Stefan Johansson
Thielska galleriet öppnar lagom till Påsken denna ”ljusets” utställning. För det mest slående med denna inte så välkända konstnär, Stefan Johansson (1876 – 1955), är just hans sätt att behandla ljuset på.
Utställningen är inte i kronologisk ordning utan visas i teman, i den nedre delen av detta palatsliknande hus. Det ägdes av konstmecenaten, Ernst Thiel, innan det skänktes till staten som museum och galleri. Längst ut på Djurgården, i Stockholm, steg jag av bussen en gråmulen dag för att dyka in i en annan, mystisk värld. Det är inte en sagovärld, trots några tavlor med motiv av skog och mossa à la John Bauer, men snarare en eremits- eller en munks andliga värld, som möter besökaren redan i det första rummet.
Elektrifieringen av städerna hade precis börjat. Modernismen och industrialismen tog fart när Stefan Johansson började sin konstnärsbana. Detta fenomen tog han vara på och målade ljusets olika sken, gatubelysningar, lampor i hemmet, månen… Men även det inre ljuset, eller snarare Guds ljus, för han var troende med ett stort kors hängande på väggen i hans glest möblerade sovrum, vilket han målat av.
Johansson, trots uppenbara influenser från andra konstnärer, håller livet ut sin egen stil och låter sig inte påverkas nämnvärt av den rådande trenden. Från att ha börjat sin konstnärsbana med oljefärger övergick han, efter några konstnärsresor till Italien, till att använda sig av en blandning av tempera och akvarell på duk. Denna metod återspeglar färgerna och skenet i hans målningar på ett närmast gåtfullt vis och gör honom unik i sin genre. Melankolin i hans tavlor är dock inte dyster, utan genomsyras av ett inre djup betraktaren inte kan undvika. Paradoxen är slående i en tid då industrialismen började ta fart och takten ökade. Men för Stefan Johansson verkar tiden stå still.
Förutom hans fascination för ljuset och gatubelysningar, så målade han porträtt. Hans främsta modell var hans egen moder. Hon betydde oerhört mycket för honom och hjälpte honom även ekonomiskt. Hennes porträtt är så realistiska att man nästan kan räkna hårstråna på hennes stramt uppsatta hår. När hon har gått ur tiden, hänger han sig åt att återskapa sin ytterst sparsamma interiör. Ensamheten i alla hans målningar påminner lite om Edward Hopper men målad à la Vilhelm Hammershøi. Självporträttet är intressant eftersom det är gjort med en annorlunda teknik vilket visar bredden på hans kunskap.
I dessa hektiska tider vi lever i är det en fröjd att gå in i ett stillsamt inre landskap och inse att vi kan finna ett lugn mitt i världens uppror och kaos. Vi går nu mot ljusare tider på året, en tid av förväntan och hopp. Stefan Johansson skänker oss lite av sitt ljus, möt det med glädje på Thielska galleriet, i Stockholm, denna vår.
Anne Edelstam
