Det är ett dubbelt arbete SI:s nye chef får axla: både som chef på institutet och som kulturråd vid Sveriges ambassad. Han tillträder i april 2012. Kulturell och internationell kompetens saknar han inte för att leda Sveriges enda internationella kulturhus framåt.

Bakgrund

Den långe, gänglige, lite lätt gråhårige Mats, ler ett varmt leende när vi möts på SI:s soliga gård i Paris denna vårdag. Att vara chef har han erfarenhet av från tiden som konstnärlig ledare för Riksutställningar, museichef för Världskulturmuseet i Göteborg samt kulturråd vid svenska ambassaden (även House of Sweden) i Washington DC.  Mats lyckades där med konststycket att samordna våra fem nordiska länder för att initiera ett mega-projekt som ska gå av stapeln i februari 2013 i Kennedy center. ”Det blir det bästa av scenkonsten från alla nordiska länder” berättar han. ”Det var ett långtidsprojekt. Men jag reser såklart dit inför evenemanget.”
Vi slår oss ner i skuggan på den gröna, bakre gården där det årligen firas svensk midsommar med dans runt majstången och där svenska musiker kommer och spelar inför en hänförd publik under Paris musikfestival. ”Tänk om vi kunde få i stånd ett liknande projekt som det i USA här i Paris sedan!” Säger jag. ”Ja, vi får väl se… Till att börja med vill jag lyssna och känna in platsen och personalen här”.
Mats berättar att han var på SI först 1981 som ung arkitektstudent. Då var Lars Bergqvist chef. ”Inte hade jag då ens drömt om att själv en dag sitta här!” säger han och ler, uppenbarligen nöjd av med att komma tillbaka hit som chef.

Frankrikes kulturminister är sedan länge en känd figur i Frankrike och inte enbart som brorson till den f.d. presidenten François Mitterand. Utöver sina officiella funktioner har han även i åratal haft intressanta televisionsreportage om konst, skrivit böcker och varit ledande inom filmbranschen.

Det var en solig och varm vårdag, magnolian började slå ut på palatsets vackra innergård när jag klev in i de magnifika salarna i det anrika palatset som ligger precis bakom Louvren. ”Kultur- och kommunikationsministeriet” stod det ovanför dörren. Innan jag såg Frédéric Mitterand, kände jag igen hans lena röst jag har lyssnat till så många gånger. Personen har inte förändrats sedan dess, hans glada humör och trevliga personlighet är densamma trots att han numera besitter funktionen som minister.

Det var ett av den sittande presidentens genidrag att utnämna denne populäre man till kulturminister 2009. Det stod allmänt i pressen att det var ”Carlas förtjänst”. ”Inte alls” försäkrade mig Mitterand. ”Presidenten är väldigt oberoende och Carla alltför intelligent för att försöka påverka sin man.” Jag vill gärna tro honom för Sarkozy har haft intelligensen att utnämna många kända personligheter – trots olika politiska ideologier – på viktiga poster under hans mandat (även om dessa kanske inte alltid har behållit sina funktioner).

Japan var årets fokus på Paris bokmässa. Jag bestämde mig för att koncentrera mig på deras mangas. Tecknade serier är en frankofon specialitet så fransmännen tilltalas av de japanska mangas. Frankrike är det land som ger ut flest mangas i världen efter Japan.

Den store konstnären Hokusai

1812 reste Hokusai runt i Japan och tecknade med lätt hand sina upplevelser – en slags anteckningsbok – som publicerades två år senare. Den kallades då för ”Hikusais mangas” alltså hans skisser. Ordet ”manga” blev därmed allmänt känt. Men mangan som vi känner till den startade inte förrän i början av 1900-talet då de japanska humoristiska teckningarna invaderade dagstidningarna. Det var dock först efter det andra världskriget som denna specifika stil tog fart på riktigt.

Champollion är den som är känd som hieroglyfernas tolkare, få vet dock att det är ett svenskt namn – Åkerblad – som står ingraverat i det egyptiska museets fasad. Det var nämligen han som började med den svåra översättningen. Faraonernas historia har länge intresserat omvärlden. Men nu verkar den vara i full gungning. Kommer faraos land att överleva även denna kaotiska period? Och vad tränger igenom revolutionens dimmor?

Skandalen med den franske presidentkandidaten, Strauss Kahn (DSK), har medfört det positiva med sig att den slumrande franska feministrörelsen har blommat upp på nytt dock i en något annorlunda skepnad.