Modeskaparen Thierry Muglers kreationer visas i Paris

Haute couturens huvudstad äras denna höst med en av världens främste mode- och scenskapare. På hela två våningar i Musée des Arts Décoratifs kan parispubliken och de fåtal turister som börjat återkomma njuta åt denna fantasifulla persons kreationer.

Det sprakar om Paris efter nästan två års pandemi med alla avstängningar det har inneburit. Kulturlivet börjar äntligen få luft under vingarna. Denna utställning gav mig en energikick! Det kändes som om jag hade kommit till en annan planet efter en lång Törnrosa sömn. För Couturissime liknar ingen vanlig haute couture utställning. Kreationerna, fantasin, valet av material påminner mer om Star Wars än om Paris fina salonger.

Thierry Mugler är heller inte bara modeskapare utan scenograf, fotograf och filmare. Denna utställning är således inte enbart en retrospektiv utan en inblick i en del av Muglers liv och skaparglädje. Trots att hans första kollektion, från 1973, var mitt under hippie- och bohem-tiden med mjuka mahjongkläder så finns det inte spår av det i hans kreationer. Tvärtom visar han upp starka, närmast djuriska kvinnor klädda i de mest uppseendeväckande kreationer. Mugler använder sig av plast och vinyl mer än av de ädlare materialen, som siden och päls, vilka var brukliga bland haute couture skaparna.

Utställningen gav intrycket av att stiga in i en sagovärld där djungel- och undervattensdjur samt insekter och ormar frodas. Kläderna var som tagna ur en opera eller en film. Fantasin verkade inte ha några hämningar alls. Kvinnornas kroppar framhävs med getingsmala midjor och djupa urringningar. Jag möttes av nymfer med stålkorsetter, en kåpa med enorma fjärilsvingar, åtsittande fiskbens klänningar och hjältinnor som tagna ur tecknade serier typ ”Catwoman”. Själv kallade han dem för ”glamazones”: moderna, chica, urbana och fantasifulla kvinnor.

Ett helt rum var fullt med olika dofter. Diskret lyfte jag på ansiktsmasken vilken fortfarande är obligatorisk på museer, biografer och affärer i Frankrike. Angel, den mest kända av hans parfymer kom till som ett tillbakablickande till Muglers barndom med minnen av varm choklad och kakor. Efter månader av tester i parfymstaden Grasse, framställdes parfymen som har blivit en internationell succé.

På övervåningen möttes jag av fotografen Mugler med sina magnifika bilder, inspirerade av Helmut Newton han samarbetade med. Dessa tyder på hans intresse för extrema naturupplevelser med mannekänger fotograferade högst uppe på Opera Garniers tak eller på Chrysler Building, på ett av Grönlands isberg eller ute i Saharas öken. Mugler verkar dras till kvinnans makt över eller kamp med naturens mest ogästvänliga orter. Och inte verkar hon ducka för något! De liknar mera ”übermenschen” än kvinnor.

Thierry Mugler var man av sin tid förstod jag då jag steg in i den delen av kollektionen han gjort för att kämpa mot fördomarna kring Aids. Flera kända personligheter som Madonna, Emma Sjöberg och transmannekängen Connie Girl bland annat, ställde upp och visade hans kreationer. Färgfotografierna av dessa ikoner pryder ett av de övre rummen. David Bowie, Beyoncé och Lady Gaga bar hans kläder.

Utställningen avslutas med ett blodigt klipp ur operan Mac Beth vars uppsättning i Paris han gjort dräkterna till.

Tycka vad man vill om Thierry Muglers kreationer, men ingen besökare går nog oberörd därifrån. När jag kom ut i dagsljuset igen kändes det som om jag varit på operan, på teatern, på bio, på Jurasic Park, förutom på en spektakulär modevisning. Inte dumt för en enda utställning!             

Anne Edelstam

Thierry Mugler

Couturissime

Musée des Arts Décoratifs

30 september 2021 – 24 april 2022

Det våras mitt i höstrusket

Liselotte Watkins krukor från Italien


Vad kan man göra för att förlänga sommarkänslan? Jag begav mig till Millesgården, på Lidingö, ett litet Italien mitt i Sverige. Trots att luften var sval och solen inte längre värmde som under sommaren, bjöd Carl Milles (1875 -1955) museum på just detta.

Han skrev själv 1923 ”jag bygger Italien här” och visst känns det som om man vore i Rom när man kliver upp för trapporna och beskådar terrasserna, skulpturerna och de sprudlande fontänerna. Oberoende av vädergudarna så lyfts besökaren direkt till södra nejder.  

Men denna höst är detta ännu mera markerat med utställningen av Liselotte Watkins (f.1971) Italien. Hennes verk är placerade på olika ställen i Millesgården vilket förde mig runt i samtliga salar och hus.

Färgskalan är ”italiensk” – den har fångat ett ljus som finns just där. Den nordiska grönskan har konstnärinnan ersatt med dova, av solen blekta sandfärger genom vilka jag kunde känna den dallrande sydländska hettan. Sigrid Hjerténs influenser anas i de långsmala gestalterna, nästan uteslutande kvinnor och flickor. Även hennes reklam- och illustrationsutbildning märks i de skissade och humoristiska kvinnofigurerna. De är lustigt målade, likt stilleben, i sina kök, vardagsrum, sovrum eller på stranden.

Jag fastnade även för hennes keramik, framförallt de målade krukorna. Italiens typiska pinjeträd i form av paraplyer är insprängda lite här och var i hennes verk. Italien framstår som paradisiskt när mörkret börjar sänka sig över våra breddgrader, då blir denna utställning en veritabel vitamininjektion.

Inte långt efter kommer Stig Lindbergs (1916 -1982) utställning i galleriet med mer än 400 objekt. Anns hus på nedre terrassen har tillfälligt gjorts om till Gunnel och Stigs Hus med deras möbler, tapeter, tyger och det välkända mönstret Berså. Även Stigs verk inbjuder till glädje för både stora som små: som rummet inrett med hans illustrationer från Lennart Hellsings barnbok Krakel Spektakel.

Stig Lindbergs speglar

Stigs keramik är rikt illustrerad med lustiga, enkelt skissade figurer samt speglar vars ramar han målat i olika mönster. De skorstenshöga färgglatt målade utegrillarna inspirerade mig till en ny grill på landet! Få formgivare och industridesigner har varit så produktiva och folkkära som denne konstnär. Att Stig finns representerad både i museer och internationellt förvånar mig därför inte alls.

Grill à la Stig Lindberg

Som sagt detta är en trevlig utflykt för både stora som små – restaurangen med vacker utsikt och god mat ger sitt till också. Jag tog mig lätt hit med tunnelbana och vidare över bron med ett litet tåg som stannar precis nedanför Millesgården. Så tveka inte utan förläng säsongen i ”lilla Italien” i höst.

Anne Edelstam

Liselotte Watkins Italien

4 september – 21 november 2021

Stig Lindberg

29 maj 2021 – 30 januari 2022

Millesgården museum

Herserudsvägen 32,

Lidingö

Ett kulturarv riskerar att gå förlorat

Sofiakyrkan i Paris

I dagarna är det kyrkoval – det har väl inte undgått någon. Många debatter raserar i media om samkönade vigslar, politiska partier som borde eller inte borde vara med i kyrkorådet men inget sägs om den viktiga funktionen utlandskyrkan fyller.

För de hundratusentals svenskar som reser, bosätter sig tillfälligt eller permanent utomlands, är svenska kyrkan ofta en viktig punkt för att bibehålla kontakten med hemlandet. Detta uppmärksammades till exempel under tsunamikatastrofen i Thailand för några år sedan samt under terrorattackerna i London och Paris, för att ta några exempel.

De svenska medborgare bosatta utomlands som är medlemmar i svenska församlingar får inte rösta i kyrkovalet i Sverige, trots att de i högsta grad berörs av de beslut som tas inom Svenska kyrkan. För nu hotar kyrkorådet att sälja och göra sig av med den Svenska kyrkan i Paris – belägen i en av Europas viktigaste huvudstäder och ett nav för de tusentals svenskar som arbetar och bor där.

Svenska kyrkan i Paris är Sveriges äldsta utlandskyrka: församlingen startade år 1626. Utöver den är det ett viktigt och centralt beläget kulturarv. Den nuvarande kyrkan ritad av den svenske arkitekten, Gustav Adolf Falk, och byggd 1913. Det gamla Sofiakapellets altartavla, en kristusbild av skulptören John Börjesson flyttades över till den nya kyrkan. Reliefen vid portalen med motivet ”Jesus välsignar barnen” skapades 1913 av skulptören Carl Fagelberg. Mark liksom byggnad inköptes och bekostades av församlingsmedlemmarna samt genom svenska donationer.   

På 1970-talet såldes kyrkan för den symboliska summan av 1 krona till svenska staten (som sedan gav den vidare till svenska kyrkan) som lovade att underhålla byggnaden. Det är en ståtlig sådan som inrymmer en del av svenska skolan som de hyr, prästbostad, kök med matsal samt bibliotek och själva kyrkan. Dit kommer svenska barn regelbundet till barnverksamheten, äldre på kyrkoluncher, aupair ungdomar, samt församlingsmedlemmar. Icke att förglömma att i Frankrike är de flesta kyrkor katolska sådana, sålunda ganska annorlunda än den svenska lutherska trons.

Kyrkans verksamhet uppmärksammades senast i svensk media då den under ett drygt år översvämmades av afghanska unga män som blivit utvisade ur Sverige men lärt sig svenska under sina år i svensk skola. De drogs till Svenska kyrkan i Paris där de hade en fristad, fick omsorg och mat samt hjälp med franskan och fransk undervisning av volontärer, bland annat från kyrkans medlemmar.  

Under terrorattentaten var kyrkan en given plats att söka sig till för tröst och själavård. De senaste pandemiåren har varit mycket påfrestande, speciellt för de äldre svenskar, då många levt instängda, ensamma i sina lägenheter under långa perioder. Då har de anställda i kyrkan varit en välkomnade tröst i nöden. I min egen familj har vi varit med om en familjemedlem som råkade ut för en olycka/ett attentat och som blev skadad för livet. Den ende som kom till vår undsättning då på sjukhuset i Paris var den svenske prästen. När det händer något så tragiskt är det väsentligt att ha någon som ställer upp och där spelar den svenska kyrkan en ovärderlig roll. Gratis, att inte förglömma!

Kyrkan upprätthåller våra svenska traditioner och högtider då svenskar i alla åldrar och från alla miljöer samlas för att fira tillsammans. Den årliga julbasaren är uppskattad även bland fransmän och andra parisbor. Lucia likaså. Det är till och med så pass populärt att kyrkan får ordna med flera luciatåg under en tre dagars period så att alla ska kunna få ta del av sångerna. Musikprogrammet består av två körer, en barnkör och flera konserter. Nuvarande organist är den mycket uppskattade Björn Åkerhage.

Kyrkorådet i Paris fick meddelandet den 30 juni 2021 att Svenska kyrkan i Sverige vill sälja kyrkan i Paris av ekonomiska skäl.

Den skulle säljas för sex miljoner euro vilket verkar vara förhållandevis  lite. Kyrkan är skyddad enligt fransk lag så den måste ändå komma till nytta men det är svenskarnas kyrka! Samtliga unga som äldre i Paris har förfasats över detta tillag. Alla betonade vikten av kyrkan , inte bara den religiösa men också den sociala rollen, ett HEM i utlandet och en kulturell klenod, bekostad en gång i tiden av medlemmar som inte kunde ana att deras pengar en dag skulle försvinna, vart? Ja, det kan man ju undra över.

Det är kortsiktigt tänkt att spara pengar på bekostnad av ett svenskt kulturarv i utlandet, för svenska kyrkan i Paris behövs, inte enbart för de som bor eller reser till Paris, utan även för Sverige. Den har nämligen ett viktigt anseende utåt och gör bra reklam för vårt land i en av världens viktigaste huvudstäder. Kyrkan med dess aktiviteter är även uppskattad bland fransmän som får upp ögonen för våra nordiska, för dem exotiska, traditioner.

I stället för att stänga kyrkan borde den utvidgas och kunna användas ännu mera, för den gör mer nytta än alla turistbroschyrer om vårt fina land någonsin kan göra. Det är personalen, medlemmarna, kören, alla volontärer som klär upp sig i sverigedräkter, pratar om Sverige och serverar svensk mat och sjunger svenska sånger samt det centrala läget, som drar till sig så många parisare. Det tar tid att skapa kontakter och nätverk men det går fort att rasera dessa. Sverige och Frankrike har mycket att ge varandra. Det började redan innan Bernadotte familjen och fortsätter än i dag. Stäng inte den dörren utan låt oss hålla den öppen för framtida generationer.  

Anne Edelstam 

Missa inte utställningen Akroterion

Galleri Glas i Stockholm öppnar höstens utställningar med fina glas- och pappersverk av den kända konstnärinnan, Anna Berglund.

Konstvärlden har äntligen börjat öppna upp igen efter att ha levt ett slumrande liv under dessa närmast två år av pandemi. Det har bland annat lett till att konstnärer som annars är beroende av glasblåsare och formgivare för att skapa sina alster har fått komma på alternativa men likvärt intressanta och kreativa idéer.

Anna Berglund är inte den som ger sig när världen stannar upp. Hennes kreativa ådra utvecklas ständigt. Det kunde jag konstatera på utställningen på Galleri Glas. Vernissagen var välbesökt. Akroterion är benämningen för en arkitektonisk prydnad placerad på en sockel. Varför utställningen hade fått detta namn förstod jag när jag steg in i det ljusa galleriet.

I mitten av salen var vackra, glasflaskor i olika färger uppställda, liksom olika glasformer på fot – samtliga handblåsta av glasblåsmästarenn Micke Johansson som har sin egen glashytta utanför Örsjö, mitt i det Småländska glasriket. De mest intrikata glasen liknar pinjekottar, Pinus Pinea kallas de, och finns i brunt, blått, diverse gröna nyanser, brunaktiga och även i två skiftande färger. Kottarna har funnits sedan antiken inom kyrkan och representerar växande och det eviga livet. Men pinjekotten förekommer även flitigt som ett dekorativt och symboliskt laddat ornament på allt från möbler, speglar, lampetter och kristallkronor.   

På väggarna hängde tredimensionella pappersverk gjorda av vikta papper likt den japanska origamikonsten. Ordet kommer från det japanska ”oru” – att vika – och ”kami” – papper. Anna har använt sig av gamla böcker, lexikon samt kartor, vissa har hon handkolorerat och skapat kalejdoskop liknande verk av. Det vackraste tyckte jag var ett sammansatt verk av vad som varit en fågelbok men även kartorna var roliga. Vissa hade teman och roliga titlar som ”Från Israel och hela vägen hem” medan andra var stilfullt komponerade utan något annat syfte än att vara dekorativa. Samtliga är handsytt monterade och inramade i reflexfritt artglass. Verken är ovanliga och lockar till eftertanke.     

Ni har fram tills den 7 oktober på er att se utställningen ”Akroterion” på Nybrogatan 34, i Stockholm. Skynda er dit!

Anne Edelstam

Kröyer, den blå timmen

Roses, 1893

Peder Severin Kröyer (1851 – 1909), var Skagens mest kända konstnär. Denna lilla by i norra Danmark var en konstnärskoloni i slutet av 1800-talet. Denna sommar upptäcker även parisarna hans begåvning.

Strandpromenad i Skagen, 1893

Det privata palatset, Marmottan, har blivit ett uppskattat museum tack vare att dess ägare och konsthistoriker, Paul Marmottan, gav det till Paris stad 1932, tillsammans med hans utomordentliga konstsamling. Denna samling har sedan vuxit till sig och nu innefattar museet bland annat flera verk av impressionisten Claude Monet.

En del är dock avsatt för tillfälliga utställningar och nu var det danskarnas tur.  Mitt i pandemin hann en annan påkostad dansk utställning hängas på Petit Palais men det var inte många som kunde se den innan Paris museer tvingades stänga ner. Nu börjar de äntligen öppna upp igen till alla konstintresserades stora glädje.

Det är kanske så att ibland behöver vi påminnas om de otroliga gåvor vi har till hands tack vare dessa fantastiska museer? Utöver det behag de skänker våra själar som törstar efter skönhet när världens problem hopar sig på våra trösklar, ger de oss inblick i en svunnen tid vi annars hade gått miste om.

Jag var väldigt glad att kunna återse några av mina favorittavlor från Skagen. För flera år sedan hade jag nöjet att besöka denna lilla by, omgiven av hav och med sitt speciella ljus som Kröyer blev expert på att återge. Den blå timmen – namnet på denna utställning – är den tid på dygnet när solen gått ner men det inte ännu hunnit bli mörkt. Det ljuset återfinner knappast parisarna för det är specifikt för våra norra breddgrader. Man kan kanske säga att han genom sin konst ger tillbaka något av det han lärde sig som ung målare i Paris?

Tove, 1894

Liksom flera andra reste han till kontinenten för att gå på de välrenommerade konstskolorna där. Kröyer blev påverkad av impressionisterna också utan att riktigt anamma deras stil. Han utvecklade sin egen genre med sina olika motiv. I början målade han fiskare med eller utan sina båtar. Havet, utomordentligt vackert återgivet, var för det mesta med i tavlorna. Stranden var ett annat omskrivet motiv. Den fina sanden gör sig väl under alla tider på dygnet för den som har hans öga för färger och nyanser.

En av hans mest omtyckta målningar är Hipp hipp hurra med ett glatt gäng konstnärer som sitter runt ett bord och skålar i sommaridyllen. Marie, hans fru, han förälskat sig i under sina parisår, och även hennes väninna Anna Archer, var ofta med i hans motiv. En av hans mest kända är väl porträttet med de två kvinnorna, målade bakifrån, promenerande i solnedgången, vid stranden i sina vackra vita, långa klänningar? Sommarafton i Skagen från 1893.

Självporträtt, 1902

Barnmotiv förekom också. Det är specifikt för nordens konstnärer. I Frankrike ansågs det inte riktigt ”comme il faut” att måla så familjära scener som nakna, lekande barn. Men dagens franska publik uppskattar desto mer det uppfriskande i dessa vardagsskildringar.

Nu börjar sommaren och då är det väl ännu mera passande med Kröyers friska sommarmotiv från ett Norden som går mot sina ljusa nätter och blå timmar?

Anne Edelstam

L’heure bleue de Peder Severin Kröyer

Musée Marmottan Monet, Paris

28 januari – 26 september 2021