Frankrikes kulturminister är sedan länge en känd figur i Frankrike och inte enbart som brorson till den f.d. presidenten François Mitterand. Utöver sina officiella funktioner har han även i åratal haft intressanta televisionsreportage om konst, skrivit böcker och varit ledande inom filmbranschen.
Det var en solig och varm vårdag, magnolian började slå ut på palatsets vackra innergård när jag klev in i de magnifika salarna i det anrika palatset som ligger precis bakom Louvren. ”Kultur- och kommunikationsministeriet” stod det ovanför dörren. Innan jag såg Frédéric Mitterand, kände jag igen hans lena röst jag har lyssnat till så många gånger. Personen har inte förändrats sedan dess, hans glada humör och trevliga personlighet är densamma trots att han numera besitter funktionen som minister.
Det var ett av den sittande presidentens genidrag att utnämna denne populäre man till kulturminister 2009. Det stod allmänt i pressen att det var ”Carlas förtjänst”. ”Inte alls” försäkrade mig Mitterand. ”Presidenten är väldigt oberoende och Carla alltför intelligent för att försöka påverka sin man.” Jag vill gärna tro honom för Sarkozy har haft intelligensen att utnämna många kända personligheter – trots olika politiska ideologier – på viktiga poster under hans mandat (även om dessa kanske inte alltid har behållit sina funktioner).
Ministern intresse för film
Mitterands intresse för film började tidigt i hans karriär. Redan i början av 70-talet tog han ledningen för sin första biograf i Paris. ”Jag är en stor fan av Bergman” sa han och berättade om sina möten med Ingmar Bergman och Bibbi Andersson. Han var en av de första som visade Bergman på franska biografer. Kurosawa, Ozu, Pasolini, Fellini samt amerikanska och arabiska klassiker var också bland hans favoriter. Vi pratade mycket film under lunchen. Men diskuterade även svensk litteratur. Selma Lagerlöf och hennes hus i Jämtland var en av hans framtida resplaner.
När jag undrade hur det kom sig att han lyckats få lika mycket pengar till kulturen som förra året, trots den rådande krisen, svarade han ”det har inte varit så lätt må ni tro…” Det stora problemet i Frankrike – men även dess fördel – är den mängd av gamla byggnader och slott som ständigt är i behov av renovering förklarade han. Precis som våra kyrkor runt om i landet, flera av vilka står tomma, i brist på kyrkobesökare. Vad göra med dessa? Renovera dem saknas det pengar till. Kanske en utförsäljning till privata ägare blir den enda lösningen?
”Krisen i Frankrike är inte så farlig som det påstås i media” sa vår finansminister Anders Borg som besökte Paris för inte så länge sedan. Mitterand höll med: ”ekonomin är stabil och håller rätt kurs”. Att kulturfrågor fått ta en relativt stor plats är väl ett tecken på detta?
Kungahusen
Ministern är känd för att ha en förkärlek till kungahusen i Europa och har även haft en serie televisionsprogram om monarkiernas fall under 1900-talet. Han talade sig varm om vårt kungahus och framförallt om drottning Silvia men även om den gamle kungen Gustav VI Adolf med vilken Frédéric Mitterand hade ett gemensamt intresse för arkeologi och för antiken. Båda var i Egypten och i Rom där den senare – året innan han blev utnämnd till minister – var direktör för Villa Medicis. Mitterands intresse för kultur vare sig den är antik eller modern är den drivkraft som för honom framåt och som gör att han lyckas övertala regeringen om de pengar som behövs för att framhäva Frankrike.
Att kultur inbringar pengar är något vår svenska kulturminister ständigt bör påminna vår regering om. Kulturbidragen dras in på vissa håll väldigt drastiskt i Sverige. Det är en tragedi för vårt land och en kortsiktig strategi som kommer förr eller senare att slå bakut. Den liberalisering vi har sett de senaste åren, bör även få de företag som har gynnats av detta att öppna plånboken och satsa på kulturen.
Vi har, trots vårt lilla land, en tradition av fin kultur. Uppsvingen av turister är ytterligare ett bevis för det. Även Frédéric Mitterand var intresserad av att komma på besök till Sverige där han aldrig varit. Kanske kan det leda till ett framtida samarbete eller i alla fall ett utbyte av erfarenheter länderna emellan? Man kan alltid hoppas.
Anne Edelstam, Paris
