Kan John Bauer fortfarande förvåna oss? Den frågan ställde jag mig när jag såg denna utställning på Waldemarsudde, i Stockholm. Och svaret är tvetydigt, både ja och nej.

De flesta barn har skrämts till sömns av John Bauers teckningar och sagor om troll och älvor i Bland tomtar och troll. För att inte tala om Näcken som lurar i våra sjöar… Hustomten gillar gröt men blir grinig om barnen lämnar sina skidor ute i stället för att ställa in dem i boden. Ja, dessa små krabater kan vara till hjälp för oss föräldrar också! Missa därför inte heller Sagostigen (https://www.sagostigen.se/) i Sörmland där de små kan göra sig ännu mera bekanta med skogens alla väsen. Men sch! Man får trippa på tå förbi stenarna där trollen sover (och snarkar) för de gillar inte att bli störda! Bara så att ni vet…

Vi skandinaver har ju inte långt till vår älskade natur vilken många har upplevt på nära håll under hela Coronaepidemin. Visst liknar vissa stenblock och gamla träd olika figurer som förvandlas till naturväsen i konstnärernas fantasi. Utställningen på Waldemarsudde visar ett axplock ur dessa, både från sekelskiftet 1900 och i nutid.   

De cirka 150 konstverken kommer både från Sverige, Norge och Finland. John Bauers 50 verk är dock de mest representerade med akvareller, målningar och teckningar. Men vad jag tyckte var det mest intressanta med utställningen var hängningen i teman med sekelskiftes konstnärer som Ernst Josephson, Aksell Gallen-Kallela jämsides med nutids konstnärer som Maria Friberg bland andra. Jag fick lite kalla kårar av flera trollfigurer men en som sticker ut i sin skönhet och skörhet är Agnes de Frumeries marmorskulptur samt Elisabeth Henrikssons glasskulpturer av skog.

Utställningen påvisar ett fortsatt intresse för vår gamla folktro samt för naturens mystik. Filmen ”Gräns” är väl ett typexempel på det. Vem om inte en skandinav skulle komma på idén att göra en spelfilm om troll?

Fotografierna i visningen tyder på ungdomars behov av trygghet. Det känns dock inte rätt att de ska behöva söka denna i skogen i stället för i hemmet. Kan det vara ett rop på hjälp? Naturen är läkande men inte tillräcklig för en ung människas utveckling. Utställningen ställer frågor vilka inte alltid är så enkla att besvara.   

Trollbunden är till för både vuxna som barn – alla kan vi ta till oss något från denna utställning. I dessa pandemitider kan det vara skönt att drömma oss bort in i sagornas förtrollade värld och för en tid glömma bort det värdsliga.

Anne Edelstam

Trollbunden – John Bauer och den magiska naturen.

5 september 2020 – 24 januari 2021

Waldemarsudde

Välkommen

Hon har även kallats för ”sin tids Dior”. Augusta Lundins kreationer från förra sekelskiftet visas denna höst på Thielska galleriet i Stockholm.

Ett femtiotal tidstypiska kreationer ingår i denna speciella utställning. Rummen är små och belysningen dov för kläderna är naturligt nog sköra. Vissa kommer inte att visas mer, så detta är ett unikt tillfälle att inte missa.

Sekelskiftet 1900 innebar en förändring inom textilier och mode i och med den industriella revolutionen. Världsbilden skiftade inom flera områden. Inte minst för kvinnorna. 1864 infördes näringsfrihet för ogifta svenska kvinnor vilket innebar att sömmerskan Augusta Lundin (1840 – 1919), då 26 år gammal, blir sin egen företagare. 1967 öppnar Mamsell Augusta Sveriges första modehus med haute couture. Denna driftiga affärskvinna blev pionjär som modeskapare och som arbetsgivare. Genom de olika salarna på Thielska får vi en inblick i hennes extraordinära karriär.  

I det första rummet möttes jag av en vackert blommig aftonklänning vars tyg kom från Paris. Sidenklänningarna är vackert dekorerade med pärlor, strass, sydda blommor eller rosetter. Band, spets och volanger syddes fast för hand med siden- eller bomullstråd. Modellerna tog Augusta från det förnäma modehuset Worth.

Liven, med fjädrar och intrikata sömnader, kunde jag utforska noga på både ut- som insida i nästa rum. Snörning var ju en del av dåtidens kvinnliga gissel och den satt under livet. Silhuetten bars upp av det snäva livet vilket kontrasterade till kjolarnas vidd och längd.

Kreationerna bars av förnäma damer som Blanche Bonde och Anna Beck-Friis men Augusta sydde även för hovet. Tilläggas skall att det inte enbart var aftonklänningar som behövdes. Utan förmiddags- och eftermiddagsdräkter, rid- och skridskokläder och kappor samt bröllopsklänningar. Ett urval av dessa finns i nästa rum.

Det var viktigt att kunna visa upp vilka sociala roller och status dessa kvinnor åberopade. Augustas kunder kunde profilera sig genom hennes unika kreationer. Liksom dagens haute couture var de extremt dyra. Mamsell själv var diskret klädd i svart. Nej, det var inte Coco Chanel som var först med ”den lilla svarta”.

I ett av rummen uppvisas hur sömmerskorna arbetade. Det finns gamla foton, symaskiner, stjärtkuddar, prover på tyger, arbetsbord, provdockor och sybehör. Augustas ateljé växte fram på några år från att ha varit tre stycken tills att bli 175 sömmerskor! Dessa var väl omhändertagna med god lön, gratis lunch, betalda semesterveckor och sjukhushjälp. I detta var också Augusta pionjär.

Kunderna bjöds in till en salong, vilken visas i tidstypisk anda, där de i lugn och ro kunde göra de sista provtagningarna och justeringar om så behövdes. Innanför denna finns ett vackert exempel på Augusta Lundins exklusiva provrum.

Således kändes det nästan som om jag kastats tillbaka till en avlägsen men ändå närvarande tidsepok. Utställningen blir levande och intim. På vägen ut gick jag genom en korridor med porträtt av bland annat Selma Lagerlöf som tog emot nobelpriset iförd en av Augusta Lundins klänningar.

För att veta mer om denna pionjär och dess eftersläp rekommenderar jag varmt Lotta Lewenhaupt och Anna Bergman Jurells utmärkta bok ”Augusta Lundin”. I slutet av boken har de lagt till en ordbok för de oinitierade i sömnadernas intrikata språkval.

Anne Edelstam

Thielska galleriet, Stockholm

Augusta Lundin, Sveriges första modehus

29 augusti 2020 – 24 januari 2021.

Den frågan ställde sig Ulrica Hydman Vallien. Svaret hittar ni själva på Liljevalchs färgglada sommarutställning – En Paradisattack – med en av Sveriges mest omtyckta konstnärer i modern tid.

Världen börjar så sakteliga öppnas upp igen efter månader av mer eller mindre karantän och oro. Coronapandemin är visserligen inte över men enligt experterna så ”planar den ut”.

Museerna och konstvärlden har legat i treva sedan i mars och som med mycket annat här i världen, märker man hur mycket man har saknat dem när de inte längre finns. Jag uppmanar samtliga som är intresserade av konst att besöka de museer och utställningslokaler som öppnar upp igen. De behöver oss lika mycket som vi behöver dem! I dessa tider måste vi visa solidaritet och uppmuntran.  

En solig och varm junidag klev jag in i ett färgsprakande paradis på Liljevalchs nästan folktomma lokaler. Det kändes som att ta en varmdusch efter en lång och kall vinterdag att stiga in i Ulricas varma konstnärsfamn. Hennes alster sprider glädje, vare sig de är målningar, tapisserier, teckningar eller glas. Samtidigt finns där ett djup och en mörk sida hon ger uttryck för.

Jag slås meddetsamma av att hon måste ha influerats av Frida Kahlo, Chagall och Matisse men även Léger och hans svartvita verk. Keith Harings roliga figurer har också inspirerat henne liksom pop art konstnärer som Andy Warhol. Men vår folkkära Ulrica har utvecklat sin egen stil vilken bryter med alla dessa erkända konstnärer.

Hennes motiv återspeglar inte enbart hennes inre dolda krafter utan också hennes hemmiljö med barn och diverse djur. Utöver katter, målar hon vargar, råttor, ormar och ödlor. I en utmärkt dokumentär om hennes liv upptäcker jag bland annat att hemmet kryllar av barnens lite bisarra husdjur i form av just ormar och ödlor.  

Utställningen börjar i kafeterian med stora tapisserier och upphängda tyger. Ulrica målar på allt hon ser och omvandlar de mest vardagliga tingen till konst. Denna folkkäre konstnär lever för sitt måleri. Ulrica med maken Bengt Vallien lever och verkar sida vid sida i husets ateljé. De tycks sporra varandra utan att konkurrera. Liksom Frida Kahlo och hennes Diego eller Sonia och Robert Delaunay var de ett oskiljaktigt konstnärspar. Var och en med sin individuella stil och personlighet.

Ulrica utvecklade sin konstnärliga sida med att tillverka keramik och glas. Det var med glastillverkningen hon slog igenom hos gemene man. Det sägs att Kosta Boda glasbruk tjänade tre miljarder (!) kronor på hennes försäljning. Hon var inte rädd för att odla sin affärsmässiga sida och lärde sig att handskas med aktier. Enligt en av hennes söner var hon ”en spelare”. Hon roade sig med sin konst men även med pengar.

Utställningen visar hennes samarbete med andra konstnärer besökaren själv får upptäcka. Detta ledde också till hennes ständiga konstnärliga utveckling. De sista verken som visas på Liljevalchs återspeglar en mera allvarlig Ulrica. Hon kanske kände på sig att slutet var nära? Eller så närmade hon sig sorgen för den sonen hon förlorat i unga år? De utsuddade figurerna antyder på en drömsk eller frånvarande syn på livet.

Anne Edelstam

Den frågan bemöts i vår på Djurgården, i Stockholm.

Stilla skönhet – titeln på Waldemarsuddes vårutställning – blir resultatet av ett estetiskt samspel mellan den nordiska och östasiatiska konsten.

Vi har redan upptäckt likheten mellan våra länder vad beträffar maträtter. Sushi har ju närmast blivit en nordisk specialitet efter att ha importerats från Japan för några år sedan. Fisk har länge varit en stapeldiet hos oss som hos dem så det är väl inte så konstigt.

Inom design har vi också gemensamt en förkärlek för det enkla och strama samt för naturmaterial. Våra vanor att ta av oss skorna i farstun, en otänkbarhet för de flesta som bor på kontinenten, delar vi likaså. Deras ångbad och våra bastubad är ett annat exempel.

Så varför inte inom konsten? Egentligen är det inte så underligt men det är ovanligt med en liknande utställning där besökaren kan jämföra konstverk och kultur från våra olika länder. En intressant blandning ger dem nytt liv i ett delikat samspel.

Ett 70-tal konstnärer (Helene Schjerfbeck, Einar Jolin, Albert Johansson, Kazuyo Normura) och formgivare (Ingegärd Råman, Shoji Hamada) ingår i utställningen. Måleri, teckningskonst, grafik, keramik och textil av japanska, finska och svenska konstnärer visas från 1900-talet fram till idag. Interaktionen gick i vardera riktningen: de östasiatiska konstnärerna blev likaså inspirerade av vår skandinaviska stil.

Värdet av att uppskatta vardagens skönhet, vilket är den japanska estetikens grundtanke, började redan i Europa med japonismfenomenet under slutet av 1800-talet. Det märks på dåtidens konstnärer, både franska som engelska och svenska.

Däremot ansågs defekterna i bruksföremålen i väst, till skillnad från i Japan, som ett misslyckande. De nordiska länderna lärde sig att uppskatta den japanska traditionen. Där synliggjordes misstagen till och med genom att lagningen i keramikföremålen förgylldes. Kimonor visas i samspel med vävnader och stilleben i ett mycket lyckat och ”stilla” samspel på Waldemarsudde.

Det värmde mitt hjärta i dessa dagar då våra hjärtan slits i stycken av alla nedslående nyheter vi dränks med. Kanske vi kan lappa och laga våra hjärtan och växa till att bli bättre och klokare människor? Det är genom vår brokenhet vi bryts upp och öppnar oss för den sanna Kärleken. Är det inte så? I vilket fall som helst är det värt besöket vare sig vi behöver plåstras om eller inte.        

Anne Edelstam

Prins Eugenes Waldemarsudde

Stilla skönhet – nordisk och östasiatisk interaktion

15 februari – 31 maj 2020.   

Davi Kopenawa, den brasilianske folkstammens ledare och talesman, fick 2019-års alternativa nobelpris, The Livelihood Award, i Stockholm. Han invigde också Claudia Andujars fotografiutställning denna artikel handlar om.

Det var ett stort pressuppbåd inför visningen på Fondation Cartier, i Paris. Deras förra utställning om träd var välbesökt och denna går i liknande fotspår samt ligger i tiden med det växande intresset för allt ekologiskt.

Claudia Andujars fotografier är ett rop på hjälp för att skydda Amazonas och dess urbefolkning. Det är en del i kampen för att bevara deras rättfärdiga plats i en värld där exploatering och utarmning av mineraler och olja har tagit övertaget framför ett långsiktigt och etiskt tänkande.  

Den ungersk/judiska fotografen Claudia Andujar vet vad det innebär att vara förföljd för hennes far blev gripen och dog i koncentrationslägret Dachau. Claudias mor lyckades fly med dottern till Schweiz och sedermera till USA och slutligen till Brasilien. Men hennes tidiga barndomstrauman skulle komma att bli hennes ledstjärna och föra henne in i hjärtat av Brasiliens djungel och till Yanomami folket.

Den första delen av utställningen, med en blandning av färg- och svart-vita fotografier, dokumenterar hennes första resa, 1971, till denna avlägsna folkstam. Den andra delen, på nedre våningen, visar senare fotografier och är baserad på hennes tid som människorättsaktivist samt teckningar urbefolkningen har ritat. Utöver dessa och de cirka trehundra fotografierna, visas även filmer i vilka både hon själv, shamanen, Davi Kapenawa, samt den katolska missionären, Carlo Zacquini, hon arbetat med för att stötta Yanomami folket, intervjuas.  

Fotografierna i den övre våningen är närmast psykedeliska i sin utformning. Claudia har använt sig av olika tekniker, som vaselin på linsen, blixt, infraröd film för att visuellt överföra Yanomamis shamankultur. Under sina riter äter de eller röker bland annat svampar som försätter dem i transtillstånd. Jag fick verkligen känslan av att hallucinera bara av att titta på bilderna! Det verkar inte vara något för en oinitierad eller känslig person.

Jag vill även här passa på att varna för de flertal falska shamaner som lockar ovetande och nyfikna västerländska ungdomar att pröva på dessa droger som är allt utom ofarliga.

Efter att ha tillbringat lång tid med Yanomami folket kom Claudia dem närmare och började snart inse faran med den ”vita mannens” intrång in i Amazonas djungel. Hon varnade Davi om vad som komma skall och han åker nu världen runt för att tala om vikten av att bevara djungeln och dess folkstammar från förintelse. ”Detta är inte bara för vår skull utan för hela mänskligheten”, sa han under presskonferensen. Amazonas anses ju vara en del av ”planetens lungor” och hur skulle vi kunna överleva utan dessa?

Den andra delen av utställningen exponerar mera stilrena fotografier. De svart-vita porträtten visar, i all sin nakenhet, på Yanomami folkets dignitet och grace. Dessa fotografier är intima och personliga. Men de framhäver även den mörka sidan av den ”vita mannens” ingrepp i och med bygget av en motorväg igenom Amazonas. Epidemier och sjukdomar följde i dess fotspår vilket ledde till att flera stammar utrotades. Under den efterföljande vaccinationskampanjen tog Claudia en hel serie bilder, några av vilka också visas på Fondation Cartier.

Efter hennes och Davis, tillsammans med några andra aktivisters, ihärdiga kampanj, gick slutligen Brasiliens regering, 1992, med på att lagligt mäta ut Yanomamis territorium. Trots att FN har erkänt det så är de fortfarande hotade av illegal gruvexploatering samt av skogsskövling på dess territorium. Därför är denna utställning så viktig. ”Vi måste respektera Yanomami folket som har levt i detta land så länge”, insisterar Davi på.

Claudias fotografiutställning hjälper oss att förstå och förhoppningsvis att bry oss om alla slags folkslag och kulturer. För deras öde får följder även för oss på andra sidan jordklotet. Allt hänger ihop. Vi måste värna om den ”lilla människan”. Är det inte det våra demokratiska värderingar bygger på?

Anne Edelstam.      

Claudia Andujar

The Yanomami Struggle

Januari 30 – maj 10, 2020

Fondation Cartier

261 bld Raspail, 75014 Paris

www.fondation.cartier.com