Den frågan ställer sig Centre Pompidou med höstens utställning Global (e) Resistance.
Med flit har de blandat engelska och franska i titeln som hänvisar till dagens globalisering.
Denna internationella samtida utställning visar mer än hundra verk av ett sextiotal olika konstnärer. De flesta kommer från sydligare grader som Afrika, Mellersta Östern och Sydafrika. Deras gemensamma mål är att genom konsten studera civilaktivismens strategi och dess motstånd mot överheten.
De flesta konstnärer har i alla fall någon gång under deras karriär visat sitt motstånd genom konst varav Picassos Guernica är ett typexempel. Konsten i sig kan också ses som ett motstånd, estetiskt och etniskt. Konservatorn, Christine Macel, menar att ”tack vare konstnärerna fungerar museet som ett öppet forum där vi dekoloniserar oss inifrån genom vår diversifiering och inkludering”. Det första verket jag imponerades av när jag steg in i det första av flera, stora salar, var palestiniern Khalil Rabahs staty av en framåtböjd man som verkar bära hela världen på sina sköra axlar. Men Israel/Palestina konflikten är bara en av konflikterna denna utställning handlar om. Tunisiskan Nadia Kaabi-Linkes spikbänk för tankarna till uteliggarnas och/eller duvornas sorliga liv. Polacken Jan Brykczyńskis fotografier av övergivna och överväxta hem leder oss vidare in i misären. Sydafrikas Apartheid finns också med i flera verk. Men det finns även hopp med inslag av poesi som marockanen M’barek Bouhchichis ”Poeterna”. En av mina favoriter var senegalesen Cheikh Ndiayes målningar av gamla biografer från kolonialtiden vilka blivit omgjorda till marknader eller kaféer. En av de kanske mest aktuella med tanke på de statyer som har förstörts i och med rörelsen Black Lives Matter är sydamerikanen Iván Argote, född i Bogota men verksam internationellt.
Hans fotografier Turistas där han har, utan lov, klätt kolonialiststatyer med indianponchos är enastående i sin enkelhet och ändå med ett solklart motståndstagande. Det går inte att nämna alla konstnärer eller deras verk här men jag vill ändå tillägga att en av de sista salarna tillägnar sig klart feministiska verk.
En av de mest skrämmande och vilken imponerade djupt på mig var en video av en syrisk rappare om immigrationen och hur dessa flyktingar ses som inkräktare och knappt behandlas som människor i sina värdländer.
Utställningen är en sann tankeställare både för konsten per se och dess samhällsroll men även för oss som medmänniskor betraktat. Har Coronapandemin lärt oss något så är det kanske just att stanna upp, reflektera på vår roll i vår omgivning och på våra grundvärderingar. Vi tycks ha kommit långt ifrån Jesus budskap ”älska din nästa såsom dig själv” i vår alltmer globaliserade värld. Eller har vi någonsin gjort det? Odjuret i oss lever sida med sida med givmildheten och offret blir lätt förtryckare och tvärtom…
Men så länge det finns liv finns det hopp och människans kreativitet vet inga gränser. Kulturlivet finns inte enbart inne på fina museer utan kan lätt flyttas ut till gatan och leda revolutioner vilket vi har sett med explosionen av till exempel graffitikonsten under revolutionerna i Mellersta Östern. Centre Pompidou påminner oss om dessa strider och visar vägen till ett levande konstens forum: ett annat sätt att vara aktivist på.
Anne Edelstam
Global(e) Resistance
29 juli 2020 – 4 januari 2021
Centre Pompidou, Paris
