser mig till att över två miljoner afghanska änkor försöker överleva med sina barn efter åratal av krig och taliban styre. Det är svårt att ta till sig att de nu återigen tvingas underkasta sig denna kvinnofientliga regering.

Men det finns också roliga bilder som den på pojkarna som leker bredvid några av världens äldsta träd – baobab träden i Madagaskar. De kallas även för ”livets träd” för dessa tusenåriga träd innehar livsviktigt vatten.

Magnifika bilder från Wadi Rum, öknen i södra Jordanien, tar oss tillbaka i tiden: till nabateerna som byggde Petra, den rosa sandstensstaden där, cirka 200 fr.K.

Omo folket i Etiopien är otroligt vackra och färgstarka.

I Sri Lanka förvånas jag över hur fiskarna klättrar upp på höga stänger i vattnet för att kasta sina nät. Översvämningsbilderna under monsunen i Indien är för dråpliga med människor som vadar genom vattenmassorna med en symaskin eller en tebricka i handen! De överfulla tågen med cyklar fastsnurrade utanpå vagnarna är också oförglömliga.

Utställningen avslutas med korta videofilmer där vi får följa fotografen själv ut på några av hans äventyr. Enligt Steve McCurrys egna ord:

– När jag kommer till ett nytt ställe, ger jag mig av, på måfå, tidigt på morgonen. Plötsligt händer något magiskt och jag börjar se i bilder, nästan som i ett meditativt tillstånd.  

Det är omöjligt att tillfredställande kunna återge denna omfattande fotografiutställning, men jag hoppas att jag kunnat ge er mersmak att själva upptäcka denna sensationella, flertalet prisbelönta fotograf, om inte annat så i en av hans fotografiböcker.

Anne Edelstam

Musée Maillol

The World of Steve McCurry

09 december 2021 – 29 maj 2022

59 – 61 Rue de Grenelle

75007 Paris

Frankrike

Det är inte första gången som forskning och konst samverkar. Forskningsexpeditioner i ovanligt ogästvänlig terräng har lett till de konstverk som visas på Waldemarsudde, i Stockholm, denna vinter.

Klimatförändringarna vår planet har börjat uppleva har väl inte kunnat undgå någon, men att se de ur ett konstnärligt perspektiv är vi inte lika vana vid. Det berör på ett djupt och känslomässigt sätt – än mer än siffror och klimatkonferenser. Nio framstående konstnärer har tagit vara på det och tar oss med på en innovativ utställning från Arktis och Antarktis.

Expedition Konst har inspirerat dessa samtida konstnärer till verk i form av måleri, grafik, fotografier, skulpturer och installationer. De flesta visas i ateljén, högst upp i detta magnifika slott. Konstnärerna har inspirerats på sina resor då de följt med marinbiologer, geologer, meteorologer och hållbarhetsforskare på några av deras expeditioner till polcirklarna. Hur kan forskare och konstnärer nå varandra?

Det går alldeles utmärkt upptäckte jag genom att beskåda Lars Lerins enorma akvareller vilka täcker en hel vägg. De är enkla i vidd och färgskala men väldigt vackra i sin genre.

Jag fastnade även för Sigrid Sandströms akryler där genomskärningar av tjock is i grönaktig skala påminner om hur forskare studerar isens tjocklek och teckningar för att få fram informationer.

Konstnärsduon Bigert & Bergström medverkar med en skulptur i form av en vattenmolekyl samt i trädgården med en äggformad sauna (ja, det går att gå in i den) som även visats på Svenska Institutet i Paris. De är båda kända klimataktivister.

Även Dascha Esselius Polarsken lyser upp vintermörkret i trädgården.

Texter och filmer kompletterar denna inspirerande utställning. Katalogen ger också en bra inblick i deltagandet av konsten inom forskningen. Eller kanske tvärtom?

Anne Edelstam

Expedition Konst

Prins Eugenes Waldemarsudde, Stockholm

30 oktober 2021 – 20 mars 2022

I denna unika utställning på Institut du Monde Arabe (IMA) – Arabvärldens institut – i Paris, visas judarnas tusenåriga historia i Orienten.

Detta är den tredje utställningen i sitt slag som förtydligar de tre monoteistiska religionernas uppkomst och historia i Mellersta Östern. Den första handlade om Hajj, pilgrimsfärden till Mecka (2014) och den andra om de kristna i Orienten (2017). Samtliga har varit lika intressanta och väldokumenterade med diverse konstverk och föremål.

Inför denna utställning har 280 olika verk samlats. Dessa visar på vikten och mångfalden i de judiska församlingarna, från Euphrates flodbänkar till Atlasbergen. Arkeologiska lämningar samsas med antika manuskript, tavlor, textilier, liturgiska föremål, fotografier, musikstycken och videoklipp. Dessa exceptionella objekt tyder på en väsentlig kulturell rikedom. 

Språket, hebreiskan, tillsammans med religionen var det som enade judarna. Jag möttes i den första salen av en vackert komponerad hebreisk text samt en färgsprakande Chagall målning (från 1950-52). Tavlan beskriver Moses när han får de tio gudsbuden. Moseböckerna är ju ursprungligen skrivna på hebreiska och utgör grunden för det Gamla Testamentet. Besökaren förstår därmed redan i början av utställningen relationen mellan de tre monoteistiska religionerna eftersom vi alla anses vara Abrahams ättlingar.

Utställningen följer sedan en kronologisk ordning. Den tar sin början redan ett tusental år innan kristendomen, när judarna bodde i Kanaan. Kung David utnämnde då Jerusalem till huvudstad och hans son, Salomon, lät där bygga det första Templet. Den historiska berättelsen fortsätter med exilen till Babylon. Återkomsten till Jerusalem flera sekler senare åtföljdes inte av alla judar utan många etablerade sig runtom medelhavsländerna.

Förutom i Babylon och Galileen, skapade de viktiga forskarcentrum i både Syrien och Egypten. Även i Yemen installerade sig en judisk diaspora. Jag imponerades av kopparrullarna från Qumran, i Palestina, daterade till ca. 100 år f.Kr. samt av mosaikerna från antika synagogor och enkla men stilistiska urnor med blommotiv från Jerusalem runt ett sekel e.Kr. 

    

I och med den massiva spridningen av islam, mellan 600- och 1400-talet, förändras dock judarnas situation. Beroende på de olika regerande dynastierna blev de mer eller mindre väl behandlade. Men både judar som kristna  nedvärderades till en lägre stående social klass än sina muslimska fränder. De kom att kallas för dhimmi och fick förvisso utöva sin religion men med juridiskt underlägsen status.

Föremålen på IMA tyder ändå på ett inflytande folken emellan. Det intellektuella utbytet frodades i Bagdad, Cordoba och Kairo. Utöver flera manuskript, bevarade i vackert utsmyckade silverrullar, visas ett astrolabium, medaljonger, kläder och porträtt från den tiden framöver, tills judarnas spridning över hela Mellersta Östern och Nordafrika.

I och med de tilltagande pogromerna i Östeuropa f.o.m. 1880, flydde många judar till Palestina och idén om en återkomst till ”Sion” (en av Jerusalems kullar) tog sin början. Spänningarna mellan muslimer och judar ökade i och med judarnas massiva emigration till Palestina 1936, på grund av nazismen, och nådde sin kulmen 1948, då staten Israel skapades.

Samtidigt ökade nationalismen i arabländerna och antisemitismen spred sig från Europa till Mellersta Östern. Den sista delen av utställningen tillägnar sig denna tid med fotografier och videofilmer av deportationer av judar som än en gång fick lämna allt och gå i exil.

I dagsläget återställs synagogor i flera arabiska städer som den stora synagogan i Alexandria, i Egypten, men med en handfull judar kvar i landet så lär den inte återfå något av sin forna glans i första taget. För vad är ett religiöst tempel utan några troende?       

Utställningen är en hyllning till och en återblick på vad integration har varit och åter kan bli bland de tre monoteistiska religionerna och dess diverse kulturella uttryck i Orienten. När toleransens tider frodas, blomstrar även kreativiteten och hantverken. Fanatism och nationalism däremot tar död på den kulturella mångfalden till förmån för ett utslätat och censurbelagt samhälle.

IMA – som är en oberoende kulturell institution – ger oss ett utmärkt exempel på denna diversifiering av den judiska historien i Orienten och vad den har givit oss i intellektuell rikedom med män som Maïmonide (den främste judiske tänkaren under medeltiden), antika manuskript som de som bevarats i Kairos synagoga genom seklerna ( i vad som kallas för Genizah ) samt enastående hand- och konstverk. Missa därför inte denna intressanta utställning i Paris.

Anne Edelstam

Juifs d’Orient, une histoire plurimillénaire

Institut du Monde Arabe, Paris

Från den 24 november 2021 – den 13 mars 2022