Denna prisbelönta krigskorrespondent och författare har arbetat i de flesta oroshärdar sedan första intifadan i Palestina i slutet av 1980-talet.
Moderskap och giftermål ändrade hennes liv och sedan några år är hon etablerad i Paris. Men kan man verkligen släppa krigsminnen? Det får vi reda på i en intervju med henne och med hennes svenska översättare Elin Lindqvist.
Elin Lindqvist och Janine di Giovanni
Elin Lindqvist (dotter till författarparet Herman och Birgitta), översättare, författare och frilansjournalist, har översatt Janines memoarer ”Ghosts by Daylight” till svenska. Demoner i Dagsljus (Wahlström Widstrand, 2013) som boken heter på svenska har redan fått fina recensioner.
Janine di Giovannis memoarer är en känsloladdad bok om hennes liv i några av världens värsta krigsområden. Men det är även en bok om kärlek, om moderskap och om vänskap. En bok som berör på flera områden.
– Vilket krig berörde dig mest?
– Det i Balkan otvivelaktigt. Fortfarande efter 19 års tid förföljer minnena mig (vilket läsaren förstår efter att ha följt hennes återkomst, med flera tillbakablickar, till Sarajevo). Från den ena dagen till den andra försvann det liv vi vant oss vid: inget vatten, ingen television, knappt någon el… de äldre frös ihjäl i sina sjuksängar… Jag lämnade Sarajevo med den sista bussen och såg en kvinna sträcka upp sin baby genom fönstret till en okänd person med uppmaningen: ”snälla rädda honom!”
Men alla krig är fasansfulla – Rwanda, Sierra Leone, Bosnien där vi inte gjorde något på tre år trots att kriget och den etniska utrensningen pågick praktiskt taget under näsan på oss!
– Ser du någon likhet med kriget i Syrien?
– Har ditt moderskap förändrat din bild på omvärlden?
– Ja, det har det definitivt men mitt hjärta har alltid varit nära de drabbade barnen. Det är över två miljoner flyktingar i Libanon, Jordanien, Egypten, Irak…. bland dessa många barn som inte går i skolan. Det finns inga fungerande skolor längre i Syrien heller. Det är en hel generation som går förlorad, uppväxta som de är med hat och rädsla. Det enda som växer inom dem är lusten att hämnas. Jag glömmer aldrig den 12-årige föräldralösa pojken jag lärde känna i Sarajevo… (Janine beskriver honom målande i sina memoarer och lyckas även hitta honom åratal efteråt). Han var redan vuxen trots sin ringa ålder.
– Ser du någon skillnad på att vara en kvinnlig krigskorrespondent eller en manlig?
– Nej, men jag ser skillnad mellan att vara en mor eller inte. Jag har aldrig varit så rädd som när jag blev mamma. Rädd att något skulle hända mitt barn, rädd att tappa det… Jag har sett för många drabbade barn antar jag. Från södra Sudan kommer jag ihåg en liten pojke vars föräldrar båda dött och som hade som enda stöd en farbror men till och med han dog. Det finns över 60 000 övergivna barn i FN-läger.
Hur kan man gå från krigens alla fasor till lugnet av moderskap?- Det är svårt men jag har inga större men av mina år som krigskorrespondent. Jag tog del i en studie om PTSS (Post Traumatic Stress Symptoms) och de fann att jag inte led av det tvärt emot många fotografer. Jag tror att mitt skrivande har verkat som en slags terapi. Men jag lider av hemska skuldkänslor för att ha lämnat dessa människor i sticket. Men jag har också lärt mig tacksamhet och att aldrig ta något för givet: elektricitet, fungerande toaletter, värme i hemmen…
– Har 9/11 i New York ändrat situationen för kvinnliga krigskorrespondenter?
– Ja, avsevärt. För det första är inte amerikanska korrespondenter uppskattade längre som de var förut. Dessutom gör sexuella närmanden, våldtäkter, kidnappningar att det numera är omöjligt att rapportera från till exempel norra Syrien dit vi inte ens får några visum. Trettio journalister har försvunnit därifrån.
Jag var tacksam att ha fått träffa denna spännande och modiga kvinna dagen efter hon flög in från ett uppdrag i Jordanien och innan hon reste vidare till Egypten som UNHCR expert på Syriska flyktingfrågor. Hennes djupa medmänsklighet och närmande av drabbade gör henne till mer än en reporter, det upphöjer henne till en humanist med stor empati med framförallt för barn och äldre. Hennes artiklar och texter visar på denna känsla för rättvisa och hon är väl förtjänt de priser hon fått: National Magazine Award, USAs finaste journalistpris, samt två Amnesty International Awards för sitt arbete i Sierra Leone och Bosnien. Hennes artiklar finns att läsa i bland annat Newsweek och Vanity Fair.
Memoarerna fungerar som en katarsis för dessa svåra år trots djup kärlek för sin före detta man – den franske krigsfotografen Bruno. Hans svårighet att leva ett ”normalt” familjeliv i Paris skildras med ömhet. För alla klarar inte av att leva med krigstrauman. Moderskapet är nog ändå till stor hjälp, för kvinnor världen över tål mycket för att skydda sina barn.
