De svenska medierna har varit ovanligt tystlåtna under julhelgen kring nyheterna om Syrien. Men i och med frigivningen av våra två kollegor: journalisten Magnus Falkehed – DN:s korrespondent i Paris – och den prisbelönta fotografen Niclas Hammarström syns Syrien återigen på löpsedlarna.
Medan Syrien delas upp mellan olika mer eller mindre extremistiska rörelser, backade av Saudi Arabien, Iran eller USA, med vapen cirkulerande helt fritt, lever resten av befolkningen i skräck eller i flykt. 2013 ansågs Syrien vara ett av världens farligaste länder för journalister. Femton journalister dödades där enbart under ett år. Trots det – och för att upplysa omvärlden – drar sig inte vissa för att ta sig in i landet precis som Magnus och Niclas gjorde. ”Speciellt vi journalister måste säga sanningen” säger syriska flyktingen Ola Abbas, ”även om det innebär att förlora allt!”
Men finns det något hopp om fred? Är det någon som uppriktigt tror på att nästa Genèvekonferens kommer att leda till ett eld-upphör? Hur det kunde gå så illa med den syriska revolutionen ”för demokrati, frihet och rättvisa” som startade för drygt två och ett halvt år sedan berättar den före detta media-gurun Ola Abbas för oss.
Ola Abbas – Syriens mest populära TV-hallåa
Ola Abbas – en vacker ung syriska – flydde sitt hemland och nådde Paris den 22 juli 2012. Denna populära journalist stod till sist inte ut med att gå diktatorns – Bashar el-Assad – vägar till mötes i hennes vardagliga nyhetssändningar trots hennes status, man och rika liv i Damaskus. Allt detta berättar hon om i sin bok ”Exilée” (Michel Lafon, 2013). När jag nådde henne per telefon undanbad hon sig dock flera intervjuer så jag hänvisar här till hennes berättelse.
Ola har aldrig varit en typisk underdånig orientalisk flicka. Tidigt visade hon att hon ville vara oberoende och blev ett exempel för många kvinnor i detta patriarkaliska land. Hennes mor var intellektuell men hon stod på Bashar el-Assads sida och dottern har ingen kontakt med henne längre. Men trots allt visade hon kanske vägen till ett oberoende liv för dottern? Boken är även en hyllning till den moderna, fria kvinnan.
Ola hade vänner i båda läger innan hon flydde Syrien. Men det var genom sina kontakter med revolutionärerna och deras berättelser om vad som verkligen pågick i hennes hemland, hon förstod alltmer att Assads regim enbart matade befolkningen med lögner alltmedan regimen mördade sina egna landsmän.
Droppen blev när hon förstod att Assads män inte ens drog sig för att mörda barn och använda kemiska vapen. Enligt henne och en annan dissident i Paris, Ahmed Khatteb, var det troligtvis diktatorns dåd. Ola försökte mer och mer att dra sig ur sitt lögnaktiga liv och gav olika ursäkter för att slippa undan sitt arbete på den statliga televisionen. Till slut orkade hon inte längre och hon bestämde sig för att skriva ett manifest i förmån för rebellerna hon publicerade på Facebook.
Efter det gick allt väldigt fort, hon dödshotades och tvingades lämna landet omedelbart, med hjälp av sina kontakter. Utan att ens kunna ta adjö av sina närmaste smugglades hon ut till Libanon och flögs sedan vidare till Frankrike – ”frihetens land” – där journalistförbundet hjälpt henne att publicera denna historia. Hon hoppas fortfarande att hennes land ska frias från Bashar el-Assad och att demokratin ska segra.
Inget verkar tyvärr längre bort från verkligheten än fred dock. Men saker och ting kan snabbt förändrats det har vi förstått under de senaste åren i Mellersta Östern. Vi tackar de kollegor som vågat sig in i dessa krigshärjade länder för att berätta sanningen och vi tackar modiga kvinnor som Ola som bestämt sig för att hellre följa sitt hjärta genom att säga sanningen än att nöja sig med ett liv i lyx och lögn.
Anne Edelstam, Paris.
