Divorna, eller Divas, heter en av sommarens nya utställningar i Paris

Um Khalsoum

IMA, det arabiska institutet i Paris, är ett kulturell centrum där de visar utställningar, filmer, bokläsningar och bibliotek. Denna utställning visar på en helt annan kvinnosyn än dagens om kvinnans roll i Mellersta Östern.

De diskussioner i Europa om till exempel slöja eller inte, hijab eller inte, burkini eller inte, gymnastik för flickor och pojkar tillsammans eller inte… fanns inte i det Mellersta Östern vi ser i denna utställning. De svarta heltäckande plagg och slöjor som döljer vartenda hårstrå existerade inte för några decennier sedan. Dessa kommer från Saudi Arabiens Wahhabism och Salafism: sekter som hade få anhängare fram tills dess oljepengar kunde utöva sitt inflytande världen över och sprida sin bakåtsträvande ideologi.   

Så hur såg då arabvärldens kulturliv ut mellan 1920 – 1970? Det upptäcker besökaren i denna utställning. Egypten var regionens kulturella nav. Därifrån kom de flesta filmerna, med en stor filmproduktion både för television och framförallt för biograferna, teaterproduktion, författare och inte minst de mycket uppskattade magdansöserna. Filmerna var både komiska, tragiska och romantiska. Inte olika de filmer som var på modet under Sveriges 1950 tal.

Det var under denna tid som Omar Sherif till exempel (som spelade i bland annat Doktor Zhivago och Lawrence of Arabia) blev känd. Men vad som är mindre känt i västvärlden är att det var tack vare Egyptens filmstjärna, Faten Hamama, denne unga kristna libanes klev fram i rampljuset.

Omar Sherif och Faten Hamama

Men för att ta det från början: utställningen öppnar med att visa svartvita fotografier från Kairos 1920-tal. Det var kvinnoförkämparnas genombrott med Hoda Shaarawi i spetsen. Hon skapade kvinnoföreningar och tidningar. 1923 gjorde hon skandal när hon kom tillbaka från en internationell kvinnokonferens i Rom och tog offentligt av sig slöjan (som var av vitt, tunt tyg) på Kairos tågstation. Det var hennes gest för att säga att ”nu är jag fri från det patriarkala förtrycket!” (mer om det finns att läsa i Tre Damer i Kairo/Three Ladies in Cairo).

Turen i IMA fortsätter med temat divor bland sångerskor. Det absolut största namnet bland dessa är utan tvekan Om Khalsoum, även kallad El-Sitt, Damen (1900 – 1975). Hennes röst uppmärksammades redan som ung flicka och – utklädd till pojke – sjöng hon religiösa sånger. När hon flyttat till Kairo tog hennes karriär fart genom konserter och skivor hon spelade in. Hon koncentrerade sig på sentimentala sånger, poem och operor med långa improvisationer. Om Khalsoum lanserade en ny arabisk musikalisk genre. Hon introducerade även västerländska instrument på scen såsom piano, orgel, gitarr och dragspel. Denna ”orientens stjärna” kunde sjunga i timtal och ändå hålla publiken i trans. Divan spelade även med i några hyllade musikfilmer. Miljontals följde med henne till hennes sista vila och hon är fortfarande hyllad i Mellersta Östern.

En annan känd sångerska värd att nämna är libanesiskan Fayrouz (1934 – ). Namnet betyder turkos på arabiska. Hon både sjöng, skrev sina egna texter, spelade in skivor av klassisk såväl som mera jazzig musik. Filmskaparen Youssef Chahine anlitade henne som skådespelerska i en av sina berömda filmer. President Macron började sin turné i Beirut, i slutet av augusti 2020, efter den förrädiska explosionen i hamnen, med att belöna hennes engagemang för sitt land med en medalj.

Mellan 1930 och 1970 var Egypten världens fjärde största filmproducent. Det var under den arabiska filmindustrins guldår. Fortfarande finns det enorma biografer i Kairo. Några har nyligen restaurerats. När jag bodde där på 1980-talet var de fortfarande väldigt populära. Livligt var det också, te serverades under filmen, katter sprang omkring och ibland kom vakterna förbi och lös med sina ficklampor på oss för att se att vi inte höll varandra i handen för det var mamnoun, strängtförbjudet!

Den egyptiska dialekten spreds tack vare det överallt i arabvärlden. Mellan 50 och 60 filmer spelades in per år och Kairo blev känd som ”Nilens Hollywood” eller ”Niliwood”. I början var publiken framförallt intresserad av musikaler och dansfilmer med berömda magdansöser. Divornas stjärnstatus fick sig då en rejäl skjuts på vägen.

Det är tack vare filmindustrin den unga Dalida (1933 – 1987) klev in på världsarenan. Hon kom ursprungligen från en italiensk immigrantfamilj. Kairo – och Alexandria – var kosmopolitiska städer på den tiden med en blandning av folkgrupper från Italien, Grekland, Frankrike, Armenien; judar och kristna bodde grannar med muslimer. Utöver arabiskan var franska det språk man mest talade framförallt inom de intellektuella sfärerna. 1977 gjorde hon sitt genombrott som sångerska i Frankrike och i Mellersta Östern. Utställningen ägnar en speciell avdelning enbart åt hennes karriär med bland annat fotografier, filmklipp, sånger och kostymer.

Dalida

Utställningen är gjord med en intim scenografi där besökaren får en inblick i divornas liv: med loger, kostymer, fotografier, filmer, sånger och dokument. Det är likt en tidsresa bakåt till framförallt Egyptens kulturella guldålder.

Jag tror även att den kan bidra till att förbättra förståelsen mellan våra kulturer samt utvidga vissa inskränkta diskussioner. Historia är vad som har skapat vår samtid och ger oss perspektiv på tillvaron.

Anne Edelstam

Divas, D’Oum Khalsoum à Dalida

19 maj – 26 september 2020

Institut du Monde Arabe, Paris

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *