På Quai Branly – ett annorlunda museum invid Seine, i södra Paris – visas en synnerligen intressant utställning av ett folkslag som sedan åratal har satt vår fantasi i gungning. Men den indianska mytologin och symboliken överträffar vida vad jag kunnat föreställa mig.
Hästmask
Indianerna levde i Amerikas östra skogar redan 8000 före Kr. och 3000 år senare även i landets centrala dalar. De vilda västernfilmer vi har sett med Buffalo Bill när indianer var krigare och bisonjägare innebär en mycket kort epok på cirka 150 år.
Tvärtemot från dessa klichéer visar utställningen en sanningsenlig bild av den indianska kulturen från 1500-talet fram till nutid. Indianerna har aldrig slutat att skapa estetiska hantverk. De hade inget skriftspråk, så utöver talspråket, var teckningar ett sätt att uttrycka sig på. Materialet de använde kunde lika gärna vara en klänning i skinn som en tipi (deras tält) eller ett bälte…
Föremålen visar på en blandad samling av både konstverk som konstnärer från diverse epoker.
En resa genom historien
Men utställningen börjar med samtida och moderna amerikan-indianska konstnärer. Efter åratal av förföljelse och förnedring har de återknutit med sina indianska rötter och införlivar dessa i aktuella motiv. De bidrar till en ”ny-indiansk” kultur där de använder sig av gamla tekniker – som pärlbroderier – men även nya, som vattenfärg och akryl.
Den andra – och mest omfattande – delen av utställningen tar besökaren tillbaka till början av historien, på 1500-talet, då mötet med den vite mannen fortfarande var relativt knapp. Spanjorerna var installerade i vad som numera kallas för New Mexico. Handeln var aktiv, vilket föremål som skulpterade snäckor, pipor och fjädrar bär vittne om.
Under 1700-1820 talen höll bisonjakten en central plats i indianernas liv. Bisonoxen försedde dem med mat, tipis, kläder, huvudbonader… Deras liv förändrades radikalt i och med spanjorernas införande av hästar i landet. Tack vare dessa kunde indianerna lättare förflytta sig och byta läger beroende på resurser och väderlek. Det ledde till att dessa indianer från dalgångarna – Comache, Cheyenne, Cree och många fler stammar – verkligen kunde utveckla sin kultur. Den vite mannen förändrade även handelsutbytet med införandet av bland annat gevär.
Från och med 1820-60 anses indiankulturen ha nått sin kulmen. Besökaren får bekanta sig med deras vördnad för naturen och deras andlighet. Det syns på de föremål de skapat under denna period: målningar, teckningar, skulpturer, broderier, heliga sköldar, hästmasker, fjäderbonader…
Snart jagades dock dalgångsindianerna bort av européerna och de kom i konflikt med stammarna från norr och väst. Men dessa konflikter var ingenting i jämförelse med den vite mannens erövring av väst (därav namnet: vilda västern).
Från och med 1848 övertog immigranterna, i sitt sökande efter guld, indianernas territorium. De förstörde naturen och jagade bisonoxarna utan att för den sakens skull använda sig av hela djuret på indianernas vis utan utplånade dem helt, vilket resulterade i att när indianerna inte sköts till döds, svalt de ihjäl…
Bisonoxens och indiankulturens död:
Från och med 1860 blev indianernas liv alltmer hårt och ansatt. Många verk tyder på krig med den amerikanska armén som tvingade dem att överge sitt traditionella liv och nöja sig med vid dem tilldelade reservat. Konsten var ett av de få verktyg de fortfarande hade som knöt dem till bisonoxarna och hästarna. Det var främst kvinnorna som förde vidare traditionerna genom att måla och brodera klänningar och annat. Deras andlighet levde dock vidare. Indianerna anammade också vissa av erövrarnas föremål som handskar, skor och glasögon som de anpassade till sin egen smak med bland annat pärlbroderier.
Pow-wow – sammankomster – är tillfällen då indianstammarna kan träffas, utföra och på så vis bevara sina sånger, danser och andra ritualer. Familjerna visar upp sina bästa kläder och utdelar presenter till varandra.
Denna unika utställning demonstrerar att det varit svårare för den vite mannen att ta död på indianernas kultur och traditioner än på deras bisonoxar och vackra land. Det påminner mig om liknande sorgliga historier om hur vi behandlat – och fortfarande behandlar – vårt eget ursprungsfolk, samerna, och deras traditioner. När ska den vite mannen lära sig respekt och kärlek till sin nästa?
