Våren har kommit till Paris och med den inte bara prunkande parker utan även engagerade utställningar, filmfestivalen i Cannes med barfota kvinnor i aftonklänningar, avlöst av Roland Garros tennistornament i ösregn, i ett land i full strejk och utan bensin.
Asien toppar på Grand Palais
Grand Palais – mitt i Paris – erbjuder flera olika konstnärer. Den centrala delen av detta anrika palats tas helt upp av en kinesisk konstnär, Huang Yong Ping, som har staplat packlådor i olika färger i travar ovanpå varandra. Innan jag gått runt alla dessa trodde jag att jag kommit fel och att de fortfarande höll på att installera utställningen men sedan förstod jag att de var en del av installationen, Monumenta 2016. Runt hörnet dök en gigantisk drake upp som kröntes av en enorm Napoleonhatt.
Gigantisk Napoleonhatt
Huang Yong Ping föddes i Kina 1954 men lever i Paris sedan slutet av 80-talet. Han anses vara en viktig avant-garde figur, skaparen av samtida konst, i sitt forna hemland där han bildade Xianmen Dada rörelsen vilket hade som motto: ”Zen är Dada, Dada är Zen”. Hans konstgrupp protesterade genom att peka på det absurda i samhället. Hans verk sammanlänkar konst och politik med vardagslivet.
Inspirationen härstammar både från mytologiska figurer, religiösa som filosofiska, samt österländska – och västerländska-värderingar. Denna blandning leder till verk som förvånar och sätter besökarens åsikter på kant. Empire är ett exempel på detta: den mytologiska kinesiska draken symboliserar traditionen, Napoleonhatten den västerländska dominansen och packlådorna åskådliggör Kinas ekonomiska uppsving och handelspartner. Det finns naturligtvis flera symboler i detta verk som kan tolkas på allsköns sätt men jag låter beskådaren själv fundera ut.
Rituella vaser i vitt porslin, Korea, 1600-tal
Korea
Jag lämnar Kina men stannar i Asien och begär mig runt hörnet till en koreansk keramikutställning. De mörka salarna kontrasterar med det förra öppna glastaket där dagsljuset strålar in även en regnig dag. När jag promenerar runt där inne och beskådar dessa vackra, antika som samtida keramikalster slås jag av tanken om hur mycket som har förstörts av kommunisterna världen runt. En av flera ideologier som behövt söndra och förstöra för att de inte kan ta vara på det fina som varit och i stället modernisera det som går att förvandla. Gudskelov har en del konstverk lyckats bevaras för eftervärlden.
Detta bland annat tack vare de relationer Korea förde med Kina för närmare 2000 år sedan då buddhismen progressivt importerades till landet. De döda begravdes enligt den seden med flera föremål varav välskulpterade keramiska verk vilka representerar djur eller människor. Några av dessa visas på utställningen, åtföljda av de berömda Celadonglasyrerna med den kända grönaktiga lystern, och från en senare dynasti, vitt porslin som är både vackert och mindre skört. Men även samtida konstnärer har sin plats i denna utsökta mindre men ändå fullkomliga utställning man inte bör missa.
Modernt konstverk
Cannes filmfestival
Från glasyr till glamour är steget långt men de båda hör ändå ihop. Det är nämligen något speciellt med att hylla all slags skönhet och det är konstarternas ynnest att kunna göra det. Paris är i sig en skön dam för visst är Paris en feminin stad? Cannes har ett maskulint drag över sig med hamnen och båtarna nära inpå. Men när filmfestivalens röda matta rullas ut och de höga klackarna bestiger de ökända trapporna, då förvandlas den annars rätt sovande staden till en fest.
I år förvandlades dock även Cannes till en kvinnornas stad. Flera kvinnliga skådespelare varav, Jodie Foster, valde demonstrativt att gå i låga skor (vilket var förbjudet tills inte för så länge sedan) vilket andra fortsatte med även under den festliga slutceremonin, Julia Roberts steg till och med upp för trapporna barfota under sin långa, vackra Armani-aftonklänning. Deras feministiska utspel uppskattades tydligen av juryn som gav Guldkameran till en grupp kvinnor, Divines, från förorterna. Högsta priset gick till Ken Loach film som tar upp ojämlikheten i samhället. Så i regel, trots glamouren, verkar juryn ha valt en socialt engagerad väg.
Med tanke på lågkonjunkturen som råder i Frankrike och missbelåtenheten med regeringen, strejker på löpande band och regnet som forsar ner över Roland Garros öppna banor, så är det kanske inte så konstigt. Parisarna tar fram sina gympaskor, elbilarna tas i bruk på löpande band, cyklar dammas av och invånarna försöker ta det hela med ro. För solen skiner snart igen och det finns hopp även för Frankrikes framtid. Kanske blir det kvinnornas och de förtrycktas tur att ta över och skapa en rättvisare och mera hållbar värld?
