Slutet av sommaren (31 augusti – 1 september) bjöd på en annorlunda litteraturfestival i Uppsala domkyrka.
Från vänster till höger: Mikael Kurkiala, Joel Halldorf, Antje Jackelén och moderatorn
I dessa domedagstider, med klimatförändringar, ökad populism och främlingsfientlighet, tyckte jag att det kunde vara upplyftande med några hoppfulla insikter. Kan tron skänka oss det? Det var frågan många ställde sig under denna annorlunda festival.
Kyrkan och den kristna tron anses ofta förlegad i vårt liberala konsumtionssamhälle där individualismen regerar över kollektivet och den empatiska förmågan. Det kulturella livet präglas av humanister och ateister. Ingmar Bergman till exempel har varit en bidragen faktor med filmer där han återgett dystra bilder av stränga, agande präster, många fortfarande tror är ledande i våra kyrkor. Vetenskapen, teknologin och materialismen har tagit över och mystiken har förpassats till skamvrån. Men är det så enkelt?
Här följer några tankar jag fick med mig efter denna festival. ”När själen går i exil” var ett av samtalen jag närvarade och läste om i Mikael Kurkialas instruktiva bok (Verbum, 2019) med samma titel. I panelen ingick Joel Halldorf, med boken Gud: återkomsten (Libris förlag, 2018), samt svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. Det handlade om vår samtida förhållande till tro, andlighet och religion. Man behöver inte vara troende för att ta till sig deras kunskaper och visdomsord. Däremot bör man vara intresserad av vårt förflutna och historiska arv, baserade på de judisk-kristna värderingar våra västerländska samhällen är delvis uppbyggda av.
Demokratin samt de mänskliga rättigheterna började, menar Joel Halldorf, i bland annat våra församlingar och har fortsatt med olika aktiva föreningsengagerade medlemmar. Sociala nätverk och engagemang motverkar brottshandlingar, bidrar till en samanhållning och bistår där de statliga institutionerna fallerar. Detta märktes och uppskattades när migrationsnivån exploderade i Sverige och staten inte längre räckte till. Staten må vara sekulär men samhället är pluralistiskt och religiöst med flera minoritetsgrupper. Dessa kan bidra till mer tolerans och öppenhet snarare än tvärtom. Halldorf menar att det krävs mer kunskap om religion än vad vi ser i dag, framförallt i media.
Hans bok är mycket instruktiv och lättläst och borde intressera gemene man. Den vore dessutom utmärkt som studiebok. Det enda jag saknade var ett kapitel ägnat åt farorna med sekter och ”snabba fix” dessa erbjuder via både New age rörelsens gurus av alla dess slag och faran med islamismen vars fanatiska strömningar har fått spridas alltför mycket och som bidrar till en ”vi-dem” polarisering. Kvinnoförnedring, hedersvåld, intolerans mot oliktänkande, populism har redan slagit fäste i toleransens namn, eller är det i okunnighetens namn?
Mikael Kurkiala drar likheter mellan vårt individualiserade konsumtionssamhälle och den moderna teknologins invasion av våra liv. Gud, själen och andligheten finner ingen plats i våra allt uppkopplade och informationsöverfulla liv.
Till och med språket, menar han, har förvandlats till ett marknadens- och vinstmaximerandes språkbruk.
Livet handlar numera mest om vinster, försäljning och marknader, till den grad att vi människor och våra relationer blir till ”varor”. Den andre intar rollen av ”en leverantör av tjänster” utan moraliska dimensioner. Orden ”i lust och nöd” man lovar varandra vid giftermål verkar ha förvandlats till en nytto-produkt. Effektivitetsprincipen råder numera på alla nivåer: skolor, sjukhus, affärer, arbeten, och till och med i nära relationer. Vi har alla, medvetet eller omedvetet, kommit under teknologins herravälde där snabba ’likes’ på sociala medier föredras framför riktiga och kvalitativa möten.
I boken återger Mikael även om sina möten med några indianstammar vilka lärt honom ett annat sätt att se på världen och naturen. Läsaren får själv ta sig an dessa intryck och lära sig vad ’animism’ innebär. Men vad innebär bristen på andlighet och dess språk i vårt samhälle? Mikael menar att kyrkan har en viktig uppgift att fylla: det andliga språket måste förvaltas och upplyftas. För var kan annars vår själ förankras, vandra och leva?
Att människan behöver hitta ett existentiellt språk är viktigt för vårt välmående menar även kaplanen Lars Björklund och sjukhusprästen Kerstin Dillman. De har skrivit om sina erfarenheter angående det svåra, kriser och sorger livet för med sig i en gemensam bok: Rum för livet – att hitta ett språk för verkligheten. När riter och berättelser om livets viktiga skeenden försvinner, ökar ohälsan påstår de. För att överkomma detta har de kommit fram till och beskrivit en noll punkts teologi. Det är en bok alla som har upplevt en kris bör ta till sig, full av goda råd och direktiv.
För att sammanfatta detta svåra ämne, vill jag citera Mikael Kurkiala: ”För att själen ska få rum, inte bara i oss som individer utan också i vårt samhälle, behöver den en plats att återvända till. Denna plats är helig, därför att den helar. Den sammanfogar själ, ande och kropp och bekräftar vårt släktskap med varandra och med allt levande.”
Mitt hopp står på själens sida och till vårt gnagande behov av meningsfulla relationer till varandra, naturen och till vårt inre. Det är där vi finner vår Gud.
Anne Edelstam.
