Enbart några dagar efter terrordåden i Frankrike hölls en sedan länge inplanerad konferens om arabvärldens förnyelse på Institut du Monde Arabe – IMA. Jack Lang, före detta kulturminister och IMAs vd, fick frågan: kan vi svara på terrorhot med kultur? Konferensen gav delvis svar på den frågan.
Dialog:
Det första och kanske viktigaste målet är att försöka skapa en dialog mellan det republikanska Frankrike där ”la laïcité” är heligt och den djupt religiösa arabvärlden som styrs i majoritet av diktaturer eller kungamakter. Kontrasten är uppenbar mellan dessa länder och Frankrikes sekulära samhälle där inget är heligt utan man kan skämta om allt, inklusive religiösa figurer. Däremot kan man diskutera om det är särskilt klokt att provocera i dessa hotfulla tider men det är en annan fråga.
Denna konferens kom i rättan tid för att skapa en positiv dialog mellan väst och öst i ett försök att lugna ner alla parter. För utöver den fantastiska samanhållning terrordåden ledde till inom Frankrikes gränser, är det långt ifrån likadant i andra länder där Charlie Hebdos teckningar inte alltid ses med blida ögon.
President Hollande höll tal under öppningsceremonin vilket visade vikten han la vid denna konferens. Jack Lang var ständigt närvarande och aktiv under de två dagarna. Fleur Pellerin, den nuvarande kulturministern, kom också och anförde att ”kultur är en motståndsfront”.
Arabisk förnyelse genom kvinnors makt:
Konferensen som pågick den 15 och 16 januari hade flera teman varav den arabiska förnyelsen genom kvinnors medinflytande jag ska berätta om i denna artikel.
Jack Lang
Manal el Sharif – kvinnorättskämpe i Saudi Arabien – förklarade att de förde en ”rosa revolution” i hennes hemland. Saudi Arabien är allmänt känt för att vara ett av världens mest repressiva samhällen för kvinnor (där de till exempel är förbjudna att köra bil!) samt oliktänkande. Deras revolution innebär att i stället för att be om lov från sina fäder/män tar nu kvinnorna saken i egna händer och säger till först efteråt. Den yngre generationen kompromissar inte alls utan bestämmer själva i den mån det går.
Landsmännen har fått en mera jämlik och friare dialog mellan könen sedan Twitter och Facebook introducerats i Saudi Arabien där de nått rekordsiffror. I detta helt segregerade land kan nu män och kvinnor prata med varandra på nätet.
Sedan ett år tillbaka har kvinnor rätt att vara delägare i familjeföretag (nästan samtliga företag i Saudi Arabien är privatägda) samt att ärva aktier. Flera har blivit aktiva styrelsemedlemmar. Kvinnor är de som sparar mest. Frivilligorganisationer oberoende av regeringen existerar sedan kort och där har kvinnor också funnit en plats.
Enligt Manal har den kungliga familjen ett visst övertag för första gången över den ultrakonservativa religiösa institutionen vilket förklarar vissa jämlikhetsförmåner.
En intressant tips för er som vill veta mer om Saudi Arabien är boken ”Arab Women Rising” av Nafeesa Syeed och Rahilla Zafar.
Aïcha ech-Chenna – ordförande för Marockos Solidarité Féminine (förening för kvinnlig samanhållning) – förfasade sig över att i Marocko från att en minoritet varit beslöjad, började kvinnor bära slöja under 70- och 80talet. Detsamma hände i Egypten kan jag bekräfta. Den nuvarande regeringen härstammar från en islamisk rörelse.
Familjekoden har förändrats i förmån för jämlikheten sedan 2004 och ”vi har kung Mohammed VI och medierna på vår sida” försäkrade Aïcha oss. Men trots bättre lagar måste de marockanska kvinnorna mobilisera männen också för det är inom familjens ramar som mentaliteten formas.
Ensamstående kvinnor är de som lider mest för de har ingen plats inom det marockanska samhället utan ses som paria. En kvinna som blir med barn utan att vara gift kan bli fängslad för det är förbjudet! Däremot går mannen fri.
Tunisien är det arabland som är mest jämlikt enligt aktivisten Amira Yahyaouni men även där är realiteten en annan än den lagen visar. För eliten fungerar det bra men för de fattiga är läget mycket sämre.
Värst är det dock för kvinnor och barn i Syrien berättar Dr. Rola Hallam i ett gripande tal. Med tolv miljoner människor som blivit hemlösa har fattigdom och svält nått episka proportioner.
Hela hälsosystemet har slagits i spillror och Assads styrkor (i 90% av fallen) och rebellerna (i 10% av fallen) har systematiskt förstört samtliga sjukstugor. Hon berättade hur barnmorskor fick assistera kvinnor att föda på smutsiga cementgolv utan varken sanitet eller mediciner. ”Detta är ett globalt problem vi måste tackla tillsammans för sjukdomar vet inga gränser och polio till exempel sprider sig nu utanför Syrien” sa Rola. Hon försöker med sitt team frivilliga för Hand for Syria att bygga sjukhus och anställa nya läkare.
Till sist vill jag nämna den intressanta egyptisk/kanadensiska författaren, Shereen el Feki, som skrivit en bok om sexualitet i arabvärlden (Sex & the Citadel). ”Förändringen börjar i sovrummet” sa hon bestämt och förklarade vidare att sexualitet i arabvärlden ses mera som ett maktvapen än som en njutning.
Ingen är väl numera främmande för de hedersmord som begås även i Sverige? Kvinnlig könsstympning är fortfarande mycket vanlig i Egypten. ”Kvinnor måste först respekteras i hemmet innan de kan respekteras i samhället” menar Shereen. I Egypten där mer än 90 % av kvinnorna har utsatts för sexuell förnedring år 2012 (enligt en FN -rapport) är det väsentligt att göra något åt detta fenomen. Det ämnar Shereen göra med en ny utfrågning denna gång av männen i samhället som ofta förbises trots att de är en viktig del av problematiken.
”Arabiska våren bröt dock vissa tabun” sa hon och berättade att det skapats en ny web-sida där kvinnor och män öppet och anonymt kan berätta om sina problem.
Förnyelsen av arabvärlden kan inte bli av så länge hälften av deras befolkning är förtryckt. Även om kvinnorna visar en utomordentlig styrka och påfundighet måste lagarna förändras och jämlikhet instiftas för att en riktig förändring ska kunna ske.
Interaktiva museer:
Flera arabländer har upptäckt att museer och andra kulturella evenemang kan vara ett lukrativt sätt att tjäna pengar på speciellt om olje- eller gas-resurserna skulle komma att tryta.
Mesopotamien sträckte sig onekligen bort till den arabiska halvön. Men den Förenade Arabemiraten (eller UAE: United Arab Emirates) kan inte skryta med att ha gjort några större arkeologiska fynd i sitt land och bleknar i jämförelse med länder som Egypten eller Irak till exempel.
Tre museer – Louvren i Abu Dhabi, Guggenheim och Al Zayed National Museum i UAE – ska ändra på denna situation. Flera utsända experter var i Paris för att försäkra den kritiske parisiska publiken om detta. Dubai – landets största stad – har utvecklats till att bli regionens konstmarknad.
Men museerna har andra syften än kommers: turism, utbildning, utbyte och stolthet att visa upp regionen som den handelsplats Arabien var under karavanernas tid.
Hissa Al Dhaheri – en skönhet i skyhöga klackar och lätt beslöjad – är programmanager för Louvren i Abu Dhabi. Hon berättade passionerat om det ”universella perspektivet där vi alla är sammanlänkade”. Museets samlingar ska visa kollektioner de lånat ihop från museer eller privata samlare ifrån olika epoker och länder för att erbjuda ett ”globalt sätt att förstå historien på”.
På ön Saadyat i Abu Dhabi kommer den hitintills största Guggenheimkonsthallen – med modern och samtida konst – att invigas år 2017 (arkitekt: Frank Gehry).
Al Zayed National Museum förtäljer historien om Sheikh Zayed bin Sultan Al Nahyan (1918–2004) som enade UAE 1971. Museet ska innehålla både etnografisk- och islamisk konst men det ska framförallt vara ett levande centrum för utbildning, utställningar, föreställningar och konferenser. Shejkens intresse för falkenering inspirerade arkitekten att konstruera byggnaden i form av falkfjädrar gjorda av stål varav den längsta är 125 meter hög. Invigning år 2016.
Levande kont:
I mellantiden finns Jeddah Art Week i Saudi Arabien. Lina Lazaar Jameel som startade konstveckan upptäckte att det fanns en grupp filippiner som fotograferade i lönndom sin vy av Saudi Arabien. Hon ställde ut dem – tillsammans med andra samtida konstnärer – och det blev en succé! 90 % av de arbetande i gulfstaterna är immigranter från olika delar av världen och dessa har sällan samma förmåner som saudierna.
Ammar Abo Bakr är egyptisk konstlärare och graffitikonstnär. ”Jag vill att alla ska ha tillgång till konst. Vi måste ta konsten till gatan för de flesta egyptier går aldrig på gallerier”. Den arabiska revolutionen förde det positiva med sig att flera konstnärer blev inspirerade av den graffittin de såg och har fortsatt på den banan. En ny rörelse har skapats genom att interaktivt medla mellan befolkningen och konstnärerna.
Journalisten Hind Meddeb förklarade varför ElectroChaabi rörelsen i Egypten (https://www.youtube.com/watch?v=hziO8XoFLzY) blivit en sådan stor succé. ”Ungdomarna fortsätter genom sin musik att kritisera korruptionen och hyckleriet”. Rapp och elektro är deras medel. ”Arabvärlden är varken islamism eller diktatur men ungdomarnas energi och frihetskänsla!” Eftersom den största majoriteten av befolkningarna är under 25 år gammal så har Hind en poäng där.
Adel Esaadani har skapat en kulturell förening i sitt hemland – Marocko – och insisterar på vikten av kultur för den sociala stabiliteten och mänskliga utvecklingen. ”Hur ska en individ som varken kan läsa eller skriva kunna gå och rösta?” undrade han. ”Befolkningen måste få en grundutbildning innan vi kan hoppas på en demokrati.” Han vill få med barnen också till teatern och för det samt för andra aktiviteter hoppas han förvandla gamla slakthus till kulturlokaler. ”Vi måste öppna dörrarna för våra ungdomar” säger han.
Så visst finns det innovativa krafter i de flesta arabländer. Och om ni fortfarande är skeptiska inför deras förnyelseförmåga så ta er en titt på denna ”click-funding” från Egypten: http://because.bz/gamechangers/bassita-at-the-first-innovative-international-forum-of-the-arab-world-in-paris/
Nyskapande, konst och kreativitet fortsätter att spridas trots ekonomisk kris i vissa länder, diktaturer eller stränga imamer i andra. Människan har förmågan att alltid sträva framåt trots svårigheter.
Anne Edelstam, Paris.
