Vad har svenskarna för relation till Ukraina? Förutom att de flesta av oss förfasas över att ett fredligt land blivit attackerat utan minsta provokation, har vi flera band till detta land än vi kanske anar.
Söndagen den 13 mars, ordnade Svenska Sofiaförsamlingen i Paris en konsert till förmån för Ukraina. Den fortfarande hotade kyrkan var knökfull inför detta event. Extra stolar fick tas in och fyllde upp mittgången. En salig blandning av nationaliteter och åldrar satt som tysta ljus när de första tonerna ljöd. Men en sak hade vi alla gemensamt: förfäran över vad som händer oskyldiga människor på flykt.
För ett par år sedan fylldes kyrkan med afghanska unga män som fått lära sig svenska i Sverige men som när de blivit myndiga inte längre fick vara kvar i landet. Nu öppnar parisarna och svenskarna sina hjärtan till förmån av andra, lika nödställda flyktingar. Många kvinnor och barn.
Kvällen började med den alltid så energiske och duktiga musikern, körledaren och orgelspelaren, Björn Åkerhage, som spelade den Ukrainska Nationalsången på kyrkans fina orgel. Kvällen fortskred med kören; pianisten Daniel Propper; trombonisten, Thobias Nilsson; Anna Rosset; Joel Andersson och solisten Harald Marlot. Inte många ögon var torra under kvällen. Men det var den ypperliga sångerskan, Sofia Nilsson, som introducerade historik och sång från Gammelsvenskbyn i Ukraina, varav vissa fortfarande talar en svensk dialekt!
Hon berättade för en hänförd publik om hur hennes morföräldrar, svenskättlingar från Gammalsvenskbyn i södra Ukraina, kommit till Sverige 1929. Enligt Sofia var de några av de estlandssvenskar som hade flyttats dit på 1700-talet från Dagö i Estland (vilket tillhörde Sverige fram till 1721) och tilldelats mark av den ryska kejsarinnan, Katarina II. Det Nyryska guvernementet hade precis erövrats från turkarna. Genom århundradena lyckades man behålla den lutherska tron och så småningom byggdes det en svensk kyrka i trakten. Under det första världskriget utbröt hungersnöd och kontakterna med Sverige bröts tillfälligt. Svenskättlingarna blev dock hjälpta av en svensk missionär, verksam i Ryssland och av ärkebiskopen Natan Söderblom. En expedition ordnades 1929-1930 för de flyktingar som ville komma till Sverige.
Sveriges första flyktingförläggning inrättades i Jönköping, i kaserner som tillhört Jönköpings regemente och som blivit lediga efter det att regementet avverkats året innan. Efter den lyckade konserten, kunde vi köpa ett glas vin i församlingssalen (ja, det är ju trots allt vinlandet Frankrike…) till förmån för Ukraina naturligtvis. Då hittade jag Sofia i full diskussion med en man vars släktingar också kom från Gammalsvenskbyn!
”Guds vägar äro förunderliga”… tänkte nog många av oss när vi gav oss iväg därifrån.
Anne Edelstam
Svenska kyrkan i Paris
9 rue Médéric
