Lördagen den 25 januari firades den tredje revolutionen på Tahrirplatsen i Kairo. Men det var inte de sekulära fridfulla massorna vi har vant oss vid att se som var närvarande. Det var en hyllning till presidentkandidaten: generalen Abdul Fattah el-Sisi.
Extremistiska bombdåd
Egyptierna har fått vänja sig vid en annorlunda tillvaro: att leva i skräck för extremistiska rörelsers våldsdåd. Rörelsen Ansar Beit el Maqdes vilken följer i el-Qaidas fotspår är den oftast citerade islamistiska motståndsrörelsen för närvarande. De senaste bombningarna i Kairo med tiotals döda och hundrade sårade tillskrevs denna grupp.
Men det muslimska brödarskapet (MB) har också ett väl förankrat och utspritt nätverk som likt en bläckfisk sprider sina tentakler världen runt. Deras motto är – sedan rörelsens begynnelse med grundaren el-Bannas dekret 1928 – att ”Islam skall segra i hela världen” – deras ideologi står ovanför alla andra lagar och det spelar dem ingen roll hur lång tid det tar att nå målet. De som dör för Jihad dör ”martyrdöden” och ”beviljas paradisets alla favörer”. Under de decennier de har varit i skymundan, fängslade och torterade har deras medlemmar spritt sitt budskap genom socialhjälp i ett land som saknar struktur och hjälp åt de allra fattigaste.
Medan ett fåtal rika berikat sig på bekostnad av sina landsmän (inte alla naturligtvis – några har gjort fantastiska insatser i landet) har MB anhängarna blivit allt fler. När de väl fick den politiska makten med president Morsi visade de sig dock helt inkapabla att regera landet och blev alltmer avskydda av folket vars ekonomi lamslagits.
I och med den så kallade arabiska våren började vapen cirkulera i ett omfång aldrig skådat innan dess. Extrema rörelser har således kunnat beväpna sig och kan nu utföra dåd de svårligen hade lyckats med innan Mubarak störtades för tre år sedan.
En farao är född
Tre revolutionsfödelsedagar efter Mubaraks fall och de förhatliga militärernas tillbakagång, verkar Egypten vara tillbaka på ruta ett med militära domstolar för civila, censur, deportationer och fängslande av oliktänkande. De intellektuella, kvinnor och minoriteter som slogs, dödades eller blev lemlästade under den första revolutionen har helt kommit i skymundan. De smugglar ut desperata brev från sina fängelsehålor och undrar vad de nu slåss för?
Resten av befolkningen – de som inte är MB anhängare – har blivit helt besatta av generalen el-Sisi de uppenbarligen tror kommer att återställa ordning och reda i landet igen vilket är tvivelaktigt.
Extremisterna är beslutsamma och det kommer att ta tid att få bukt med dem.
Men som läget nu ser ut verkar egyptierna ha enats bakom generalen för att få bukt med bråkmakarna.
Kanske vi senare kommer att se ett mera ”normalt” ställningstagande gentemot militären? Men nu verkar hämndlystnaden ha tagit över all sans och reson. Till och med journalister – inhemska som utländska – har blivit arresterade och vissa slagna utan orsak. Ingen kritik tolereras längre.
Trots löfte om parlamentsval innan presidentvalet förklarade Adly Mansour – interimpresidenten – söndagen den 26 januari 2014, att presidentvalet (där el-Sisi redan mer eller mindre verkar kunna ta ut segern) ska hållas först. Det är ytterligare ett bakslag för instiftandet av demokratin.
Man kan svårligen förvånas när de flesta liberala, sekulära partier verkar ha gett upp eller fängslats. Ahmed Maher (nominerad till nobelpriset), Ahmed Douma och Mohamed Adel de tre ledande sekulära partipolitikerna som ledde motståndet mot Mubarak fängslades i november 2013. De protesterade mot militärens nya lagar som förbjuder samlingar på mer än tio personer – alltså lagar som är strängare än de under Mubarak. En militär domstol dömde dem till tre års straffarbete samt sjutusen egyptiska pund (ungefär detsamma i kronor) i böter. En annan uppskattad sekulär politiker och nobelpristagare, El-Baradei, har gått i exil.
Därmed verkar det helt klart att militären inte enbart är ute efter “att säkra landets intressen mot extremister” utan använder sig av det argumentet för att förhindra all kritik mot dem. Inte att förglömma att de de facto äger circa 40% av landets ekonomi och tänker inte låta någon ta det ifrån dem.
För att citera den egyptiska filosofen Mourad Wahba: ”Det har inte varit någon riktig revolution, mentaliteten måste först förändras… det går inte att blanda ihop religion och statligt styre: de måste skiljas åt, annars har vi ingen chans till demokrati.” (http://www.youtube.com/watch?v=HUclU5Z0Vek&;feature=share)
För närvarande verkar majoriteten av det egyptiska folket lida av Stockholm syndromet – nämligen att det är tryggare med den sedvanlige tyrannen än med en osäker väg mot demokrati och flerpartisystem.
Vi västerlänningar påminns om att det tog oss 400 år efter medeltiden att nå våra demokratiska system… Jag tror även att det hänger på allmänhetens välfärd och utbildning för så länge folket varken kan läsa eller skriva eller är för upptagna med att skaffa mat för dagen – har inte demokrati eller mänskliga rättigheter hög prioritet. Det är ett faktum västerlänningar verkar ha svårt att sätta sig in i förblindade som vi är av vår egen bekvämlighet.
Anne Edelstam, Paris.
