Bambu som konst

”Klyva luften” heter denna konstnärligt unika utställning på Quai Branly i Paris.

Quai Branly ligger ett stenkast ifrån Eiffeltornet, längst med floden Seine. Museet, med sina afrikanska, oceaniska, asiatiska och indian-amerikanska samlingar, invigdes av före detta President Chirac 2006. Jean Nouvel, känd arkitekt, ritade den imponerande byggnaden. Jag steg in i en trädgård i asiatisk stil med små gångar, buskar och vrår, med höga bambuplantor, intill den första växtväggen som virvlar sig meterhögt upp. Barnen älskar detta museum för det är som en labyrint och väl inne i byggnaden slingrar sig, likt en boaorm, en lång ockra-färgad gång upp till entrén. Där möts stora som små besökare av färgsprakande indianfjädrar, schamandräkter, trummor, jättestatyer, träsniderier med mera. Längst med de ormlika gångarna kan man sätta sig ner en stund och se på en dokumentär från olika exotiska delar av världen.

Men jag var som sagt inställd denna kalla vinterdag på att drömma mig bort bland de japanska korgarbetena. Från hantverk utvecklades dessa framför mina ögon till att bli veritabla konstverk med ingen annan användning än att vara ytterst vackra. Estetik är en del av den japanska kulturen sedan urminnes tider. Till och med en sprucken vas i Japan lagas med guld för ”det är när något brister som skönheten tränger igenom och det bör visas upp” – vi skulle säga att det är när hjärtat brister som ödmjukheten och kärleken växer fram, för ett fruset hjärta föder ingen ömhet. Kanske det är samma sak för hantverkaren som skapar sina verk genom att lägga all sin själ i sitt arbete? I vår släng- och skräpkultur glömmer vi ofta bort värdet av ett gediget hantverk. Men denna unika utställning erbjuder så mycket mer än hantverk: den berättar historien om hur korgarbete utvecklades till att bli skulptur.

Bambukorgarna är intimt sammanflätade med den medeltida ankomsten av te från Kina och buddhismens spridning. Bambu för tankarna till ”tomhetens frigörelse” enligt deras läror.

Men det är i och med Meiji-epoken (1868-1912) och teceremonins höjdpunkt konstnärer som Lizuka Rökansai och Hayakawa Shokosai blåste nytt liv i korgarbetet. Teceremonierna – vilka var väldigt sofistikerade och traditionsbundna – innebar även finurliga blomsteruppsättningar, Ikebana, och det var som vaser dessa mästerverk användes.

De blev så pass uppskattade att de blev till samlarobjekt, utställningar ordnades och mästare utbildade sedan sina elever – ofta gick hantverket från far till son. ”Bambusläkten” utvecklades, vissa blev mer kända än andra. Utöver korgarbetena visas även filmer om de samtida konstnärerna och deras arbeten. Jag lärde mig hur de har vidareutvecklat konsten med hjälp av datorer och kan numera göra de mest otroliga skulpturer, vissa av vilka visas på Quai Branly (tills den 7 april 2019).

Med denna utställning avslutas detta spännande japan-år i Paris. Det har varit en resa till ett land och en kultur som går i estetikens tecken och ett skönt avkopplande från den anarki vi upplever varje lördag sedan mitten av november 2018, med sönderslagna affärer, brända bilar, vandalisering och vansinnigt våld. Men det får bli en annan artikel.

Anne Edelstam, Paris

 

 

About Anne

Swedish journalist, photographer, editor and writer. Based in Paris, France.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *