Vad kan man göra för att förlänga sommarkänslan? Jag begav mig till Millesgården, på Lidingö, ett litet Italien mitt i Sverige. Trots att luften var sval och solen inte längre värmde som under sommaren, bjöd Carl Milles (1875 -1955) museum på just detta.

Han skrev själv 1923 ”jag bygger Italien här” och visst känns det som om man vore i Rom när man kliver upp för trapporna och beskådar terrasserna, skulpturerna och de sprudlande fontänerna. Oberoende av vädergudarna så lyfts besökaren direkt till södra nejder.  

Men denna höst är detta ännu mera markerat med utställningen av Liselotte Watkins (f.1971) Italien. Hennes verk är placerade på olika ställen i Millesgården vilket förde mig runt i samtliga salar och hus.

Färgskalan är ”italiensk” – den har fångat ett ljus som finns just där. Den nordiska grönskan har konstnärinnan ersatt med dova, av solen blekta sandfärger genom vilka jag kunde känna den dallrande sydländska hettan. Sigrid Hjerténs influenser anas i de långsmala gestalterna, nästan uteslutande kvinnor och flickor. Även hennes reklam- och illustrationsutbildning märks i de skissade och humoristiska kvinnofigurerna. De är lustigt målade, likt stilleben, i sina kök, vardagsrum, sovrum eller på stranden.

Jag fastnade även för hennes keramik, framförallt de målade krukorna. Italiens typiska pinjeträd i form av paraplyer är insprängda lite här och var i hennes verk. Italien framstår som paradisiskt när mörkret börjar sänka sig över våra breddgrader, då blir denna utställning en veritabel vitamininjektion.

Inte långt efter kommer Stig Lindbergs (1916 -1982) utställning i galleriet med mer än 400 objekt. Anns hus på nedre terrassen har tillfälligt gjorts om till Gunnel och Stigs Hus med deras möbler, tapeter, tyger och det välkända mönstret Berså. Även Stigs verk inbjuder till glädje för både stora som små: som rummet inrett med hans illustrationer från Lennart Hellsings barnbok Krakel Spektakel.

Stigs keramik är rikt illustrerad med lustiga, enkelt skissade figurer samt speglar vars ramar han målat i olika mönster. De skorstenshöga färgglatt målade utegrillarna inspirerade mig till en ny grill på landet! Få formgivare och industridesigner har varit så produktiva och folkkära som denne konstnär. Att Stig finns representerad både i museer och internationellt förvånar mig därför inte alls.

Som sagt detta är en trevlig utflykt för både stora som små – restaurangen med vacker utsikt och god mat ger sitt till också. Jag tog mig lätt hit med tunnelbana och vidare över bron med ett litet tåg som stannar precis nedanför Millesgården. Så tveka inte utan förläng säsongen i ”lilla Italien” i höst.

Anne Edelstam

Liselotte Watkins Italien

4 september – 21 november 2021

Stig Lindberg

29 maj 2021 – 30 januari 2022

Millesgården museum

Herserudsvägen 32,

Lidingö

I dagarna är det kyrkoval – det har väl inte undgått någon. Många debatter raserar i media om samkönade vigslar, politiska partier som borde eller inte borde vara med i kyrkorådet men inget sägs om den viktiga funktionen utlandskyrkan fyller.

För de hundratusentals svenskar som reser, bosätter sig tillfälligt eller permanent utomlands, är svenska kyrkan ofta en viktig punkt för att bibehålla kontakten med hemlandet. Detta uppmärksammades till exempel under tsunamikatastrofen i Thailand för några år sedan samt under terrorattackerna i London och Paris, för att ta några exempel.

De svenska medborgare bosatta utomlands som är medlemmar i svenska församlingar får inte rösta i kyrkovalet i Sverige, trots att de i högsta grad berörs av de beslut som tas inom Svenska kyrkan. För nu hotar kyrkorådet att sälja och göra sig av med den Svenska kyrkan i Paris – belägen i en av Europas viktigaste huvudstäder och ett nav för de tusentals svenskar som arbetar och bor där.

Svenska kyrkan i Paris är Sveriges äldsta utlandskyrka: församlingen startade år 1626. Utöver den är det ett viktigt och centralt beläget kulturarv. Den nuvarande kyrkan ritad av den svenske arkitekten, Gustav Adolf Falk, och byggd 1913. Det gamla Sofiakapellets altartavla, en kristusbild av skulptören John Börjesson flyttades över till den nya kyrkan. Reliefen vid portalen med motivet ”Jesus välsignar barnen” skapades 1913 av skulptören Carl Fagelberg. Mark liksom byggnad inköptes och bekostades av församlingsmedlemmarna samt genom svenska donationer.   

På 1970-talet såldes kyrkan för den symboliska summan av 1 krona till svenska staten (som sedan gav den vidare till svenska kyrkan) som lovade att underhålla byggnaden. Det är en ståtlig sådan som inrymmer en del av svenska skolan som de hyr, prästbostad, kök med matsal samt bibliotek och själva kyrkan. Dit kommer svenska barn regelbundet till barnverksamheten, äldre på kyrkoluncher, aupair ungdomar, samt församlingsmedlemmar. Icke att förglömma att i Frankrike är de flesta kyrkor katolska sådana, sålunda ganska annorlunda än den svenska lutherska trons.

Kyrkans verksamhet uppmärksammades senast i svensk media då den under ett drygt år översvämmades av afghanska unga män som blivit utvisade ur Sverige men lärt sig svenska under sina år i svensk skola. De drogs till Svenska kyrkan i Paris där de hade en fristad, fick omsorg och mat samt hjälp med franskan och fransk undervisning av volontärer, bland annat från kyrkans medlemmar.  

Under terrorattentaten var kyrkan en given plats att söka sig till för tröst och själavård. De senaste pandemiåren har varit mycket påfrestande, speciellt för de äldre svenskar, då många levt instängda, ensamma i sina lägenheter under långa perioder. Då har de anställda i kyrkan varit en välkomnade tröst i nöden. I min egen familj har vi varit med om en familjemedlem som råkade ut för en olycka/ett attentat och som blev skadad för livet. Den ende som kom till vår undsättning då på sjukhuset i Paris var den svenske prästen. När det händer något så tragiskt är det väsentligt att ha någon som ställer upp och där spelar den svenska kyrkan en ovärderlig roll. Gratis, att inte förglömma!

Kyrkan upprätthåller våra svenska traditioner och högtider då svenskar i alla åldrar och från alla miljöer samlas för att fira tillsammans. Den årliga julbasaren är uppskattad även bland fransmän och andra parisbor. Lucia likaså. Det är till och med så pass populärt att kyrkan får ordna med flera luciatåg under en tre dagars period så att alla ska kunna få ta del av sångerna. Musikprogrammet består av två körer, en barnkör och flera konserter. Nuvarande organist är den mycket uppskattade Björn Åkerhage.

Kyrkorådet i Paris fick meddelandet den 30 juni 2021 att Svenska kyrkan i Sverige vill sälja kyrkan i Paris av ekonomiska skäl.

Den skulle säljas för sex miljoner euro vilket verkar vara förhållandevis  lite. Kyrkan är skyddad enligt fransk lag så den måste ändå komma till nytta men det är svenskarnas kyrka! Samtliga unga som äldre i Paris har förfasats över detta tillag. Alla betonade vikten av kyrkan , inte bara den religiösa men också den sociala rollen, ett HEM i utlandet och en kulturell klenod, bekostad en gång i tiden av medlemmar som inte kunde ana att deras pengar en dag skulle försvinna, vart? Ja, det kan man ju undra över.

Det är kortsiktigt tänkt att spara pengar på bekostnad av ett svenskt kulturarv i utlandet, för svenska kyrkan i Paris behövs, inte enbart för de som bor eller reser till Paris, utan även för Sverige. Den har nämligen ett viktigt anseende utåt och gör bra reklam för vårt land i en av världens viktigaste huvudstäder. Kyrkan med dess aktiviteter är även uppskattad bland fransmän som får upp ögonen för våra nordiska, för dem exotiska, traditioner.

I stället för att stänga kyrkan borde den utvidgas och kunna användas ännu mera, för den gör mer nytta än alla turistbroschyrer om vårt fina land någonsin kan göra. Det är personalen, medlemmarna, kören, alla volontärer som klär upp sig i sverigedräkter, pratar om Sverige och serverar svensk mat och sjunger svenska sånger samt det centrala läget, som drar till sig så många parisare. Det tar tid att skapa kontakter och nätverk men det går fort att rasera dessa. Sverige och Frankrike har mycket att ge varandra. Det började redan innan Bernadotte familjen och fortsätter än i dag. Stäng inte den dörren utan låt oss hålla den öppen för framtida generationer.  

Anne Edelstam 

Galleri Glas i Stockholm öppnar höstens utställningar med fina glas- och pappersverk av den kända konstnärinnan, Anna Berglund.

Konstvärlden har äntligen börjat öppna upp igen efter att ha levt ett slumrande liv under dessa närmast två år av pandemi. Det har bland annat lett till att konstnärer som annars är beroende av glasblåsare och formgivare för att skapa sina alster har fått komma på alternativa men likvärt intressanta och kreativa idéer.

Anna Berglund är inte den som ger sig när världen stannar upp. Hennes kreativa ådra utvecklas ständigt. Det kunde jag konstatera på utställningen på Galleri Glas. Vernissagen var välbesökt. Akroterion är benämningen för en arkitektonisk prydnad placerad på en sockel. Varför utställningen hade fått detta namn förstod jag när jag steg in i det ljusa galleriet.

I mitten av salen var vackra, glasflaskor i olika färger uppställda, liksom olika glasformer på fot – samtliga handblåsta av glasblåsmästarenn Micke Johansson som har sin egen glashytta utanför Örsjö, mitt i det Småländska glasriket. De mest intrikata glasen liknar pinjekottar, Pinus Pinea kallas de, och finns i brunt, blått, diverse gröna nyanser, brunaktiga och även i två skiftande färger. Kottarna har funnits sedan antiken inom kyrkan och representerar växande och det eviga livet. Men pinjekotten förekommer även flitigt som ett dekorativt och symboliskt laddat ornament på allt från möbler, speglar, lampetter och kristallkronor.   

På väggarna hängde tredimensionella pappersverk gjorda av vikta papper likt den japanska origamikonsten. Ordet kommer från det japanska ”oru” – att vika – och ”kami” – papper. Anna har använt sig av gamla böcker, lexikon samt kartor, vissa har hon handkolorerat och skapat kalejdoskop liknande verk av. Det vackraste tyckte jag var ett sammansatt verk av vad som varit en fågelbok men även kartorna var roliga. Vissa hade teman och roliga titlar som ”Från Israel och hela vägen hem” medan andra var stilfullt komponerade utan något annat syfte än att vara dekorativa. Samtliga är handsytt monterade och inramade i reflexfritt artglass. Verken är ovanliga och lockar till eftertanke.     

Ni har fram tills den 7 oktober på er att se utställningen ”Akroterion” på Nybrogatan 34, i Stockholm. Skynda er dit!

Anne Edelstam

Peder Severin Kröyer (1851 – 1909), var Skagens mest kända konstnär. Denna lilla by i norra Danmark var en konstnärskoloni i slutet av 1800-talet. Denna sommar upptäcker även parisarna hans begåvning.

Det privata palatset, Marmottan, har blivit ett uppskattat museum tack vare att dess ägare och konsthistoriker, Paul Marmottan, gav det till Paris stad 1932, tillsammans med hans utomordentliga konstsamling. Denna samling har sedan vuxit till sig och nu innefattar museet bland annat flera verk av impressionisten Claude Monet.

En del är dock avsatt för tillfälliga utställningar och nu var det danskarnas tur.  Mitt i pandemin hann en annan påkostad dansk utställning hängas på Petit Palais men det var inte många som kunde se den innan Paris museer tvingades stänga ner. Nu börjar de äntligen öppna upp igen till alla konstintresserades stora glädje.

Det är kanske så att ibland behöver vi påminnas om de otroliga gåvor vi har till hands tack vare dessa fantastiska museer? Utöver det behag de skänker våra själar som törstar efter skönhet när världens problem hopar sig på våra trösklar, ger de oss inblick i en svunnen tid vi annars hade gått miste om.

Jag var väldigt glad att kunna återse några av mina favorittavlor från Skagen. För flera år sedan hade jag nöjet att besöka denna lilla by, omgiven av hav och med sitt speciella ljus som Kröyer blev expert på att återge. Den blå timmen – namnet på denna utställning – är den tid på dygnet när solen gått ner men det inte ännu hunnit bli mörkt. Det ljuset återfinner knappast parisarna för det är specifikt för våra norra breddgrader. Man kan kanske säga att han genom sin konst ger tillbaka något av det han lärde sig som ung målare i Paris?

Liksom flera andra reste han till kontinenten för att gå på de välrenommerade konstskolorna där. Kröyer blev påverkad av impressionisterna också utan att riktigt anamma deras stil. Han utvecklade sin egen genre med sina olika motiv. I början målade han fiskare med eller utan sina båtar. Havet, utomordentligt vackert återgivet, var för det mesta med i tavlorna. Stranden var ett annat omskrivet motiv. Den fina sanden gör sig väl under alla tider på dygnet för den som har hans öga för färger och nyanser.

En av hans mest omtyckta målningar är Hipp hipp hurra med ett glatt gäng konstnärer som sitter runt ett bord och skålar i sommaridyllen. Marie, hans fru, han förälskat sig i under sina parisår, och även hennes väninna Anna Archer, var ofta med i hans motiv. En av hans mest kända är väl porträttet med de två kvinnorna, målade bakifrån, promenerande i solnedgången, vid stranden i sina vackra vita, långa klänningar? Sommarafton i Skagen från 1893.

Barnmotiv förekom också. Det är specifikt för nordens konstnärer. I Frankrike ansågs det inte riktigt ”comme il faut” att måla så familjära scener som nakna, lekande barn. Men dagens franska publik uppskattar desto mer det uppfriskande i dessa vardagsskildringar.

Nu börjar sommaren och då är det väl ännu mera passande med Kröyers friska sommarmotiv från ett Norden som går mot sina ljusa nätter och blå timmar?

Anne Edelstam

L’heure bleue de Peder Severin Kröyer

Musée Marmottan Monet, Paris

28 januari – 26 september 2021

IMA, det arabiska institutet i Paris, är ett kulturell centrum där de visar utställningar, filmer, bokläsningar och bibliotek. Denna utställning visar på en helt annan kvinnosyn än dagens om kvinnans roll i Mellersta Östern.

De diskussioner i Europa om till exempel slöja eller inte, hijab eller inte, burkini eller inte, gymnastik för flickor och pojkar tillsammans eller inte… fanns inte i det Mellersta Östern vi ser i denna utställning. De svarta heltäckande plagg och slöjor som döljer vartenda hårstrå existerade inte för några decennier sedan. Dessa kommer från Saudi Arabiens Wahhabism och Salafism: sekter som hade få anhängare fram tills dess oljepengar kunde utöva sitt inflytande världen över och sprida sin bakåtsträvande ideologi.   

Så hur såg då arabvärldens kulturliv ut mellan 1920 – 1970? Det upptäcker besökaren i denna utställning. Egypten var regionens kulturella nav. Därifrån kom de flesta filmerna, med en stor filmproduktion både för television och framförallt för biograferna, teaterproduktion, författare och inte minst de mycket uppskattade magdansöserna. Filmerna var både komiska, tragiska och romantiska. Inte olika de filmer som var på modet under Sveriges 1950 tal.

Det var under denna tid som Omar Sherif till exempel (som spelade i bland annat Doktor Zhivago och Lawrence of Arabia) blev känd. Men vad som är mindre känt i västvärlden är att det var tack vare Egyptens filmstjärna, Faten Hamama, denne unga kristna libanes klev fram i rampljuset.

Men för att ta det från början: utställningen öppnar med att visa svartvita fotografier från Kairos 1920-tal. Det var kvinnoförkämparnas genombrott med Hoda Shaarawi i spetsen. Hon skapade kvinnoföreningar och tidningar. 1923 gjorde hon skandal när hon kom tillbaka från en internationell kvinnokonferens i Rom och tog offentligt av sig slöjan (som var av vitt, tunt tyg) på Kairos tågstation. Det var hennes gest för att säga att ”nu är jag fri från det patriarkala förtrycket!” (mer om det finns att läsa i Tre Damer i Kairo/Three Ladies in Cairo).

Turen i IMA fortsätter med temat divor bland sångerskor. Det absolut största namnet bland dessa är utan tvekan Om Khalsoum, även kallad El-Sitt, Damen (1900 – 1975). Hennes röst uppmärksammades redan som ung flicka och – utklädd till pojke – sjöng hon religiösa sånger. När hon flyttat till Kairo tog hennes karriär fart genom konserter och skivor hon spelade in. Hon koncentrerade sig på sentimentala sånger, poem och operor med långa improvisationer. Om Khalsoum lanserade en ny arabisk musikalisk genre. Hon introducerade även västerländska instrument på scen såsom piano, orgel, gitarr och dragspel. Denna ”orientens stjärna” kunde sjunga i timtal och ändå hålla publiken i trans. Divan spelade även med i några hyllade musikfilmer. Miljontals följde med henne till hennes sista vila och hon är fortfarande hyllad i Mellersta Östern.

En annan känd sångerska värd att nämna är libanesiskan Fayrouz (1934 – ). Namnet betyder turkos på arabiska. Hon både sjöng, skrev sina egna texter, spelade in skivor av klassisk såväl som mera jazzig musik. Filmskaparen Youssef Chahine anlitade henne som skådespelerska i en av sina berömda filmer. President Macron började sin turné i Beirut, i slutet av augusti 2020, efter den förrädiska explosionen i hamnen, med att belöna hennes engagemang för sitt land med en medalj.

Mellan 1930 och 1970 var Egypten världens fjärde största filmproducent. Det var under den arabiska filmindustrins guldår. Fortfarande finns det enorma biografer i Kairo. Några har nyligen restaurerats. När jag bodde där på 1980-talet var de fortfarande väldigt populära. Livligt var det också, te serverades under filmen, katter sprang omkring och ibland kom vakterna förbi och lös med sina ficklampor på oss för att se att vi inte höll varandra i handen för det var mamnoun, strängtförbjudet!

Den egyptiska dialekten spreds tack vare det överallt i arabvärlden. Mellan 50 och 60 filmer spelades in per år och Kairo blev känd som ”Nilens Hollywood” eller ”Niliwood”. I början var publiken framförallt intresserad av musikaler och dansfilmer med berömda magdansöser. Divornas stjärnstatus fick sig då en rejäl skjuts på vägen.

Det är tack vare filmindustrin den unga Dalida (1933 – 1987) klev in på världsarenan. Hon kom ursprungligen från en italiensk immigrantfamilj. Kairo – och Alexandria – var kosmopolitiska städer på den tiden med en blandning av folkgrupper från Italien, Grekland, Frankrike, Armenien; judar och kristna bodde grannar med muslimer. Utöver arabiskan var franska det språk man mest talade framförallt inom de intellektuella sfärerna. 1977 gjorde hon sitt genombrott som sångerska i Frankrike och i Mellersta Östern. Utställningen ägnar en speciell avdelning enbart åt hennes karriär med bland annat fotografier, filmklipp, sånger och kostymer.

Utställningen är gjord med en intim scenografi där besökaren får en inblick i divornas liv: med loger, kostymer, fotografier, filmer, sånger och dokument. Det är likt en tidsresa bakåt till framförallt Egyptens kulturella guldålder.

Jag tror även att den kan bidra till att förbättra förståelsen mellan våra kulturer samt utvidga vissa inskränkta diskussioner. Historia är vad som har skapat vår samtid och ger oss perspektiv på tillvaron.

Anne Edelstam

Divas, D’Oum Khalsoum à Dalida

19 maj – 26 september 2020

Institut du Monde Arabe, Paris