Longing – Längtan – kallas denna vävutställning på Svenska Institutet i Paris

Côme Touvay

Dessa vävda trådar kan liknas med korsade vägar. De sammanflätas i vävstolens och kreatörernas fantasier men också genom människors öden och möten.

Pandemiåren med få möten och mycket egentid har fått oss att tänka på vikten av mänskliga kontakter, utbyten av erfarenheter, generationsblandningar och korsade väger som uteblivit.

När vi äntligen trodde att vi skulle kunna leva normalt igen så startade invasionen av Ukraina och återigen fick vi uppleva nya möten. Möten med människor på flykt, med utsatta barn och kvinnor, men också internationella möten nationer emellan till följd av en enastående västerländsk solidaritetsvåg. Våra liv är sammanvävda, tätt, tätt. Det individualistiska livet vilket har härjat och härjar fortfarande kanske äntligen börjar ge vika för en mer medberoende och empatisk tillvaro? I krissituationer förstår människan hur utsatt hon är ensam och att vi alla behöver varandra.

Kristina Müntzing

Västvärldens demokratiska samhällen är uppbyggda på Biblens moralkod – vare sig man är troende eller ej så är det en del av vårt kulturarv: ”Det finns många delar i den kropp vi har, och varje del har sin speciella funktion. På samma sätt utgör vi i Kristus en enda kropp, även om vi är många. Och de olika delarna är till för varandra.” (Romarbrevet 12: 4-6. NuBibeln).

Gobelängerna som visas på svenska institutet i Paris beskriver delvis det sammanvävda samhället. Curatorn Marcia Harvey Isaksson (även grundare och direktör till galleriet Fiberspace i Stockholm) guidade mig runt. De sex utställda, internationella konstnärerna, träffas genom textilierna och talar både till varandra och till besökarna. Gobelänger har använts i tusentals år för att berätta om viktiga händelser eller om religiös tillhörighet. Nu är det dags att återknyta med den traditionen men på ett helt nytt sätt.

Mark Corfield-Moore

Svenskorna, Kristina Müntzing och Emilie Röndahl samt svensk/chilenskan Mariana Silva Varela använder sig av olika mönster och teknik. Kristina Müntzing har använt sig av gamla fotografier vilka hon har återskapat genom sina verk. Emilie Rondahl tillämpar tvärtom den traditionella ryatekniken och låter trådarna hänga i långa klasar. Varelas vävnader påminner om urindianernas mönster. Kanske söker hon sitt ursprung genom konsten?

Amerikanskan Julia Blands vävnader är kanske de mest nyandliga – de påminner om Hilma av Klints målningar med planeter och cirklar. De olika symbolerna nystas ihop till en sammanhängande och vacker enhet. Mark Corfield-Moore är född i Bangkok,Thailand, och hans ursprungsland är tydligt i hans textilier trots att han är bosatt och verksam i London. Côme Touvay är den ende franske utställaren. Hans verk finns både inomhus och utomhus och kan ses från båda hållen och även utanför institutets grindar för de är gigantiska! Upphängda likt troféer – inspirerade av polynesisk animism – på palatsets balustrader. 

Samtliga konstnärer använder sig av olika material, allt från syntetiskt, till garn och presenttråd för att nämna några.

Julia Bland

Livet går som bekant i cirklar och det är roligt att våra morföräldrars traditioner förs vidare och moderniseras genom den nya generationens textilkonstnärer. Att de uppmärksammas på svenska institutet i Paris är en bedrift. De är värda all vår uppmärksamhet!

Anne Edelstam

SI. Institut Suédois, Paris

Longing – fils tissés, récits croisés

13 maj 2022 – 14 augusti 2022

Kan museumbesök bota ångest?

Giovanni Boldini

Det tycks franska kardiologer tro och skriver ut gratis museumbesök på recept. 

Flera oroliga år i följd har gjort fransmännen till ett ångestladdat folk. Terrorattentat, gula västar demonstrationer med våldsamheter i dess följd, korona-epidemin och nu, som kronan på verket, ukrainakriget.

Prishöjningar på bensin och råvaror påverkar inte enbart de fattigaste utan även den breda medelklassen alltmer. Klimatpåverkan med torka och värmeböljor har blivit vanligare.

Ja, enbart av att tänka på allt detta, kan nog vem som helst få ångest. Hjärtproblem är ett uttryck av denna stress. Vad kan då läkarna göra för att hjälpa sina patienter att må bättre, utöver medicinska ingrepp?

Boldini – Paris

Jo, de har upptäckt att vissa konstverk gör underverk! Alltså anordnas det speciellt guidade turer med utvalda lugnande verk som Monets kända näckrosor. Framför dessa kan patienterna inhämta livskraft och ångestdämpande endorfiner. Vetenskapliga mätningar har gjorts vilka påvisar den positiva inverkan.

Så recepten med gratis museumbiljetter lär fortsätta till allas glädje.

Boldini, Paris café

Anne Edelstam

Gammalsvenskbyn i Ukraina

Kören i Svenska kyrkan i Paris

Vad har svenskarna för relation till Ukraina? Förutom att de flesta av oss förfasas över att ett fredligt land blivit attackerat utan minsta provokation, har vi flera band till detta land än vi kanske anar.

Söndagen den 13 mars, ordnade Svenska Sofiaförsamlingen i Paris en konsert till förmån för Ukraina. Den fortfarande hotade kyrkan var knökfull inför detta event. Extra stolar fick tas in och fyllde upp mittgången. En salig blandning av nationaliteter och åldrar satt som tysta ljus när de första tonerna ljöd. Men en sak hade vi alla gemensamt: förfäran över vad som händer oskyldiga människor på flykt.

För ett par år sedan fylldes kyrkan med afghanska unga män som fått lära sig svenska i Sverige men som när de blivit myndiga inte längre fick vara kvar i landet. Nu öppnar parisarna och svenskarna sina hjärtan till förmån av andra, lika nödställda flyktingar. Många kvinnor och barn.

Svenska kyrkan var proppfull

Kvällen började med den alltid så energiske och duktiga musikern, körledaren och orgelspelaren, Björn Åkerhage, som spelade den Ukrainska Nationalsången på kyrkans fina orgel. Kvällen fortskred med kören; pianisten Daniel Propper; trombonisten, Thobias Nilsson; Anna Rosset; Joel Andersson och solisten Harald Marlot. Inte många ögon var torra under kvällen. Men det var den ypperliga sångerskan, Sofia Nilsson, som introducerade historik och sång från Gammelsvenskbyn i Ukraina, varav vissa fortfarande talar en svensk dialekt!

Hon berättade för en hänförd publik om hur hennes morföräldrar, svenskättlingar från Gammalsvenskbyn i södra Ukraina, kommit till Sverige 1929. Enligt Sofia var de några av de estlandssvenskar som hade flyttats dit på 1700-talet från Dagö i Estland (vilket tillhörde Sverige fram till 1721) och tilldelats mark av den ryska kejsarinnan, Katarina II. Det Nyryska guvernementet hade precis erövrats från turkarna. Genom århundradena lyckades man behålla den lutherska tron och så småningom byggdes det en svensk kyrka i trakten. Under det första världskriget utbröt hungersnöd och kontakterna med Sverige bröts tillfälligt. Svenskättlingarna blev dock hjälpta av en svensk missionär, verksam i Ryssland och av ärkebiskopen Natan Söderblom. En expedition ordnades 1929-1930 för de flyktingar som ville komma till Sverige.

Björn Åkerhage och Sofia Nilsson

Sveriges första flyktingförläggning inrättades i Jönköping, i kaserner som tillhört Jönköpings regemente och som blivit lediga efter det att regementet avverkats året innan. Efter den lyckade konserten, kunde vi köpa ett glas vin i församlingssalen (ja, det är ju trots allt vinlandet Frankrike…) till förmån för Ukraina naturligtvis. Då hittade jag Sofia i full diskussion med en man vars släktingar också kom från Gammalsvenskbyn!

”Guds vägar äro förunderliga”… tänkte nog många av oss när vi gav oss iväg därifrån.

Anne Edelstam        

Svenska kyrkan i Paris

9 rue Médéric

Ett kärt återseende: Lille prinsen

Svensk översättning

Antoine de Saint-Exupérys världskända bok, Lille prinsen, vars originalmanuskript har, för första gången, lånats ut från New Yorks Morgan Library & Museum till Musée des Arts Décoratifs, i Paris, visas för första gången för en fransk publik.

En av originalteckningarna som visas

Det var med stor förväntan jag steg in i denna Ali Babas grotta för att upptäcka de mer än 600 olika verk denna allkonstnär åstadkom under sin relativt korta livstid. St-Exupéry var fransk författare, poet, utforskare, journalist, pilot, filosof, tecknare… men det var kanske hans strävan efter ett humanistiskt ideal som utmärkte honom och bidrog till att han blev internationellt känd. Hans sista bok, Lille prinsen, författad och utgiven först i USA 1943, bär nämligen på ett universellt budskap.

Den första salen förde mig tillbaka till författarens barndom. Han föddes 1900 i Lyon, i en aristokratisk familj och visade från tidigt stadium på en poetisk ådra samt ett intresse för flyg. Intressen som kom att följa honom livet ut tills hans död. Han omkom vid en spaningsflygning utanför Korsika, 1944.

En bild av det krashade planet i öknen

Tidstypiska affischer visas på utställningen, varav reklamaffischer för Air France han kom att arbeta för efter sin pilotutbildning. Hans flygningar i Nordafrika och Sydamerika färgade och inspirerade hans första romaner. Vissa är översätta till svenska: Postflyg syd; Nattflygning; Spaning mot Arras är några av dessa. Fotografier av honom i dåtidens primitiva flygplan, och ett när han störtade i öknen men klarade sig oskadd, gör dessa verk allt mer levande.

En av affischerna

Det kontrasterar starkt med hans väldigt enkla och barnsliga originalteckningar vilka också visas på utställningen. Trots sina utmärkelser som författare – 1939 fick han Franska akademiens stora pris för romanen Kamrater på en irrande planet – behöll han barnasinnet livet igenom.

St-Exupéry vid spakarna

Efter hans död trycktes det sedlar och frimärken med hans namn och fotografier, varav några är utställda i glasmontrar på museet. Men det är nog för barnboken, Lille prinsen, han blivit mest ihågkommen. Den är både lättsinnig och djup. Det sista rummet på utställningen är uppbyggt som ett bibliotek med boken utställd på flera av de 500 översättningarna, varav ett exemplar är på svenska.

Några av de översatta böckerna

I dessa orostider kan det vara behövligt att påminnas om Antoine de Saint-Exupérys hopp för mänskligheten. Lille prinsen har lästs för hundratusentals barn i över sjuttiofem år. Så det kanske är dags nu att damma av den och läsa om den, eller läsa den för barn och barnbarn?

Anne Edelstam

Musée des Arts Décoratifs, MAD

À la rencontre du petit prince (mötet med den lilla prinsen)

17 februari 2022 – 26 juni 2022

Fotojournalisten Steve Mc Curry gör det igen!

Ingen har väl kunnat undgå fotografiet på den afghanska flickan med de gröna ögonen flertalet gånger publicerad på National Geographic första sida? Nu visas en retrospektiv med 150 av hans fotografier i förstorade format på Musée Maillol, i Paris.

Tibet 2001
Burma 1994
Tibet 1999

Besökaren får följa med i hans fotspår från Afghanistan till Sydöstra Asien och från Afrika till Sydamerika. Bilderna förmedlar krig och elände men även fotografens medkänsla för människor och djurs integritet och dignitet. Det finns också inslag av humor och lekfullhet där man minst anar det. Och visst finns där fotot av den afghanska flickan som nu har blivit vuxen, upphittad efter 17 år och fotograferad på nytt.

Utställningen börjar på övervåningen av detta lilla men fina privata museum, ett stenkast från boulevard St Germain, vilket var konstnärskvarteret för några årtionden sedan och som fortfarande besitter en oneklig charm. De första rummen är tänkta som en introduktion med svartvita fotografier från Steves första resa till Afghanistan mellan 1979 och 1980. Flera är tagna av de mujahedin som kämpade mot både ryssar och den afghanska armén. Sedan tar jag steget in i hjärtat av utställningen.

Där möts jag av en färgexplosion och betraktande blickar från porträtt tagna i all världens hörn. Förutom de på de helt beslöjade afghanska kvinnorna i sina blåa burkor – jag läser mig till att över två miljoner afghanska änkor försöker överleva med sina barn efter åratal av krig och taliban styre. Det är svårt att ta till sig att de nu återigen tvingas underkasta sig denna kvinnofientliga regering.

Indien 1983
Indien 1983

Men det finns också roliga bilder som den på pojkarna som leker bredvid några av världens äldsta träd – baobab träden i Madagaskar. De kallas även för ”livets träd” för dessa tusenåriga träd innehar livsviktigt vatten.

Madagaskar 2019

Magnifika bilder från Wadi Rum, öknen i södra Jordanien, tar oss tillbaka i tiden: till nabateerna som byggde Petra, den rosa sandstensstaden där, cirka 200 fr.K.

Omo folket i Etiopien är otroligt vackra och färgstarka.

Omo Valley 2013

I Sri Lanka förvånas jag över hur fiskarna klättrar upp på höga stänger i vattnet för att kasta sina nät. Översvämningsbilderna under monsunen i Indien är för dråpliga med människor som vadar genom vattenmassorna med en symaskin eller en tebricka i handen! De överfulla tågen med cyklar fastsnurrade utanpå vagnarna är också oförglömliga.

Fiskarna i Sri Lanka 1995

Utställningen avslutas med korta videofilmer där vi får följa fotografen själv ut på några av hans äventyr. Enligt Steve McCurrys egna ord:

– När jag kommer till ett nytt ställe, ger jag mig av, på måfå, tidigt på morgonen. Plötsligt händer något magiskt och jag börjar se i bilder, nästan som i ett meditativt tillstånd.  

Afghanistan 1991

Det är omöjligt att tillfredställande kunna återge denna omfattande fotografiutställning, men jag hoppas att jag kunnat ge er mersmak att själva upptäcka denna sensationella, flertalet prisbelönta fotograf, om inte annat så i en av hans fotografiböcker.

Mali 1986

Anne Edelstam

Musée Maillol

The World of Steve McCurry

09 december 2021 – 29 maj 2022

59 – 61 Rue de Grenelle

75007 Paris

Frankrike