I Loiredalens rika slottsparker upptäckte jag fantasieggande trädgårdar. Den kände trädgårdsarkitekten Le Nôtre var en troende man som ville skapa paradiset på jorden men för att inte konkurrera med Guds skapelser ”speglade” han paradiset i stället. Vad jag såg i Villandry och Chaumont-sur-Loire var just det: paradisiska!
Chaumont-sur-Loire
Från Paris tog jag tåget till Amboise (med sitt vackra slott och Leonard da Vincis sista bostad som är en sevärdhet i sig) men annars kan man ta TGV (snabbtåget) till Tours – cirka 200 km söder om huvudstaden för att hamna mitt i Loiredalen.
Där påmindes jag om Frankrikes storhet med sina hundratals slott och parker, vingårdar, gåslever, dignande fruktfat och grönsaksland var jag än vilade blicken. Är det i detta land man pratar om finanskriser? Kanske vi borde räkna BNP (brutto national produkt) i stället i BLS: Brutto Lycko Salighetsgrad. Då kommer nog Frankrike som ett av de främsta länderna i världen!
Slottet – klassat kulturarv av UNESCO – i gotisk- och renässans-stil (1400-1800 talet) speglar sig i floden Loire som långsamt rinner förbi nedanför den ståtliga parken med dess hundraåriga cederträn. Under dessa har oberäkneliga artister gått och funderat: Nostradamus, Germaine de Staël, Benjamin Franklin för att nämna några. Parken – i engelsk stil med sina kullar, slingriga stigar runt gräsbetäckta områden, träd och buskar – har sedan 1972 fått en ytterligare attraktion.
Det är det första Konst och Naturcentret (Centre d’Art et de Nature) som enbart ägnar sig åt relationen mellan natur och kultur, konstnärlig kreativitet och trädgårdsarkitektur, kulturarv och samtida konst. Den internationella trädgårdsfestivalen (Le Festival International des Jardins) firade 40-års jubileum i år.
Årets (25 april – 21 oktober 2012) tema var ”vällust”. Mer än så, bjöds det på sagoland, vansinnighetsidéer, våghalsighet: outtömlig fantasi, botanisk extravagans, vegetabilisk lyx som förvånade och spridde glädje, på gränsen till det övernaturliga. Varje kreatör hade sin fyrkant – avskärmad med buskar – för att fritt skapa. Jag promenerade igenom denna sagolabyrint utan att veta vad som skulle dyka upp bakom nästa hörn. En engelsman hade raddat upp en liten ”armé” trädgårdsdvärgar som med sina krattor skulle göra ”revolution”; en svensk hade skapat ett Törnrosalandskap; en annan hade satt upp insektliknande varelser på vilka man kunde gunga…
Längre bort i den övriga parken smög jag mig igenom en träinstallation, klappade en arm av brons som omfamnade ett träd, blickade igenom färgade glasdekorationer. Jag avslutade min vistelse långt ute på en brygga byggd av japanen Tadashi Kawamata där jag drömde mig bort till fantasins värld.
Villandry:
Slottet konstruerat cirka 1536 var det sista av sin sort – byggd utmed Loirefloden – som blev färdigt under renässansen. Den traditionella trädgården förstördes dock under 1800-talet och omvandlades till en engelsk park. Det var inte förrän början av 1900-talet som slottets trädgårdar restaurerades tillbaka till deras ursprungliga tillstånd tack vare dåtidens ägare, spanjoren Carvallo. 1924 grundade även denne slottsägare en förening av ”historiska bostäder” (les Demeures Historiques) som öppnades för första gången för allmänheten.
Flera olika trädgårdar, vattenfall och parker pryder detta vackra slott. Men min favorit var munkarnas renässansköksträdgård. Nio lika stora fyrkanter men med olika geometriska mönster, flera representerande Jesus kors, alla kantade med vad som såg ut som med nagelsax klippt buxbom. Dessa var planterade runt grönsaker i olika färger (purjolökens blåa kvast, röda salladsblad och rödbetor, jadegröna morotsblad) för att skapa illusionen av ett färgglatt schackspel. Rosorna också planterade symmetriskt symboliserade munkarna när de grävde sina fyrkanter!
Det andra inflytandet kom från Italien och gav denna monastiska trädgård ornament: fontäner, buskar och blomsterdekorationer.
De franska 1500-tals trädgårdsmästarna kombinerade dessa två inspirationer, den monastiska och den italienska, för att skapa den trädgården de behövde för nyss anlända rosor och grönsaker från Amerika. De kallade dessa trädgårdar för ”dekorativa köksträdgårdar”.
Mer romantiska var ”kärleksträdgårdarna” med namn som ”ömmande kärlek” – symboliserade av buskage tillklippta som hjärtan separerade av små flammor; ”passionerad kärlek” – igen hjärtan men separerade av dansare; ”flackande kärlek” – symboliserad av solfjädrar; ”tragisk kärlek” – med röd blomprakt, lagd så att den ser ut som dolkar. Herren bredvid mig talade sig varm om den sistnämnde efter att frun hade lämnat honom… Jag bestämde mig då för att det var lagom att traska vidare till den ljusare och lugnare ”solträdgården”.
Solen sken och det var svårt att förbli oberörd av all denna skönhet oberoende av egna tolkningar och minnen.
Troglodytdalen i Goupillères:
Inte långt därifrån ligger byggarbetarnas bostäder. De bodde under medeltiden inne i grottor – utgrävda för tusentals år sedan i bergets kalktuff. Efter att ha beundrat slottens skönhet och ståtlighet, var det nedslående att se hur de människor som konstruerade under åratal dessa fantastiska byggnader levde.
Familjen Chardon driver denna medeltida by de själva har grävt fram och som öppnades för allmänheten för över tio år sedan. Dåtidens lantbrukare var självförsörjande och oberoende från en gård till en annan. Skogen försåg dem med ved och vilt, några hektar räckte för vin- och spannmålsodling, floden nedanför tillförde dem vatten och fisk. Varje gård hade sin egen brunn. När familjen utvidgades var det bara att hacka lite till i den mjuka kalken och göra ett extra rum. Underjordiska gångar byggdes där de gömde sig för kringströvande rövare som stal deras säd.
Varje hus hade sin egen bakugn. ”Husen” behövde varken värme på vintern eller svalka på sommaren: de hade alltid ungefär samma temperatur på ca 12-14 % även om luftfuktigheten måste ha bidragit till en hel del reumatism…
Vi serverades hembakad äppelkaka och hembryggd cider i troglodytcaféet. Jag var glad att jag levde idag och inte då och kunde njuta i lugn och ro utan att behöva krypa till kojs senare på kvällen i en av dessa grottor! Nostalgi i all ära.
Men det finns även ett stjärnhotell i närheten helt i troglodytstil för den som känner sig manad…
Detta är enbart en bråkdel av vad Frankrikes ”paradis” har att erbjuda. Ta er hit och upplev det själva, det är värt resan, jag lovar. Heja för BLS!
