Den för oss kanske mest kända svenska konstnären, Carl Larsson, har aldrig förut visats på ett museum i Frankrike! Nu är det äntligen dags: på Petit Palais mitt i centrala Paris bjuds stora som små på några av hans guldkorn.
Invigning av Kronprinsessan Viktoria
Prinsessan och Daniel flögs in till Paris dagen till ära och fotograferna pressades ihop på den anrika, storslagna trappan denna soliga, tidiga vårdag. Prinsessan höll ett uppskattat invigningstal och de inbjudna kunde sedan strömma in i de få salarna på nedre botten tillägnade Carl Larsson (1853-1919).
Christophe Leribault
Museets chef har fattat tycke för Sverige och denne i Frankrike så eftersatta konstnär. M. Leribault gick själv runt och guidade de inbjudna. Redan entrén till utställningen är inbjudande med stora fotografier av Carl Larssons konst. Rummen är intima och målade i tidstypiska färger: falurött, grönt, blått… med inslag av målade trämöbler samt ett litet ”barnrum” – ett högst ovanligt drag i detta annars inte speciellt barnvänliga land. Och det är kanske just det som Carl Larsson stupade på i Frankrike: alla dessa barn i hans konstverk!
För han bodde och arbetade trots allt i Frankrike i cirka tio års tid (från 1878 – 1889 med vissa avbrott) men blev aldrig erkänd där.
Retrospektiv:
Denna utställning är hans första retrospektiv i den franska huvudstaden och den första salen är tillägnad den tid då han var verksam i Frankrike. Han härstammade från en mycket modest familjebakgrund men visade tidigt på talang för teckning och måleri. Han lyckades tack vare det få arbete som illustratör för olika tidskrifter efter att ha gått på Stockholms konstakademi. Efter att ha erhållit ett konstnärspris tog han sig till ”konstnärernas huvudstad”: Paris. Där fick han kännedom om Grez-sur-Loing, en konstnärsby strax utanför Paris, där många skandinaviska (bland annat Karin Bergöö han sedermera gifte sig med) samt anglo-saxiska konstnärer hade slagit sig ner.
Den första ”blå” salen är tillägnad den tiden. Redan här kan man, genom landskapsmålningarna, ana satirikern och illustratören Carl Larsson. Med sin utomordentliga förmåga att observera, återger han humoristiska vardagsdetaljer. En av Karins tavlor är också med. Hon slutade ju som bekant att måla och gav sig hän åt moderskapet samt skapade den karakteristiska heminredningen med möbler och tyger vi numera inte kan dissociera Carl Larsson ifrån.
Känd i Sverige:
Det var under den internationella salongen i Paris 1889, Carl Larsson fick sitt genombrott. Tack vare den utmärkelse han fick där, blev han ett känt namn i Sverige (dock inte i Frankrike där kubismen och fauvismen florerade). Det ”röda rummet” illustrerar hans storhetstid med monumentalfreskerna som finns bland annat på Nationalmuseet och vars skisser visas på Petit Palais. Han fick beställningar på porträtt också. August Strindberg var en av de avmålade med vilken han dock kom i klammeri efter att Strindberg anklagat honom i ”Blå boken” för att enbart visa upp en ”idyllisk illusion” av det svenska samhället med lekande barn i natursköna miljöer. Det är inte utan att man kan till viss del hålla med skribenten… Men Carl Larsson blev naturligtvis sårad trots att han redan blivit erkänd och uppskattad för sina ”idealiserade hem-illustrationer”. 
Sista delen:
De två sista rummen är tillägnade den Carl Larsson de flesta känner till: huset i Sundborn, barnen, hemmiljön, julen… i vattenfärg som i olja. Illustratören dyker upp igen med roliga små detaljer som Karin som sitter och stickar i fonden medan Carl gör ett nakenporträtt. Hans komposition är unik och modern med till exempel några händer som sticker fram utan att resten av kroppen syns på tavlan.
Ett djupare intresse för konstnären tar vid när jag studerar hans tavlor noggrant och observerar alla dessa oväsentliga men unika detaljer vilka naturligtvis har en roll att spela i konstnärens och därmed i betraktarens huvud.
Några porträtt på hans far är intressanta inslag bland det ”idylliska livet på landet” för hans relation till fadern var allt annat än idyllisk. Han hade övergivit familjen på ett tidigt stadium och Carl förlät honom aldrig trots att han tog emot honom i sitt hem när fadern kom dit utfattig och bad om hjälp.
Besökaren får även se några försök till glasmåleri och flera av hans illustrerade böcker som ”Mitt hem” vilken blev så ofantligt populärt internationellt framförallt i Tyskland.
Men varför blev han då aldrig uppskattad i Frankrike frågade jag Christophe Leribault som redan förklarat att han gjort en chansning med denna utställning? Det var inte bara stilskillnaden mellan de franska dåtida konstnärerna och Carl Larsson (tillika andra svenska konstnärer) utan framförallt motiven. ”Ni förstår, parisarna som hade råd med att köpa konst bodde i stora lägenheter med kock och barnflickor. Barnen syntes enbart för en snabb godnattkyss men umgicks annars knappast i familjen.” Det passade sig alltså inte att hänga upp tavlor på väggen med lekande barn mitt i vardagsrummet förstod jag.
Frågan är om fransmännen är redo för en omvändning nu när familjeförhållandena inte längre är så olika de svenska? Det får framtiden utvisa. Om det blir en publiksuccé kan vi hoppas på vidare konstutställningar från Sverige med Zorn och varför inte Hilma af Klint? Eller är det för mycket begärt av en av ”konstens äldsta huvudstäder”?
