Missa inte Nathalia Edenmonts unika fotografiutställning ”Only me” på Sven-Harrys konstmuseum som visas fram till den 16 mars 201

 Nathalia Edemont: Only Me

Föräldralös

Nathalias konst berör, skrämmer, äcklar… när jag först såg en av hennes utställningar på Svenska Institutet i Paris (2011) hade jag svårt att ta till mig hennes verk. Men på Sven-Harrys fick de en annan innebörd för mig – jag vågade närma mig dem, granska dem, analysera dem och låta mig beröras.

Kanske berodde det på mig själv – min egen sinnesfrid – eller på ljuset och sättet fotografierna var upphängda på Sven-Harrys? Förmodligen lite av båda.

Nathalia Edenmont föddes 1970 i Ukraina och förlorade redan som ung tonåring sina föräldrar, sedan fick hon klara sig helt själv. Trots det lyckades hon ta sig till Sverige 1991 för att söka sig en framtid som konstnär. Men då hade hon redan utbildats till socialrealistisk målare på Kievs statliga konstskola (1984-87) och på en annan liknande konstskola i Krim. Hon tog upp sina studier igen på Forsbergs skola i Stockholm några år senare (1998-2001).

Det är dock inte som målare utan som fotograf hon fått sitt namn. Men det är en välkomponerad fotografering – med stilleben som påminner om 1600-tals målare – ofta självporträtt som påminner om målningar.

Komposition och ljus

Även om Nathalia har valt fotografering som främsta medel är hennes vetskap om klassiska målare tydlig. Ljuset hon använder sig av påminner mig om vissa av Rembrandts tavlor, kompositionerna är ofta medeltida i sina utföranden. Både komposition och ljus är utstuderade in i minsta detalj. De är inte alltid uppbenbara vid första anblick utan växer fram ju mer man studerar dem.

Nathalia Edenmont Family

Religiösa motiv – med viss humor – förekommer också i hennes sökande: treenigheten är ett exempel där hon avbildar sig själv i olika dräkter som både ”Fadern, Modern och Sonen” – med ett naket barn i famnen. Det kan även tolkas som hennes sorg över att ha förlorat sina föräldrar och aldrig fått egna barn (trots fem äktenskap!).

”Ripley” heter bilden på ett stilleben av en död höna med en hand med ett ägg som sticker ut ur rumpan… en blinkning åt 1800-talets stillebenmålarna? Eller livet som trots allt växer fram ur döden?

”Mastery” är ett fantastiskt fotografi av fjärilsvingar liknande ett kalejdoskop av färgsprakande fjärilar – dödssymboler enligt anrika myter. Men fjärilen är även symbol för pånyttfödelse eller förnyelse samt för kvinnlig intuition.

”Family” är ett fotografi med Nathalia klädd i en lång svart 1800-tals klänning med två vita pinnstolar på var sida om henne, föreställandes de döda föräldrarna. Att stolsbenen står på klänningen tyder dock på en kontinuitet genom generationerna.

”Only child” är en av de starkaste bilderna: hon håller ett köttstycke (barnet som aldrig blivit fött) som kryllar av larver i famnen.

För att avsluta lite mer lättsamt, vill jag nämna bilden ”Libido” (åtrå på latin) där konstnärinnan har – likt ett nederländskt barockporträtt – en hög krage som i stället för dåtidens styva tyg är ersatt av tamponger! Kritik av prästernas stelhet? Eller av den freudianska driftteorin?

Trots att varje tavla innehåller flera symboler, har bilderna gemensamt en nästan outhärdlig smärta – en smärta man inte gärna vill ta till sig, en saknad, en ensamhet. Bilderna påminner om Frida Kahlos konstverk. Med den skillnaden att Nathalia behåller en viss dos humor mitt i all misär. Det är det realistiska, råa lidandet de två kvinnorna har gemensamt och som de båda lyckas sublimera till fantastisk konstnärlighet där alla som har lidit kan känna igen sig. Det är sann konst!

Anne Edelstam, Paris