Paris är en filmstad och filmälskares eldorado med en uppsjö av alla tänkbara filmer och biografer, vissa visas i v.f. (med fransk dubbning) och andra i v.o. (originalversion med fransk text). Små kvartersbiografer tävlar om besökare med de större och modernare biograferna på de fina avenyerna. Denna höst har franska filmer utmärkt sig som vinnare: The Artiste, Polisse(med flit felstavat ord för police)succévältaren Intouchables (oantastlig eller oberörbar) och The Lady om den burmesiska Nobelpristagerskan Aung San Suu Kyis liv är några av dessa.

The Artiste

Jean Dujardin vann pris i Cannes för sin utmärkta roll i denna svart-vita stumfilm. Ingen hade väl kunnat tro att en sådan film skulle få den succé den fick. Filmen är en hyllning till filmkonstens begynnelse och dåtidens skådespelare. Lustigt nog blir den aldrig långtråkig utan efter en stunds förbryllande drogs jag in i filmen och glömde bort att det saknades dialog. Handlingen utspelar sig 1927 i Hollywood då George Valentin är stumfilmens stora stjärna men talfilmens intågande gör honom arbetslös. En ung kvinna (spelad av den charmanta Bérénice Bejo) han möter som statist och blir förälskad i tar hans plats i rampljuset. Kändisskap, högmod och pengar tar udden av deras kärlek. Men inte helt… Slutet är oväntat och snillrikt.

Polisse

Jag drog mig in i det längsta från att gå och se denna film som kom ut i mitten av oktober då jag visste att jag skulle bli illa berörd av de sanna historierna om övergrepp på barn. Men filmen fick så mycket beröm att jag ändå tog mod till mig och gick och såg den vilket jag inte ångrade.

Denna uppmärksammade franska film – regisserad av Maïwen som även spelar rollen av en kvinnlig fotograf i sin egen film – handlar om polisens vardag. Media har de senaste åren relaterat ett uppsving av självmord bland polisen. Det kan bero på att – utöver stressiga arbetssituationer och brist på psykologer – poliserna själva har svårt att hantera traumatiska upplevelser eller upplever en ovilja att prata om dem. Filmen handlar om den prövande situationen för skyddsenheten för minderåriga. Det uppdagas fall av pedofili, minderåriga småtjuvar, misshandlande föräldrar, tonårs sexualitet som gått överstyr… men även småprat under lunchrasterna, gapskratt och solidaritet kollegorna emellan. Vetskapen att det värsta existerar och kunna leva med det. Hur kan dessa poliser hitta balansen mellan sina privatliv och den hårda realitet de konfronteras med varje dag på arbetet? Det är dilemmat denna rörande film tar upp. Polisse vann ett välförtjänat pris (Priz du Jury) under Cannesfestivalen 2011.

Intouchables

Kön ringlar sig långt ut på gatan flera veckor i rad på min lokala biograf enbart några dagar efter premiären. Över tolv miljoner fransmän har nu sett filmen som fortfarande går för fulla hus trots att den kom ut i början av november. Intouchables är benämningen för de kastlösa i Indien men i detta fall syftar det på en man som – efter en olycka – blivit totalförlamad och hans osannolika assistent: en storväxt före detta fånge från förorterna. Den förlamade Philippe är förmögen och kultiverad medan hans assistent Driss (spelad av den hitintills okände Omar Sy) är hans motsats. Men efterhand i denna roliga och djupa film förstår man snilleblixten i valet av assistent: han är nämligen lika mycket en samhällets paria som den förolyckade mannen och Driss behandlar Philippe som sin like utan att tycka synd om honom. Deras skilda världar möts för att bilda en lika osannolik som oväntad vänskap och detta band gör dem oantastliga (intouchables).

Fransmännen är trötta på nedslående nyheter och söker sig i dessa dystra tider till säkra värden som sann vänskap och solidaritet vilket kan delvis förklara filmens enorma succé. Men dialogen är strålande och de båda skådespelarna fantastiska filmen igenom. Jag trodde aldrig jag skulle skratta så mycket åt en förlamad och en förortsslyngel.

The Lady

Luc Bessons senaste film (han regisserade Nikita och den Stora Blå) var ursprungligen Michelle Yeohs – den kvinnliga huvudrollens – idé. The Lady är en kärlekshistoria utan dess like mellan Aung San Suu Kyi och hennes man. Men framförallt är det en läxa i mod, uthållighet och solidaritet. Efter att ha läst hennes biografi (skriven av den belgiska reportern och Asien experten, Thierry Falise) och ha rest runt i landet flera gånger, kände jag igen det mesta i filmen. Yeoh är slående lik Suu, som hennes man kallar henne, och hon spelar utsökt. Juntan är ruggig i sin totala avsaknad av empati och kultur. Dess ledares galenskap, skrupelfrihet och skrockfullhet gav mig kalla kårar längs ryggraden.

Inga ögon var torra i längre stunder under denna två timmar långa film.

The Lady är nog så viktig i dessa tider då kvinnors öden i hela Mellan Östern verkar gå en dyster väg till mötes. Aung San Suu – inspirerad av Gandhi – är ett levande exempel på vad som kan åstadkommas utan våld. Hillary Clinton har varit och besökt nobelpristagerskan i Burma och det verkar som om äntligen juntan släppte lite på det hitintills benhårda förtrycket av sitt eget folk. Landet har – trots dess enorma rikedomar – helt stagnerat i utvecklingen. På landsbygden lever befolkningen fortfarande i halmhyddor utan el, skolor eller sanitära hjälpmedel.

Dessa filmer är enbart ett axplock ur årets mest sedda franska filmer. Finanskriser till trots, drömmer vi vidare och låt oss fortsätta med det. Hollywood i all ära, men den franska filmindustrin har inte sagt sitt sista ord.

Anne Edelstam,Paris