Gripsholms slott är naturligtvis den främsta sevärdheten men själva samhället är också värt att ägna en dagsutflykt åt att utforska.

Grafikens hus – i sig värt sitt årliga besök – visade denna sommar bland annat Linn Fernström.

Mariefreds säregenhet

Hitta till Mariefred – en av de få städerna i Sverige som inte har genomgått byråkraternas klåfingrighet under 60- och 70 talet – är lätt. Samhället ligger väl utmärkt i anknytning till motorvägen på väg upp eller ner från Göteborg eller från Stockholm med båt eller tåg. Samhället har till stor del fått behålla sin ursprungliga charm med små trähus i olika dova färger, trästaket och prunkande trädgårdar. Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin hade kunnat utspelas där…

Mina franska vänner på besök påpekade förvånat ”vi visste inte att Sverige var så krigsskadat… Nej, vi har inte haft ett krig i landet på över 200 år!” Svarade jag. ”Men alla era samhällen är ju från efter krigstiden”. Sant är att i Sörmland har vartenda samhälle ett Coop eller Ica som står som en ful cementklump mitt på bästa torgplatsen. Det var grävskopornas eldorado. Katrineholm och Flen lyser som skräckexempel. Där finns det inget genuint kvar i centrum som har raserats till marken till förmån för en arkitektonisk misär à la Sovjet som får varje estets ögon att tåras i förtvivlan. När ska våra arkitekter vakna till liv och åtminstone göra något tufft modernt med ädla material på dessa platser?

Vissa lyckliga orter har fått behålla några få hus och gator för att stoltsera med i likhet med Skansen. Ett område att vallfärda till för att förfasas över hur fattigt och eländigt vi svenskar hade det för inte alltför länge sedan då vi kom långt ner på skalan av länder i stor nöd.

Mariefred har dock – mirakulöst nog – undsluppit den värsta förstörelsen. För att komma i stämning rekommenderas att ta Ångfartyget Mariefred från Stockholm. Det tar visserligen anspråk på tiden men då kan den lycklige resenären välja att stanna över natt. Då föreslår jag Skomakargårdens Bed & Breakfast inredd för gäster på en inhägnad utsökt 1700-tals gård. Ett riktigt kafé (Två Goda Ting) med hembakat finns då runt hörnet på den förtjusande Storgatan kantad med små trähus där den shoppingsugne kan finna allt från kläder till plantor. Vill man inte äta på värdshuset serveras nystekt strömming i en kiosk vid vattenbrynet.

Mätt och belåten föreslås vidare promenad till Callanderska gården. Ett levande museum med utställningar, fungerande väveri samt odlingar av gammeldags plantor av alla dess tänkbara sorter. Utöver det tidstypiska möblerade herremanshuset, visas det flera kompletta utehus (i form av diverse affärsverksamheter och konsthantverk) med dess inventarier.

Grafikens hus:

Var gång jag stiger in i denna konsthall kan jag inte låta bli att bli smått avundsjuk och tänka på vad fint det skulle kunna bli i min gamla ladugård… Nya lagar gjorde det svårt för småbönder att ha råd att tillämpa de dränerings- och saneringsarbeten som krävdes av dem så flera ladugårdar blev stående tomma eller som skräpförvaringar. Mindre bondgårdar övergavs till förmån av större och mera rationella sådana. Vår ko ”Rosa” och hennes syster ”Sara” tilltalas allt mindre med förnamn utan blir en del av mängden och ingen viskar lugnande i deras öron när de forslas iväg till slakt. Borta är tiden då jag sprang över till bonden för att en fot syntes komma ut och han kom springandes för att hjälpa ”Stina” den förstföderskan genom att dra ut kalven. Hönsen går inte och kacklar och gäckar den stolta tuppen på vår lilla kulle längre… Nej, den tiden är förbi. Men vad gör man då med sina ladugårdar?

Den lösningen har de kommit på i Gripsholms Kungsladugård med fokus på den svenska och internationella grafiska samtidskonsten. I denna vackert omgjorda lada finns verk av både etablerade och unga konstnärer, litteratur och ett kafé. Grafikverkstaden är alltjämt i gång med vidareutbildningar, kurser och workshops.

Så i väntan på min ladugårds förvandling är jag lycklig över att få ta del av Grafikens Hus utställningar.

Linn Fernström

Sagornas värld fortsätter med Linns skickliga och uppskattade målningar och grafiska blad. Först tycks det glatt och bekymmerslöst men sedan märker jag avhuggna armar och huvuden. Men vid närmare beskådning upptäcker jag att det ur dessa kikar fram småfåglar eller blommor. Cirkus med elefanter och tigrar blandas friskt med barn och gamla. Teckningarna är väldigt skickligt ritade och jag kan inte låta bli att påminnas om Chagall. Surrealismen är så uppenbar. Ändå representerar till exempel den återkommande vallmoblomman Morfeus – den grekiska drömmar- och beskyddarguden.

Spelet mellan dröm och verklighet fortsätter i nästa rum med Kristina Anshelms, Helena Mellins och Ulla Wennbergs Hemma hos. Inne har blivit ute med installationer av björkdungar och pinnstolar med fågelholkar målade på, lampor och förvaringslådor dyker upp bakom en uv, en varg stryker längst med en vägg…

Allvaret eller snarare poesin hittar jag i Tomas Tranströmerrummet Runmaröboken. Den handgjorda boken med hans dikter och Jan Perssons etsningar. Boken är även tryckt på kinesiska och titeln blir då mera romantisk ”De sjunkna hästarnas ö”. Dikterna inspirerade av Runmarös natur i Stockholms skärgård kan i viss mån även tillämpas Sörmlands böljande landskap.

Innan sommarens slut och höstvindarna börjar dra in över vårt nordiska land, kan jag varmt rekommendera en uppiggande tur till denna lilla oas som Mariefred är.