På Moderna museet i Stockholm har en av höstens utställningar debuterat med två av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer. Frågan är om man verkligen kan jämföra dessa rivaler? Men det kanske inte är syftet… He was wrong heter denna konfliktfulla utställning.

Jag går ner för den långa trappan till underjorden med Pontus Hulténs arkiv i fonden – som i sig är väl värt besväret – och kommer in i den första salen ägnad Duchamp. Giganterna hänger inte bredvid varandra utan har fått var sin avdelning för sig. André Breton – surrealisternas ledare – lyfte fram Picasso och Duchamp i sin tidskrift Minotaure redan på 30-talet så likheter fanns det onekligen trots rivaliteterna.

Duchamps installationer

Det perplexa och det tvetydiga med Duchamp framgår meddetsamma i en glasmonter där jag upptäcker hans pseudonym eller hans ”andra jag” – en kvinnogestalt. Duchamp var en dubbelnatur i flera bemärkelser. Han intresserade sig för det skrivna språket och för formuleringar kring andra konstnärers arbeten. ”Det som intresserade mig var idéer, inte visuella produkter. Jag ville att måleriet återigen skulle arbeta åt tanken” sa Duchamp.

Picasso introducerade honom för New Yorks konstscen där han blev erkänd kubistmålare med den skandalomsusade målningen Nude descending a staircase 2. Det blev början till en lång vistelse i USA som kom att bli hans andra hemland där han snabbt tog sig in i konstnärers och samlares inre kretsar.

Men han slog framförallt igenom med sina ”readymades”. Cykelhjulet, pissoaren och flasktorkaren ställs ut liksom andra mindre kända verk som visas i ett separat rum. Denna ”dadaistiska gest” (enligt Daniel Birnbaum från den väldokumenterade utställningskatalogen) är naturligtvis en provokation men leder även till eftertanke om vad skapandet innebär. Duchamp var ovillig att förklara sina intentioner och behövs det? Kanske idén är just att gå in i sig själv och ifrågasätta det ordinära i vår vardag… tänker jag när jag lika fundersam går till nästa avdelning där flera av Picassos målningar hänger i ett avskärmat rum.

Picassos modernism

Båda konstnärerna hade en aversion för krigets fasor och hade flytt sina hemländer flera gånger. Det påminns vi om när vi stiger in i Picassoavdelningen med en uppblåst bild av konstnären iförd ett tjurhuvud. Ett tema som han använde i sin målning ”Guerinca” efter bombningen av staden med samma namn. Men där Duchamp använde sig av intellektet och readymades var måleriet, färgerna och hantverket Picassos gebit. ”Om man bara kunde ta ut hjärnan och bara använda ögonen” lär han sa sagt. Men Picasso var inte heller en målare i klassisk mening. Han ifrågasatte också måleriet och introducerade den tvådimensionella konsten och den syntetiska kubismen. Trots att Picasso inte är min favoritkonstnär förundras och förbryllas jag över hans kreativa ådra och över hans mod när jag långsamt studerar verken i det dovt upplysta innersta rummet på utställningshallen. Där finns verk från olika perioder i diverse konststilar i hans skapande och bara för att studera dessa närmare är det värt att ta sig till denna utställning.

Trenden att visa upp olika konstnärer sida vid sida fortskrider sedan några år både i Paris och i Stockholm. Det var intressant i början men nu tycker jag att det blivit lite tjatigt och utstuderat men denna kontrast mellan Duchamp och Picasso var lärorik och spännande. Picassos ihärdiga målande efterlämnade tusentals verk medan Duchamp var sparsam och slutade tidigt helt som verksam konstnär för att ägna sig åt schackspel. Trots det berör de båda lika mycket.

Katalogen ger denna säregna utställning en djupare dimension. Museets chef Daniel Birnbaums intention att föra samman det skrivna språket med konsten är ett tecken på detta intresse. Inspirerat av Duchamp? Det ska firas med en internationell litteraturfestival på Moderna museet nästa höst som jag ser fram emot.

Konst är en utmaning och inte en tävling även om säkerligen flera konstnärer utöver Picasso och Duchamp har visat avundsjuka och missnöje med sina kollegor men är just det som vi vill bli påminda om – människans triviala sidor – då konstens syfte är att höja sig över dessa? Who was wrong here? Frågar jag mig på vägen ut.