Litteratur: Wael Abed – Det andra Egypten : resor i ingenmansland

Om de egyptiska öknarna och oaserna

Wael Abed berättar i sin bok – översatt och utgiven på svenska av Alhambra – om en del av faraonernas land som inte är lika välkänt: öknen. Jag hade förmånen att göra flera ökenresor innan området stängdes av som en följd av revolutionen och islamisternas infiltrering.

Tystnaden är öknens språk

I den välskrivna och vackert illustrerade boken ”Det andra Egypten, resor i Ingenmansland” upptäcker läsaren inte enbart ökenlandskapets skönhet utan lär sig även en helt annan historia om Egypten. Sahara i västra delen av landet förblir oförstört på grund av sitt torra klimat och svåråtkomliga terräng. Men har det alltid varit så?

Egyptens resenärer har kunnat bekanta sig med de afrikanska djurarter såsom lejon och antiloper avtecknade i flera faraoniska gravar men som inte fortlever i landet längre. Genom arkeologiska ökenutgrävningar har man kunnat ta fasta på hur annorlunda landet såg ut under förfaraonsk tid med vatten, grönska samt numera försvunna djurarter. Wael Abed tar med oss på en tidsresa och låter öknen tala och berätta om outforskade historier.

Läsaren får även följa med tidigare upptäcksresenärer och arkeologer vilka försökt hitta svaren på de gåtor som förblir gömda inne i öknens oändliga landområde. Wael har följt i deras spår och delger oss sina upptäckter, minnen och iakttagelser. Han bekantade sig med beduiner, Gild Kebir-platån, Uwaynat-regionen och oaserna som gjorde det möjligt för honom och sina följeslagare att återhämta sig och fylla på förråden innan de reste vidare.

Sahara

Nildalen sträcker sig cirka 1000 km från norr till söder och är inte mer än några kilometer brett. På var sida om denna gigantiska flod där cirka 92 miljoner personer lever, sträcker öknen ut sig: Sinaiöknen till öster och Sahara till väster. Det är den senare boken handlar om – en landyta i ungefär samma storleksordning som Förenta Staternas – med klippor, platåer, bergskedjor, grusslätter och sanddynor. Det är detta ingemansland – mellan Libyen i väst, medelhavet i norr, Sudan i söder och Nildalen i öst – Wael skildrar i sin bok.

Denna del av världen har fortfarande oskrivna blad förutom de kända oaserna och de gamla karavanrutterna. Det var först i slutet av 1800-talet som kunskapen om öknen började intressera omvärlden. Den tyske upptäcktsresanden Gerhard Rohlfs kom till Egypten 1874 och sponsrad av khediven av Egypten ledde en expedition in i Saharaöknen. Han lade grunden till vår nutida kunskap tack vare geografiska- botaniska och arkeologiska anteckningar. Läsaren får – liksom i en detektivroman – följa med på olika expeditioner ibland hisnande sådana som den försvunna persiska expeditionen som slutade i försvinnandet av Kambyses stora armé i början av 500-talet f.Kr.

Själv upplevde jag med förskräckelse hur vår lilla ökenexpedition fick ett abrupt slut när jag vaknade i mitt tält av att det slog mot tälttaket ungefär som om ett gigantiskt flygplan cirkulerade ovanför med brummande motorer. När jag öppnade tältduken gick det inte att se en meter framför mig och sanden virvlade runt och stacks likt vassa nålar på de delar av huden som inte var täckta. Trots GPS var det svårt att ta sig upp och ner för sanddynorna och många timmar senare komma ut på en asfalterad väg. En av våra jeepar välte i sanden och fick lämnas kvar. Öknen bevarar sina hemligheter och är inte att leka med.

Öknens lockelse

Efter det andra världskriget, med det sista ökenslaget vid El-Alamein, då tyskarna förlorade slaget mot de allierade, avtog ökenintresset. Men 1990 bildades den ökenklubb Wael blev medlem i, the Zarzoura Expedition kom den att kallas för. Gruppen intresserade sig för att göra upptäcksexpeditioner i ett försök att hitta den bortglömda oasen Zarzoura samt återuppta ökenforskningen där den avstannat. Resultaten finns beskrivna i detalj i denna bok där utöver spännande expeditioner, läsaren får bekanta sig med hällristningar, silikaglas, maritima fossiler, isolerade klaner och mycket annat jag inte vill avslöja här.

Öknen innehar en magisk kraft – nästan en andlig sådan. Vidderna, det oupptäckta landskapet, tystnaden, vördnaden inför det oändliga. Liksom havet finner jag öknen både skrämmande och lockande trots att det är ogästvänligt samt fyllt av dolda faror. Ändå så oändligt vackert. Det var därför med glädje jag kunde återförenas med dess vidder tack vare denna bok som bör läsas av varje sann äventyrare.