Dagen innan nobelfesten – den 9 december 2013 – välkomnade Paris och den svenska klubben Lennart Nobel som berättade inlevande om sin familjs öde. Det var på denna klubb Alfred Nobel redigerade sitt testamente, den 27 november 1895, på det skrivbord som fortfarande står i ”Nobelrummet”.
Lennart Nobel och Klubbens ordförande Helena Brag
Alfred fick inga egna barn så Lennart Nobel – matematiker och finansman – är barnbarnsbarn i femte ledet efter hans bror Ludvig. Likheten var slående när han stod och berättade om sin familj bredvid anfädernas svart-vita porträtt: Robert (1829-96), Ludvig (1831-88) och Alfred (1833-96). Den fjärde, yngre brodern, Emil dog i en explosionsolycka – kallad den ”Nobelska smällen” – vid unga år.
Den akademiska ådran låg i släkten sedan länge tillbaka. Olof Rudbeck (1630-1702) var professor i medicin vid Uppsala universitet och upptäckte bland annat lymfsystemet. Han var även botaniker, historiker, kompositör, arkitekt och ingenjör samt byggde broar, akvedukter och anlade botaniska trädgårdar. Dottern gifte sig med Petrus Nobelius vars namn sedermera förkortades till Nobel.
Immanuel Nobel, Alfreds far, fick en teknisk utbildning, blev arkitekt och byggingenjör. Hans karriär tog lika snabbt fart som den fick ett abrupt slut när hans firma gick i konkurs året Alfred föddes. Han tvingades därför att lämna fru Andrietta med barnen i Stockholm för att söka lyckan i Sankt Petersburgs gruvor. Andrietta öppnade en grönsakshandel och barnen hjälpte till med försörjningen. Det var svåra år i armod den unge Alfred aldrig skulle glömma.
Sankt Petersburg:
Lyckan vände dock åter och 1842, då Alfred var nio år, kunde familjen återförenas i Sankt Petersburg där fadern skapat en ny förmögenhet och därmed kunde ge sina barn en gedigen uppfostran med kunniga privatlärare. De fick lära sig fyra språk utöver svenskan: ryska, engelska, franska och tyska samt humanistiska likväl som vetenskapliga ämnen.
Sankt Petersburg ansågs då vara en europeisk kosmopolitisk huvudstad med intensivt socialt och kulturellt liv. Bröderna Robert och Ludvig stannade kvar där och tog så småningom över faderns fabrik medan Alfred sökte sig tidigt ut på resande fot vilket kom att bli hans signum livet igenom.
Han studerade bland annat med den kände kemisten Jules Pelouze i Paris. Ungefär vid den tiden började han experimentera nitroglycerinets (som en av Pelouze elever, italienaren Ascanio Sobrero, hade uppfunnit 1847) explosiva möjligheter jämte med dess svårigheter.
Alfred var enbart 30 år gammal när han lyckades tillverka dynamit av nitroglycerin och krut. Det skulle bli hans första och kanske viktigaste patent (av de 355 i slutet av sitt liv!).
Dynamiten, de företag han grundade samt alla upptäckter han gjort, fick till följd att han blev en förmögen man innan han ens nått 40 års ålder.
Men frågan är hur lycklig han var då han beskrev sitt kringflackande liv utan fast bostad som ”mina rullande fängelser” om de tågkupéer han färdades runt i? Författaren Victor Hugo – en av hans nära vänner – kallade honom för ”Europas rikaste vagabond”.
I mellantiden i Sankt Petersburg hade hans bror Robert satt iväg till Kaukasus för att köpa de eftertraktade valnötsträden men fastnade i stället för ett billigt oljefält. Oljan transporterades då på åsne- eller kamel-rygg. Då Robert var i USA upptäckte han att man kunde transportera det i stället i rör. Sagt och gjort: han byggde rör mellan Baku och Svarta havet och brodern Ludvig ritade världens första oljetanker.
Snart var bröderna Nobel nästan lika rika som Rockefellers och byggde ett ståtligt palats i Sankt Petersburg som fortfarande står där än i dag. De levde ett furstligt liv.
Men bröderna nöjde sig inte med det, utan de gjorde även stora sociala insatser för sina arbetare vilket inte var vanligt vid den tiden: de gav dem gratis sjukvård, mindre arbetstimmar, byggde bostäder åt dem och ordnade till och med ett vinstfördelningssystem.
Kanske familjens humanism kom från de tidiga minnena i fattigdom? Livet igenom tänkte de alla tre på sina nästa vilket ju även skulle komma att prägla Alfred Nobels eftermäle.
Ludvigs äldste son Emanuel Nobel (1859-1932) tog sedan över företaget och blev rysk medborgare. Han var Fabergé-ägg fantast och deras främsta kund efter tsaren. Han delade till och med ut de dyrbara äggen till sina gäster, framförallt blev han mycket uppskattad för sin generositet bland de finare damerna.
Med bolsjevikrevolten år 1917 tog dock allt detta slut och Emanuel tvingades fly landet utklädd till bonde. Bolsjevikerna beslagtog företaget och strök definitivt namnet Nobel.
Alfreds kärleksliv:
Men för att återkomma till Alfred, bestämde han sig för att bosätta sig i Paris och söka kärleken. Han köpte ett vackert hus på fashionabla avenue Malakoff (numera Laos ambassad) där han installerade sitt laboratorium (han arbetade jämt var han än var) samt en orkidésamling. För likt sin anfader var han intresserad av botanik.
1875 satte han in en annons i dagstidningen där han sökte efter en ”sekreterare”. Han fastnade till sist för den vackra och belästa aristokraten Bertha Kinsky som han blev förälskad i men hon lämnade honom och gifte sig i stället med von Suttner (men de fortsatte att brevväxla livet ut).
Samma år träffade han den unga Sofie Hess som dessvärre inte ägde Berthas intellekt utan var snarare ute efter hans pengar och utvecklades alltmer till att bli en börda för Nobel. Trots att de aldrig gifte sig, köpte han ett hus åt henne och försåg henne med en månatlig summa livet ut vilket inte hindrade henne från att utöva utpressning mot familjen efter hans bortgång.
Även i den franska pressen fick han utstå förtal och det var kanske det men även hans bräckliga hälsa som gjorde att han flyttade med hela sitt laboratorium till San Remo, i Italien, 1890. Fyra år senare köpte han Bofors vapenfabrik i Sverige och en herrgård i Björkholm där han också installerade ett laboratorium. För trots sin dåliga hälsa, fortsatte han ständigt att utöva sitt arbete, eller snarare sin passion. Den 10 december 1896 dog han i sitt hus i San Remo.
Det sägs att det tvistades om var hans egentliga bostad var och var dödsboet skulle äga rum men det avgörande skulle ha varit ”där droskan och hästarna fanns” och det var i hans bostad i Sverige.
Testamentet:
Testamentet skrev han som sagt på svenska klubben i Paris där skrivbordet samt en kopia på det handskrivna brevet finns bevarade. Då han gick bort hade han en omfattande förmögenhet, flera företag och hundratals patentet och inga arvingar. Utöver de pengar han skänkte sina nära och kära fanns det ytterligare 31 miljoner svenska kronor (en enorm summa med dåtidens penningvärde) vilka utgör grunden till Nobelpriserna, stiftade för att kompensera de personer som “kommit mänskligheten till den största nytta” inom så olika ämnen som fysik, kemi, medicin, litteratur och fred.
För Nobel var en humanist som trodde på mänskligheten och på vikten av fred. Enligt honom ledde hans uppfinning om dynamit till fred för att ”när det står klart vilken kraft det finns i sprängämnen och krut och vilken skada de kan åstadkomma, kommer man att avstå från att använda dem”.
Han var poet och läste mycket skönlitteratur vilket hans omfattande bibliotek tyder på. Att fredspriset lades i Norge berodde på att Sverige och Norge var ett enat land mellan 1814 och 1905.
Nobelpriset fick snabbt ett världsomfattande renommé mycket tack vare dess internationella prägel men också tack vare den höga summa som delas ut årligen. Grevinnan och väninnan Bertha von Suttner, vars fredsengagemang starkt påverkat Alfred Nobel, tilldelades Nobels fredspris 1905.
Till underskön pianomusik av Cecilia Löfstrand på svenska klubben vaggades publiken i Paris in i Nobels familjs fantastiska öde den kvällen.
Dagen efter, Nobeldagen, var det även en annan stor mans hyllning – Nelson Mandelas. Tänk ändå vad några få individer kan göra för att lyfta hela mänsklighetens historia!
Till syvende och sist är det alltid estetiken, humanismen och moralen som avgör vad vi gör med de tillgångar vi har: antingen använder vi de för att förstöra och döda eller för att skapa en bättre värld. Det är upp till oss.
Anne Edelstam, Paris
