Den svenska nationaldagen, den 6 juni, märks av naturliga skäl inte mycket av i Frankrike. I stället firades D-Day i pompa och ståt med kungligheter och presidenter hitresta från hela världen. Landstigningen i Normandie utgjorde krigets vändpunkt men även den största uppoffringen med sönderbombade städer, tiotusentals döda och lemlästade soldater och civila samt hundratusentals hemlösa. Normandie D-Day

D-Day
Trots det dåliga vädret skickades, vid midnatt den 5 juni 1944, 280 000 män ut från Englands kust (Engelsmän, amerikaner, kanadensare och några fransmän) till Normandies stränder. Samtidigt skickades en armada bombplan för att bomba städerna runt om och stoppa Tyskarna från att avancera mot de landstigande allierade. Denna mission – Stalin hade insisterat skulle ske för att lätta på pressen på östfronten – kallades Overlord.

Det tog tid innan tyskarna förstod vad som pågick. De hade lurats att tro att offensiven skulle ske i Pas de Calais tack vare ett fiktivt planerande med bombplan och båtar av papp… Hitler sov då tyskarna började förstå att det var allvar på gång men ingen vågade väcka Führern.
Städerna runt om Normandie bombades sönder och samman och broar förstördes för att hindra tyskarna att avancera mot stränderna. USA dumpade 10 000 ton bomber. Fallskärmshopparna svärtade ansiktena för att inte synas men många upptäcktes ändå och blev nermejade. Fransmännen på plats, så väl civila som beväpnade motståndsmän, hjälpte till så gott de kunde när de förstod att friheten knackade på dörren. Men förlusterna blev ändå enorma och vissa allierade officerare erkände att de hade funderat på att hindra sina soldater att stiga i land och bli nerskjutna innan de ens hunnit komma upp ur vattnet för tyskarna sköt besinningslöst. ”En soldat reagerar hysteriskt och inte logiskt – det finns inget logiskt eller rationellt i krig”, förklarade medkännande en av veteranerna. Den ökände fotografen Capa (som dog några år senare genom att trampa på en mina i Vietnam) förevigade krigsscenerna med risk för sitt eget liv. Även President Eisenhower vacklade när han fick höra om de tiotusentals män som dog som flugor på de franska stränderna och erkände ”jag hoppas jag vet vad jag gör…”

Denna landstigning blev dock början till slutet på kriget. De allierade kunde gå in i de sönderbombade städerna och byarna och vidare till Paris som intogs till slut – med gatustrider – den 22 augusti 1944. Men det tog ytterligare ett år innan andra världskriget tog helt slut. Då hade 50 miljoner människor dött. Caen 

Veteranerna
Till skillnad från 1944 var samma dag 2014 en het sommardag utan ett moln på den klarblå himmeln för de inbjudna till estraderna på Normandies strand.
President Hollande satt mellan drottningarna Elisabeth II av England och Margrethe av Danmark under den officiella ceremonin. Putin, Obama och den Ukrainske presidenten, Hollande hade bjudit in, hölls på avstånd från varandra men man kunde se Angela Merkel gå fram och tillbaka mellan dessa i ett försök att inleda diplomatiska förhandlingar… Även vår svenska ambassadör Gunnar Lund var närvarande.

Men de mest hyllade personerna denna dag – 70 år efter det att alliansen landade i Normandie och gjorde historia – var veteranerna. De börjar bli väldigt gamla så det var desto viktigare att hylla dem och lyssna på deras historier innan de går ur tiden. René Roissey, en av dessa erkände att ”det var min ungdom som räddade mig… jag var för oerfaren för att vara rädd. Vi fransmän var enbart en droppe i havet (177 män) jämfört med de andra nationerna. Jag pratade ingen engelska och kunde inte konversera med de allierade.”Jean Morel, en annan veteran sa ”jag blev rädd när jag såg mina vänner stupa”.
Erbert Beddows, en engelsk officer berättade att ”de flesta av mina mannar var sjösjuka. De hoppade i land mot sin död – blodlukten glömmer jag aldrig. Jag var rädd att inte befinnas vuxen nog inför mina yngre soldater. Kommendant Beddows ansågs erfaren eftersom han fyllt 22 år! De flesta mannar var 17-18-åringar… Han uttryckte sin glädje av att bli så firad i Frankrike: ”I England är vi helt bortglömda!”
En annan veteran, Bernard Jordan, lyckades till och med smita från sitt äldreboende och ta sig över till sitt gamla slagfält på egen hand…

President talen
President Hollande kommer från Rouen – en av Normandies sönderbombade städer – så för honom var denna ceremoni ytterst emotionell och det märktes på hans tal. För första gången hyllades ordentligt de civila offren och påmindes hur barn och kvinnor lidit – och fortfarande lider – i krigssituationer. Det var ett tal som inte enbart gick tillbaka i tiden utan som även – trots det historiska perspektivet – visade hans vilja att stå vid de ”svagares sida”. I sitt tal hänvisade presidenten på Frankrikes intåg i Mali dit de kommit för att säkra de civilas liv och ”stå emot fanatism och fascism”. Han påminde om Europas uppkomst och vikten av ”att minnas för att inte glömma varför Europa Unionen kom till stånd”. Presidenten glömde inte heller att visa sin medkänsla för de tyskar som också förlorat familjemedlemmar och hem under kriget. Jag tror att få ögon i de franska hemmen förblev torra under hans tal.

President Obama, vände sig mot veteranerna när han gav sin eloge till alla de soldater som offrade sina liv för freden. Församlingen reste sig då unisont upp och hyllade dem med skallande applåder. Han tackade sedan fransmännen ”som har tagit hand så väl hand om våra döda, vi är och förblir sanna vänner, fransmän och amerikaner.” Han påminde församlingen om att ”komma ihåg varför vi har slagits: för friheten som var hotad. Vi vill vittna om vad som hände när de unga amerikanerna landade: vattnet var rött av blod, bombplanen flög ovanför. Vi var inte säkra på utgången men vi lyckades att få in en kil i den tyska ockupationen. Innan dess var vi i Nordafrika, i Italien, i Asien där min mormor hjälpte till med logistiken. Men det var på denna strand som en vändning kom… Normandie väckte hoppet för demokratins framtid.
Efter det skapade vi EU med de europeiska länderna för att det inte skulle ske igen. Men det hade inte kunnat hända utan dessa män och vad Roosevelt kallade för ”deras ideal”.
Min morfar som var med i kriget la sedan sin uniform åt sidan och pratade inte om sin uppoffring mera. Han blev en av de amerikaner som skapade den stora medelklassen. Var inte cyniska, när ni är ledsna, när ni tvivlar… tänk på dessa män. Många var enbart 16 – 17 år gamla. Vi måste fortsätta att berätta deras historia så att ingen glömmer…”

Både Hollande och Obama talade personligt om sina egna familjeminnen men påpekade även deras skicklighet som ledare.
Ceremonin avslutades med en fin dans/teater föreställning på stranden med bakgrundsbilder från kriget och koncentrationslägren. Det blev en välorganiserad och oförglömlig dag i fredens tecken som fransmännen har all anledning att känna sig stolta över. Det minne jag bär med mig från denna ceremoni är ändå det av två veteraner, gamla fiender, – en tysk och en engelsman – som kramade om varandra.

Anne Edelstam, Paris

Första bilden: målning av Mahi Binebine

Den amerikansk/brittiska kyrkogården i El-Alamein, Egypten