Den franske konstnären – framförallt känd för sin pop-art – uppvisar, på denna retrospektiva utställning, ett brett spektrum av konst från 1960-2014.
Neonskulptur från 1964
Genom mer än 200 verk – skulpturer, målningar, teckningar, fotografier och filmer – i nyrealismens ådra, upplever besökaren en samtida allkonstnär. Så fort jag kom in i den första av flera stora salar, möttes jag av sprakande färger, neonljus och bländande skulpturer.
Vardagsobjekt som puderdosor, plasttillbehör för stranden, illgrönt nagellack pryder realistiska porträtt eller är en del av en installation. Martial Raysse (född 1936) – helt autodidakt – gör på så vis narr av den kvinnliga arketypen så som den var presenterad i reklamen. Han föddes på den franska Rivieran, i Nice, av föräldrar som var keramiker och kom tidigt in i 50-talets konstnärscirklar.
Inspirerad av Arman, Klein, Calder, Niki de Saint Phalle bland andra gör sig fransmannen snabbt ett namn inom popkonsten och det är framförallt som sådan han förblir känd även om han senare ändrar stil.
”Les Prisunics sont les nouveaux musées d’art moderne” – ”De nya konstmuseerna är Åhlens butiker” eller något i den stilen… proklamerade han. I stället för att samla föremål han hittade på stranden som till exempel Picasso gjorde, köpte han billiga, plastiga vardagsföremål i glada färger – ofta i samband med havet och stränderna han bodde i närheten av – som solkrämer, badringar, solstolar… han använde i sina verk.
Raysse Beach 1962-2007
Några år efter sin lyckade debut i Frankrike flyttade han till NYC och Los Angeles (1963-68) där han fortsatte sin karriär som en av de yngsta bland nyrealisterna.
Återkomsten:
Han använde sig både av riktiga skådespelare och av amatörer han klädde i karnevalsdräkter med djurhuvuden, svansar eller pälskläder.
Även hans målningar och teckningar påminner om mytologier eller sagor med halvt-människor halvt-djur figurer. Naturupplevelser, drömmar, barndomen med dess naivitet dyker mer och mer upp på målarduken. Världen tycks tolkas genom ett sagoskimmer. Skulpturerna – många i papier-mâché – är lustiga och barnvänliga långt från 60-talets stora neon-skulpturer. De sista åren har han målat i allt större format – liknande enorma fresker – med vad han kallar scener ”ur dagens mänsklighet”. En blandning av esoteriska tecken, vardagsliv och strandliv – på sätt och vis en tillbakagång till hans tidigare motiv men i ett annat format. Under hela sitt liv har han åtföljts av samlare som Pinault och några trogna gallerier, så han har aldrig behövt känna nödens strama tyglar trots att hans stil varierat så pass mycket.
Jag fastnade dock mest för hans naturstora, lätt kitschiga porträtt. Men kom och se själva – ni har hela sommaren på er fram till den 22 september 2014.
Anne Edelstam, Paris.
