Presidentfruar som fortsätter sina egna yrkeskarriärer samt fruar som blir presidenter börjar uppmärksammas: Eleanor Roosevelt var en av dessa, Valérie Trierweiler – den franske president Hollandes sambo – en annan och Ellen Johnson Sirleaf – Afrikas första kvinnliga president – en tredje.
Eleanor Roosevelt
Claude-Catherine Kiejman har skrivit en väldokumenterad och inspirerande bok om Amerikas presidenthustru – Eleanor Roosevelt, First Lady och Rebell (Tallandier 2012) – som utkommit på franska. Jag upptäcker en kvinna av sin tid som uppmuntrar och håller sin man under armarna men som trots det får igenom vad hon själv vill. Hillary Clinton har henne som modell och frågan är om hon inte tänkt sig överträffa henne och själv en dag bli vald till president? Ingen annan kvinna har som Eleanor varit lika aktiv, populär eller inflytelserik som First Lady i USA trots sin stora familj med sex barn. I Förenta Nationerna ledde hon anstiftandet till deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Då segregationen fortfarande var allmän i USA stödde hon den afro-amerikanska rörelsen, värnade om de som hade det svårast i samhället och om kvinnorna. Presidentens sjukdom och handikapp var en av anledningarna till att hon skickades ut på diverse uppdrag av honom men inte enbart därför. Eleanor hade en stark egen vilja och personlighet som drev henne framåt. Boken ger en gedigen bild av en drivande och intelligent kvinna samtidigt som det är intressant läsning om den epoken.
Tiden får utvisa om Trierweiler lyckas lika bra i sin roll och om hon kan hjälpa till att skapa ett mera jämlikt samhälle i det fortfarande så mansdominerade Frankrike.
Ellen Sirleaf
Nobelpristagerskan och Afrikas första kvinnlige presidents memoarer är historien om en annan anmärkningsvärd kvinna. This child will be great heter Ellen Johnson Sirleafs memoarer (Harper Collins, 2009) som är en ingående beskrivning inte enbart av hennes eget liv och hennes livsval utan även av Liberia. Detta land dit afro-amerikaner kom som fria män från USA och som utgjorde en elit bland de inhemska har en lång och nutida blodig historia.
Redan på 1700-talet dök idén upp hos brittiska slavmotståndare att skicka tillbaka slavar till Afrika som ett sätt att avsluta slavhandeln. Vissa kristna såg det som ett utmärkt tillfälle att sprida kristendomen vidare till den ”svarta kontinenten”. Under revolutionskriget lovades de afrikanska slavar som slogs för britterna att de skulle friges. Vissa amerikaner – varav Thomas Jefferson – tyckte att det var ett bra sätt att bli av med afro-amerikaner för att skapa ett ”vitt Amerika”. En stiftelse skapades och 1820 skickades de första svarta amerikaner iväg till Afrika. En bit land köptes där de skulle bosätta sig mot att amerikanerna lovade att inte lägga sig i den lokala lukrativa slavhandeln. 1824 döptes den stad som karvades ut ur djungeln till Monrovia – kallad efter USAs president James Monroe – och hela kolonin blev Liberias Commonwealth tills självständigheten 1847 då namnet omvandlades till enbart Liberia. Liberias flagga är lik Amerikas och folkets motto är ”frihetslängtan tog oss hit”.
Ellen Sirleaf
Men dessa afro-amerikanska kolonisatörer kom med sina traditioner, klädsel, religion och införde det engelska språket utan hänsyn till lokalbefolkningen och dess språk, seder och bruk. Alieneringen av dessa ledde till oenigheter som degenererade till ett djupt kluvet samhälle. Det var som upplagt för den terror och det blodbad som kom i dess spår.
Detta förklarar Sirleaf utmärkt i sina memoarer. Hon själv är en kontroversiell person och man förstår det mera när man läser om hennes uppriktiga minnen. Jag har svårt att finna henne lika älskvärd och uppskattad som till exempel Aung San Suu Kyi. Men hon är inspirerande och modig. En kvinna som inte ger upp för motgångar utan hela tiden strävar mot att bli så ”great” – stor – som hon var förutspådd att bli i barndomen.
Liberias och USAs historia är sammanvävda på ett unikt sätt. Jag kan trots det inte låta bli att tänka på skapandet av Israel och på de palestinier som bodde där och som har blivit undanträngda. Borde vi inte ha lärt oss av historien att man inte bara kan landa och kolonisera ett annat folkslag utan att det skapas djupa spår som kan urarta i krig och elände?
Både Ellen Sirleaf och Eleanor Roosevelt är föredömen för hur ledare kan hjälpa de förtryckta och på så vis skapa ett samhälle där alla kan leva i respekt för varandra sida vid sida. De har varit de brobyggare som behövdes för fred.
Rebelliska kvinnor som dessa två har förmågan att visa vägen för oss andra. Jag hoppas att vi får se mer av den sorten i framtiden. Vår sargade värld behöver flera liknande ledare.
Sångerskan och rebellen Amy Winehouse
