Det är på Centre Pompidou, i Paris, denna fantastiska fotografs retrospektiv visas i vår. Han levde nästan ett helt sekel och har efterlämnat historiska bilder – såväl reportage-mässigt som konstnärligt.
Kö för att få ut pengar i Kina
Poetiska Bilder:
Det är hans komposition, intuition och kapacitet att fånga det mest extraordinära likväl som ordinära ögonblick som har höjt Henri Cartier-Bresson (1908-2004) till inte enbart Frankrikes utan även världens största 1900-tals fotografer. Under hela sin karriär har han rest världen runt och låtit sin blick vila på historiskt väsentliga händelser. Men det är blandningen av poesi och reportage som gör hans bilder så unika.
Hans verk kan delas upp i tre perioder:
Den första mellan 1926-35 då Bresson umgås mest med surrealister, börjar sitt fotograferande och gör sina första resor.
Den andra mellan 1936-46 är den politiska, då han engagerar sig i kommuniströrelsen och fotograferar åt deras tidning, samt experimenterar som filmare.
Den tredje från 1947-70 innefattar grundandet av Magnum Photo och slutet av hans fotoreportage.
Fotografen har således upplevt olika faser i sitt långa liv. Denna retrospektiv visar hans verk i kronologisk ordning. Genom mer än 500 fotografier, teckningar, målningar, filmer och dokument förstår besökaren att det inte finns endast en Cartier-Bresson utan flera.
Semestrande fransmän
Ny vision:
Bressons intresse för fotograferingen började redan på 20-talet. Elev hos konstnären André Lhote lär han sig de klassiska reglerna för komposition och geometri i en tavla. Dessa använder han sig senare av i sitt fotograferande. Under en resa till Afrika applicerar han den ”nya fotografiska visionen” baserad på den ryska konstruktivismen: nya vinklar, inramning med vidvinkel, dynamik. Långt ifrån den etnografiska blicken, visar dessa bilder på afrikanernas vardagsrytm.
1926 börjar Bresson umgås med surrealister han träffat hos konstnärsvänner. Några av deras motiv som inpackade föremål, deformerade kroppar, drömmare med stängda ögon, använder han sig av. Men det är framförallt den surrealistiska attityden han anammar: glädjen över att leka, platsen det undermedvetna får ta, nöjet med det urbana flanerandet.
Rue Vaugirard
Politiskt engagemang:
Liksom flera av sina surrealistiska vänner, dras Bresson till det kommunistiska idealet – med aktiv anti-kolonialism, engagemang för den republikanska oppositionen i Spanien och en djupliggande tro på att ”förändra livet”. Hans första reportage gör han åt kommunistpressen med samhällsmotiv som de första betalda semestrarna (1936) med flera roliga bilder på semestrande fransmän, samt andra som ”barndomen” med bland annat en serie barnporträtt. Under hans reportage av George VI kröning i England (maj 1937) vänder han kungen ryggen och fotograferar i stället publiken!
Under andra världskriget filmar han mest – något han lärt sig i USA 1935. Efter några års samarbete med Jean Renoir, blir han antagen i den franska armén som filmare. Han blir dock fångatagen under tre år innan han lyckas fly och kan dokumentera bland annat Paris frigörelse och de tyska fångarnas tillbakamarsch.
Giacometti
Kooperativet Magnum Photos
Amerika uppmärksammade hans skicklighet med en retrospektiv på MoMa i New York 1947. Samma år är han med och grundar Magnum Photos och orienterar sitt fotograferande mot fotoreportage. Fram tills början av 70-talet blir han publicerad i olika medier med bilder från världens olika hörn. Vissa har speciellt etsats sig fast i folks minne: den sörjande indiska människomassan under Gandhis begravning, kinesernas rusning för att köpa guld. Utöver historiska händelser, visar han upp vardagslivet: i Ryssland efter Stalins död, på Kuba 1963, i Frankrike efter upploppen 1968.
I varje land Bresson gör reportage, fotograferar han även enligt specifika teman: stadsmänniskan, relationen mellan mannen och maskinen, makten i den officiella sfären, konsumtionssamhället, folkmassan. Vi kan således jämföra dessa vilket är intressant i sig.
Meditativ:
Efter 70-talet lämnar Bresson samarbetet med Magnum och gör mindre och mindre reportage. Hans Leica följer honom fortfarande men bilderna blir mera kontemplativa, mindre ögonblicksfångande. Hans landskapsbilder, familjeporträtt och föremålsbilder återfår de tidiga årens poetiska skimmer. Bresson tar även upp teckningen igen.
Han organiserar och arkiverar, gör fotoböcker. Den sista delen av sitt liv ägnar han sig åt kontemplation och observation mer än frenetisk aktivitet.
Men hela hans livsverk är tillägnad blicken och hur den fångar ögonblicket, känslan, mysteriet med livet.
Denna retrospektiv är värd att se, återse och igen återse för att vårt minne och framförallt vårt inre ska kunna bevara hela denna epok Bresson serverar oss på ett silverfat.
Anne Edelstam, Paris.
