Isaac Grünewalds ris och ros

Självporträtt (17år) 1906

På Waldemarsudde, i Stockholm, visas denna höst och vinter en retrospektiv av en av våra mest kända konstnärer: Isaac Grünewald (1889 – 1946). Konst och teater kallas utställningen och ger ett vitt perspektiv av denne framstående judiska konstnär.

Trots att Grünewald var en så central figur i svenskt konstnärsliv, var det över 30 år sedan han visades i vårt land. I denna omfattande utställning får vi dessutom uppleva hans vidd: från målare, scenograf, keramiker, filmregissör, illustratör till offentlig dekoratör. Det ger ett förnyat djup på en komplex och fullfjädrad konstnär.

I fantasins värld 1915

I det första rummet upptäcker besökaren den unge men redan skicklige konstnären genom en rad självporträtt. Färgsättningen och den sobra klädseln ger oss en förebild av hans fattiga barndom och ungdom. Antisemitism rådde redan då i Sverige, långt innan nazismen. Det fick Grünewald uppleva och genomleva hela sitt liv – även när han blivit känd och förmögen.

Men den bohemiska fattigmansstilen följde även den parisiska modetrenden bland unga konstnärer i konstnärsstaden Paris. Där studerade Isaac hos Henri Matisse. Dennes inflytande märks igenom hela Grünewalds konstbana. De dova färgerna och de skarpa svarta linjerna kom snart att bytas ut mot färgsprakande expressiva koloriter.

Expresssionismen är väl det man främst tänker på när man ser en Grünewald tavla? Det blev lite av hans signum. Själv uttryckte han det euforiskt efter att ha sett ett verk av Matisse på höstsalongen i Paris 1908: ”Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför någonting helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet.” Paul Cézanne inspirerade honom också – utöver de gamla mästarna Rubens och Delacroix. Vissa av hans tavlor eller snarare dekorationsmålningar påminner mig om Chagall – en annan dåtida judisk konstnär av ryskt ursprung. Liknande lekfulla och fantasieggande drag använder sig Isaac av.

Den röda och den vita hästen 1918

Salen längst bort i galleriet på Waldemarsudde ger en inblick i hans offentliga dekorativa måleri och även i hans scenografi. Ett par dräkter han designat ställs också ut där. Skisser visas vilka inte alltid blev färdigställda målningar. Ivan Krügers Tändsticksbolag dekorerades av Isaac Grünewald. Han samarbetade med dansare som Carina Ari (från Svenska Baletten i Paris 1920-25) och gjorde scenografin till en av hennes föreställningar. Ett filmspel från denna kan besökaren ta del av längst in i galleriet. Det avantgardistiska spelet kan kanske inte räknas till konstnärens höjdpunkt skulle jag vilja påstå.

Precis som Picasso och andra konstnärer, försökte han sig på konsthantverk med målningar på keramik. Vaser och skålar ställs ut i olika montrar på Waldemarsudde. Men utöver hans porträtt, tycker jag nog att hans stiliserade målningar från sin ateljé på söder, med utsikt över Slussen är de mest intressanta. Genom hans verk får vi uppleva förändringen av Stockholm från en smutsig och fattig huvudstad till den industristad den kom att bli. Skiftet i Sverige från ett agrarland till ett modernt industriland fascinerade Isaac. Vinklarna han använt för att gestalta denna förändring är spännande och ger inblick i dåtidens modernisering.

Utsikt över Statsgården 1917

Genom Isaac Grünewalds verk kommer vi närmare ett dåtida skifte med allt vad det innebar av förändringar – vissa till det sämre, vissa till det bättre. Konst i alla dess former får betraktaren att se historien i ett annorlunda skimmer än det historiebeskrivarna återger. Det är det som är intressant med olika konstformer.

Utställningen upplyser utöver Isaac Grünewalds färgglada konstverk även en baksida, nämligen satirtidningarna och karikatyrernas antisemitism och konservatism som rådde och som kanske fortfarande råder i vårt land?

Missa inte denna retrospektiv vilken visas i ett av Stockholms finaste museer i ett höstligt Djurgården med dess glada färger ute som inne. Det lyfter sinnet!

Anne Edelstam

Grünewald, Konst och Teater

3 september 2022 – 12 februari 2023

Waldemarsudde

Prins Eugenes väg 6

Djurgården, Stockholm

Ett melankoliskt möte på Thielska galleriet

Omnibuss

Konstnären, intendenten, formgivaren, läraren och författaren Akke Kumlien visas denna sommar och höst på Thielska i Stockholm.

Det är alltid lika inspirerande och rogivande att komma till denna kulturella oas på Djurgården i Stockholm. Thielska galleriet med sin vackra, vita fasad, sticker ut bland grönskan. Det måste också den estetiske Akke Kumlien (1884 – 1949) ha tyckt när han steg in i byggnaden 1946 som dess nyutnämnde intendent. Museet blev även hans och familjens bostad fram till hans plötsliga bortgång några år senare.

Efter det har det varit relativt tyst runt denne konstnär. Tills curatorn, Sophie Allgårdh, återupptäckte honom och ordnade denna fint upphängda utställning med ett femtiotal verk.

Liksom han har varit lite bortglömd så får besökaren leta sig fram till övervåningens Söderbergrum och passagen utanför.

Akke Kumliens måleri är diskret och melankolisk. Man närmar sig motiven tyst och hängivet. Porträtten är avskalade och ofta målade bakifrån i dova färger. De gråa tonerna lyfts dock upp av gula nyanser. Målningarna är inte dystra men heller inte upplyftande. Porträtten fyller en med lugn och harmoni trots motivens uppenbara ensamhet. De påminde mig om en av hans samtida men något äldre danska konstnär: Vilhelm Hammershøi vars arbete också föll i glömska efter hans död för att sedan återupplivas. Båda konstnärerna illustrerar vardagens lunk och trivialitet, vare sig det är i hemmets lugna vrå, i stadsmiljö med flanerande människor eller på spårvagnen, barn som leker i vattendrag… Inget spännande händer men allt finns ändå där.

Drickande pojke 1930-tal

Kom till Thielska för att upptäcka och låta er dras in i Akke Kumliens stilla atmosfär. Ni kan även kanske låta er inspireras av hans böcker, framförallt den så omtalade om målarteknik: Oljemåleriet. Material, metoder, mästare utgiven 1946, vilken snabbt blev standardverk och inspirerade och hjälpte flera blivande konstnärer. Akke Kumlien hade flera stänger på sin lyra och pedagog var enbart en av dessa. Formgivaren Kumlien kan ni finna i NK:s logo och även på Svensk Tenn. Jag lovar att ni kommer att få mersmak av att lära känna denna mångkonstnär!

Anne Edelstam

Thielska Galleriet, Stockholm

Målaren Akke Kumlien. Stunder av vardagslycka

11 juni – 6 november 2022

Simon Hantaï: hundraårsjubileum

Tabula 1976-80

Louis Vuitton museum i Paris firar den ungerske abstrakta konstnärens hundraårsjubileum med en megautställning.

Simon Hantaï lyckades ta sig ut ur Ungern med sin unga fru med det sista tåget som lämnade landet. Sedan stängdes det för omvärlden i och med kommunismens hårda grepp om landet och dess yttrandefrihet.

Paret tog sig in i Frankrike via Italien. Där Hantaï fritt kunde utöva sitt konstnärskap.

Utställningen koncentrerar sig – med sina 130 gigantiska verk – på perioden mellan 1960 och 2004. 

Det är värt att ta sig till museet, lite utanför stadsstjärnan i Boulogne skogen, enbart för att uppleva Frank Gehrys glasarkitektur som i sig är likt ett konstverk.

Fondation Louis Vuitton

Besökaren får först bekanta sig med Hantaïs unika sätt att vika sina dukar i ett rutmönster på vilka han sedan målade varje ruta i ett originellt pussel. När han sedan vecklade ut dukarna uppenbarade sig målningarna, likt ett lapptäcke, med omålade ”ramar” runt varje färgyta. Det var först på övre våningen hans teknik visades , i en utmärkt dokumentärfilm, och hans metod förklarades.

Vikningsteknik

Resultaten av hans sätt att måla är häpnadsväckande. De abstrakta tavlorna är inspirerade av Jackson Pollock och Henri Mattisse (med sina utklipp). Det är i le Musée de l’Homme, Hantaï kallade sitt Louvre, han fick inspirationen till tavlan ”mumien”, en av de första verken på utställningen. Han observerade de skrynkliga tygbitarna runt mumien vilka ledde till att han senare utvecklade sin vikningsteknik.

Hantaï hade även en surrealistisk period då han bland annat skrev långa texter på sina tavlor. Det är svårlästa filosofiska- och bibeltexter, skrivna med en driven hand. Det var hans ”andliga” epok. Den är olik nästa serien – kallad Catamurons – där ett tjugotal vikta verk fyller väggarna likt optiska svart/vita illusioner.   

Konstnären intresserade sig även för det lilla – nämligen våra celler – i serien Panses. Åtta sådana monokrom i stora format visas i blå/grå färgskala på mörk orange bakgrund. Sedan flyttade Hantaï ut från Paris till en ateljé i närheten av en skog. Hans verk blev om möjligt då ännu större med ett intrikat vikningssystem med trådar som höll dukarna på plats tills han lossade dem – efter att ha målat på dem. Det gjorde han genom att krypa in under duken och sedan veckla ut konstverket. Detta kräver naturligtvis stora ytor och även ett tekniskt kunnande. Vissa tavlor låter den vita ytan dominera.

Hantaï provade även på glaskonst samt samarbetade med andra konstnärer som den betydligt yngre Daniel Buren. 2004 gjorde han sina sista verk: digitala filer, med datorns hjälp. Han efterlämnade ett intressant och spännande arbete värt att upptäcka och utforska. Louis Vuittons ljusa museum passar utmärkt för detta monumentala konstnärsskap med sina stora salar. Utställningen pågår hela sommaren för den konstintresserades som har sina väger förbi Paris.

Anne Edelstam

Simon Hantaï

L’Exposition du Centenaire

Fondation Louis Vuitton

18 maj – 29 augusti 2022

Finlands stora konstnärer gör avstamp i Paris

Albert Edelfelt, Barn vid vattenbrynet

Kulturens huvudstadsinvånare imponeras av de karga nordiska landskapen och våra annorlunda seder och bruk vilka de upptäcker  denna vår genom Albert Edelfelts och Akseli Gallen-Kallelas konstverk.

Gallen_kallela, Kaitele sjön

De senaste åren har skandinavisk konst äntligen börjat sätta sin prägel och intressera de kräsna parisarna. Efter Carl Larsson och Anders Zorn är det nu finnarnas tur med den finlandssvenske konstnären, Albert Edelfelt (1854 – 1905) på Petit Palais och Finlands kanske mest kände konstnär, Akseli Gallen-Kallela (1865 – 1931) på Jaquemart-André.

Edelfelt, pianolektionen
Gallen-Kallela, sjöjungrun

Edelfelt är samtida med Zorn vilket märks genom hans motiv och penseldrag. De första salarna i utställningen visar flera av hans rörande barnmålningar: barn som leker vid stranden, fiskar eller badar med sina halvnakna vita och taniga små kroppar. Vita, rosa och ljuslila nyanser speglar deras genomskinliga hud som inte har sett solen på många månader. Man nästan ryser vid tanken på det kalla vattnet de vadar ut i. Men Albert Edelfelt lyckas aldrig – till hans stora förtret – måla vattnets skiftningar och nyanser lika skickligt som sin vän och rival Anders Zorn.

Edelfelt, fiskarna

Där hans konstfärdighet visar sig är i hans porträttmålningar. Personerna är ofta avporträtterade i naturliga poser. Det mest kända för den parisiska publiken är porträttet av Louis Pasteur i sitt laboratorium. Tavlan – med vetenskapsmannen som precis hade uppfunnit vaccinet mot rabies – är placerad mitt i utställningslokalen. Hans målning av tsarens barn i deras hemmiljö bestående av sammetstyg och lyxig inredning visar på den uppskattning han hade som porträttmålare. Dåtidens japanska inflytande syntes också på några stiliga damporträtt bland bambumöbler och kimonos.

Edelfelt, Louis Pasteur
Edelfelt, Tsarens barn

Edelfelt målar inte enbart av eleganta damer och herrar utan även enkla fiskare och sörjande änkor. De återspeglar en svunnen och, för utlänningar, främmande tid. En epok då människorna levde nära naturen och även nära döden. 

Naturskildringarna i slutet av utställningen påminner om Gallen-Kallelas i färgskala och återgivning.

Edelfelt, solnedgång

Akseli Gallen-Kallela är en av naturalismens och symbolikens främsta målare. Att det är en annan tidsskildring märks direkt. Hans verk liknar inga andra jag har sett. De är i en kategori för sig trots den jugend-inspirerande tid han lever i och i viss mån även målar likt. Från Edelfelts traditionella måleri slungas man in i en sagovärld där naturen kan visa sig både mystisk och otäck. Där döda går igen, likt vålnader som flickan med blomman – egentligen studien för Sigrid Juselius mausoleum. Ad Astra är en av Kallelas mest kända esoteriska och symboliska målningar. Den imponerar med flickans enorma guldlockar, liknande en skinande sol.

Kallela, Ad Astra

Jag dras ändå mest till hans naturskildringar, framförallt de öde snöbeklädda landskapen och de istäckta sjöarna. Men man kanske måste vara skandinav för att älska denna natur som är så långt i från de blommande impressionisterna fransmännen verkar föredra?

Gallen-Kallelas ateljé i Finland är värt ett besök om man vill fördjupa sig i det finska lite tungrodda och mystiska sinnelaget.

Kallela, isbelagd sjö

Det är intressant att kunna se dessa båda kända finska konstnärer vilka är så olika men ändå inte. De förenas i naturskildringarna och i det realistiska sättet att måla på även om Kallelas motiv drar åt ett annat håll. Båda fängslar på olika sätt. Båda är väl värda att upptäcka. Båda för oss in i deras världar, så olika dagens.

Anne Edelstam

Albert Edelfelt

Petit Palais, Paris

Lumières de Finlande

10 mars – 10 juli 2022

Gallen-Kallela

Jaquemart-André, Paris

Mythes et Nature

11 mars – 25 juli 2022

Longing – Längtan – kallas denna vävutställning på Svenska Institutet i Paris

Côme Touvay

Dessa vävda trådar kan liknas med korsade vägar. De sammanflätas i vävstolens och kreatörernas fantasier men också genom människors öden och möten.

Pandemiåren med få möten och mycket egentid har fått oss att tänka på vikten av mänskliga kontakter, utbyten av erfarenheter, generationsblandningar och korsade väger som uteblivit.

När vi äntligen trodde att vi skulle kunna leva normalt igen så startade invasionen av Ukraina och återigen fick vi uppleva nya möten. Möten med människor på flykt, med utsatta barn och kvinnor, men också internationella möten nationer emellan till följd av en enastående västerländsk solidaritetsvåg. Våra liv är sammanvävda, tätt, tätt. Det individualistiska livet vilket har härjat och härjar fortfarande kanske äntligen börjar ge vika för en mer medberoende och empatisk tillvaro? I krissituationer förstår människan hur utsatt hon är ensam och att vi alla behöver varandra.

Kristina Müntzing

Västvärldens demokratiska samhällen är uppbyggda på Biblens moralkod – vare sig man är troende eller ej så är det en del av vårt kulturarv: ”Det finns många delar i den kropp vi har, och varje del har sin speciella funktion. På samma sätt utgör vi i Kristus en enda kropp, även om vi är många. Och de olika delarna är till för varandra.” (Romarbrevet 12: 4-6. NuBibeln).

Gobelängerna som visas på svenska institutet i Paris beskriver delvis det sammanvävda samhället. Curatorn Marcia Harvey Isaksson (även grundare och direktör till galleriet Fiberspace i Stockholm) guidade mig runt. De sex utställda, internationella konstnärerna, träffas genom textilierna och talar både till varandra och till besökarna. Gobelänger har använts i tusentals år för att berätta om viktiga händelser eller om religiös tillhörighet. Nu är det dags att återknyta med den traditionen men på ett helt nytt sätt.

Mark Corfield-Moore

Svenskorna, Kristina Müntzing och Emilie Röndahl samt svensk/chilenskan Mariana Silva Varela använder sig av olika mönster och teknik. Kristina Müntzing har använt sig av gamla fotografier vilka hon har återskapat genom sina verk. Emilie Rondahl tillämpar tvärtom den traditionella ryatekniken och låter trådarna hänga i långa klasar. Varelas vävnader påminner om urindianernas mönster. Kanske söker hon sitt ursprung genom konsten?

Amerikanskan Julia Blands vävnader är kanske de mest nyandliga – de påminner om Hilma av Klints målningar med planeter och cirklar. De olika symbolerna nystas ihop till en sammanhängande och vacker enhet. Mark Corfield-Moore är född i Bangkok,Thailand, och hans ursprungsland är tydligt i hans textilier trots att han är bosatt och verksam i London. Côme Touvay är den ende franske utställaren. Hans verk finns både inomhus och utomhus och kan ses från båda hållen och även utanför institutets grindar för de är gigantiska! Upphängda likt troféer – inspirerade av polynesisk animism – på palatsets balustrader. 

Samtliga konstnärer använder sig av olika material, allt från syntetiskt, till garn och presenttråd för att nämna några.

Julia Bland

Livet går som bekant i cirklar och det är roligt att våra morföräldrars traditioner förs vidare och moderniseras genom den nya generationens textilkonstnärer. Att de uppmärksammas på svenska institutet i Paris är en bedrift. De är värda all vår uppmärksamhet!

Anne Edelstam

SI. Institut Suédois, Paris

Longing – fils tissés, récits croisés

13 maj 2022 – 14 augusti 2022