Staden är i uppror inför sommarens evenemang med firandet av drottning Elizabeths 60-års jubileum och Olympiaden hack i häl. I mellantiden finns det flera utställningar att roa sig med.

Saatchi gallery

Eurostars invigning
Jag tog det första tåget på morgonen från Paris till London och tänkte på ett annat jubileum: Eurostars invigning, tåget som tar oss under havsytan från Frankrike till England på ett par timmar och som har revolutionerat resandet mellan Frankrike och England. London lär numera vara Frankrikes femte stad! Den trenden kan tänkas utökas med socialisternas intåg i hemlandet – i alla fall bland de mest förmögna fransmännen. Ironiskt nog var det den förre socialistiske presidenten François Mitterand som invigde Eurostar tillsammans med drottning Elizabeth, den 6 maj 1994. Inte hade han väl då tänkt sig att det skulle leda till sina landsmäns tillfälliga exodus?

Lucien Freuds porträtt på National Portrait Gallery i London.

När två så olika huvudstäder länks samman, sammanflätas de, trots sin länge närda hat-kärlek till varandra. Det känns upplyftande att på några få timmar komma till en annan stad, full av förväntningar – vilka London lätt uppfyller. Jag tog mig först till Lucien Freuds otroliga samling på National Portrait Gallery som man bör skynda sig till för att inte missa. Han är nog en av tidernas mest intressanta porträttmålare med penseldrag och färgkombinationer som få. Dessa porträtt på ”personer ur mitt liv” demonstrerar det psykologiska dramat och den observanta intensiteten i hans arbete. ”Allt är autobiografiskt och allt är porträtt även om det enbart är en stol” säger konstnären.

Slotten öppnar sina dörrar
Till Kengsington Palace kom jag med en typisk Londonbuss som stannade utanför parken i ett av hörnen. I lika typiskt engelskt ruskväder, promenerade jag sedan genom den prunkande och välhållna parken för att besöka det nyrenoverade slottet. Som i ett trollslag förvandlades den gråmulna vardagen till ett fyrverkeri av glitter och guld med den lilla men utstuderade utställningen om den avlidna prinsessan Diana. Ett uppblåst fotografi av henne pryder entrén, sedan förs besökaren tillbaka till hennes korta men glamorösa tid med vackra klänningar som visas upp. På Harrods kan man annars skåda ett minst sagt kontroversiellt minnesmärke av henne (sedan är det väl värt ett restaurangbesök på en av de övre våningarna).

  
Drottning Viktorias 60-års jubileum firades för över hundra år sedan. Det kan vara roligt att se det på Kengsington Palace och sedan jämföra den tiden med vad som komma skall med firandet av drottning Elizabeths jubileum i början av juni. Blir det lika ståtligt? Lika omfattande? Kolonierna finns ju inte längre men hyllad lär nog drottning Elizabeth också bli. Hon – liksom sin föregångare – är omtyckt av folket och en representant engelsmännen gärna visar sin respekt och vördnad inför. Så nog kommer det att spraka och glittra minst lika mycket som under Viktorias jubileum, finanskriser till trots.

På Buckingham Palace visas en helt annorlunda utställning: Leonard da Vinci’s anatomiska studier av människokroppen. Från det yttre till det inre, mindre glamorösa men inte minst lika fascinerande för gemene man, speciellt när jag tänker på att dessa anatomiska riktiga teckningar genomfördes för femhundra år sedan. För Leonard da Vinci var inte enbart en konstnär av stora mått, han var också en vetenskapsman, i alla fall om man får tro hans verk av dissekerade lik och hans noggrant noterade vetenskapliga skrifter (skrivet med vänster hand i spegelform så man behöver en spegel för att läsa det). Människokroppar såväl som djur studerade han i åratal. Dessvärre blev inte hans ingående studier publicerade förrän i början av 1900-talet. Annars hade säkert forskningen kunnat ta ett språng framåt för länge sedan. För den konstintresserade är framförallt hans studier av händer och fötter värda att studera. Jag fastnade också för reproduktionsteckningarna av det lilla ihoprullade fostret.

Leonard da Vincis hus i Amboise, i Loiredalen

Annars måste jag medge att jag föredrar att drömma mig bort i museet om honom och hans senare konst i Loiredalen där han spenderade sina sista år. Men att unna mig att studera ett av världens genier är privilegium nog vare sig det må vara i England, Frankrike eller någon annan stans.

Design i alla dess skeenden
Bauhaus – modern design och futuristiska ideal – visas under sommaren på Barbican, i ett av Londons industriområden, intressant i sig och kanske inte ett område jag annars skulle ha upptäckt. ”Art as Life” eller fritt översatt till ”konst som livsfilosofi” bjöd denna breda designskola på tills den stängdes 1933 i och med nazisternas frammarsch. För skolan hade inte enbart kurser i design, fotografi, målning utan var även ett sätt att leva på vilket denna utställning lyfter fram.
  1919 startade arkitekten Walter Gropius Bauhausskolan i Weimar genom att förena en konstskola med en hantverksskola. BauhausBesökaren får därmed se designade möbler, färgglada leksaker i trä designade av Paul Klee, fotografier, gravyrer och tavlor av bland annat Kandinsky, handgjord keramik och textilier. Jag kunde även bekanta mig med skolans jazzband, dess musiker och roliga fester där alla var utklädda i de mest fantasifulla utrustningar. Kreativiteten sprakade i dess olika slag. Genomträngande var dock de geometriska figurerna och den klara, rena färgskalan samt lekfullheten. Tvärtom den mörka, trista och allvarliga nationalsocialism som ledde till skolans fall.

Ett av Londons främsta gallerier, Saatchi, visade en liknande men samtida skola – Raw Craft – med en turnerande utställning av de mest utsökta internationella hantverk, från smycken till möbler. Originella silverföremål från Finland, organiskt inspirerade smycken från Norge, engelska och japanska skålar i polerat trä och keramik var några av de vackraste jag sett. Allt var till salu för helt acceptabla priser. ”Konstverk höjer själen och det har inget pris” tänkte jag och dröjde mig kvar så länge jag kunde i denna Ali Babas moderna grotta.

Anledningar att besöka London saknas inte – vare sig det är inför jubileet, OS eller bara för glädjen att uppskatta allt denna storstad har att erbjuda den konstintresserade eller för den skull den trädgårdsintresserade inför den årliga ”Chelsea flower show”.

Anne Edelstam, Paris