På Centre Pompidou i Paris visas för första gången surrealismen och dess relation till vardagsföremålen. En av 1900-talets viktigaste avant-garde rörelser har även inflytande över dagens konst.
Salvador Dali, Kvinnobyst, 1933.
Den kronologiskt upplagda utställningen börjar med Marcel Duchamps första ready-made ”le porte.manteau” – klädhängaren – från 1914 (även utställd på Moderna Museet i Stockholm för ett par år sedan) och slutar i en färgexplosion med Mirós senaste skulpturer från 1960-talet. De Chiricos skyltdockor är ett återkommande tema liksom Man Rays eller Arps vardagsföremål samt Picassos, Max Ernst och andras montage av olika föremål för att skapa en enhetlig skulptur.
Utställningen ger en välbehövlig tillbakablick på surrealisternas skapande av skulpturer med hjälp av vardagliga föremål. Det är även en hyllning till återanvändning av bruksföremål och en kritik av konsumtionssamhället. Vilket kan vara en nödvändig påminnelse i dagens köp och släng samhälle…
Présence Panchounette,1986.
Didier Ottinger – utställningskommissarien:
Ser på surrealiströrelsen med andra ögon genom att utveckla hypotesen att – i och med André Bretons och andra inflytelserika personer tillhörande rörelsen efter 1927 – framställa föremålen som en omstörtande poetisk förändring av realiteten. Den idén återger han genom denna utställning med mer än 200 föremål och fotografier – varav flera utsökta verk av Giacometti, Dali, Calder, Picasso, Miró, Max Ernst och Man Ray. Det var framförallt dessa konstnärer som under 30-talet gjorde rörelsen känd internationellt.
Max Ernst och Giacometti.
Samtida konstnärer som varit influerade av surrealisterna (Ed Rusha, Mona Hatnoum, Heim Steinback, Cindy Sherman…) visar sina verk i en av salarna med mycket erotik och fetischism. Utdrag ur gamla filmer är projicerade på stora dukar runt om i utställningen. Man får nästan känslan av att befinna sig i en nöjespark.
Det är även ett politiskt och socialt språk dessa konstnärer talar. Flera som André Breton tillhörde kommunistpartiet. De förhöjde vardagsföremålen till mer än bara objekt genom sina kollage och skulpturer. Tidskrifter gavs ut i samma anda också.
Utställningen är – utöver den fantastiska överblick besökaren får av några av 1900-talets mest intressanta och framstående kreatörer – både rolig och uppmuntrande och kan roa stora som små under dessa mörka vintermånader.
Joan Miró, Kvinna och fågel, 1967.
