Paris är en av världens främsta jazzstäder varav jazzklubben Duc des Lombards är ett erkänt namn men Jan Lundgrens trio lyckades ta den kräsna publiken med storm. Entusiastiska applåder följde i deras spår och deras senaste skiva – Flowers of Sendai – gillades oerhört.

Jan Lundgren är van vid att vara en uppskattad pianist – det har han varit sedan ung ålder vilket jag förstod under min intervju dagen efter med honom:

När började du spela piano?

– Redan vid fem års ålder köpte mina föräldrar ett piano. Mitt pianospel började då mest som en lek och utvecklade sig med åldern.

Gick du på en musikskola i Ronneby där du växte upp? Var det där du lärde dig spela klassisk musik?

– Ja, jag hade en utmärkt lärarinna tills jag var 15 år gammal. Sedan fick jag en äldre tysk lärare som sa till mig att jag var för bra och han hade inget mer att lära mig om klassisk musik. I stället bad han mig gå ut och köpa en jazzskiva av Oscar Peterson. Det var början av mitt liv som jazzmusiker. Jag blev kär! Sedan fortsatte jag på musikhögskolan i Malmö. Men rätt snart, vid 20-års ålder, blev jag upptäckt av Arne Domnerus och fick spela med honom och med andra kända musiker som Putte Wickman. De tog med mig i bra sammanhang och jag fick spela deras musik innan jag började komponera själv.

När fick du ditt genombrott?

– 1994 då jag gav ut min första skiva Conclusion. Året därpå skapade jag min trio med bassisten Mattias Svensson du träffade och en trummis som inte är kvar längre. Den nuvarande trummisen heter Zoltan Csörsz. Jr. Vi spelade in flera skivor tillsammans. Swedish Standards – med bland annat uppjazzade svenska visor – blev årets svenska jazzplatta, 1997. Sedan dess har trion spelat världen över. Vi är uppskattade både i Australien, Japan, USA, Schweiz, England, Frankrike… där jag har återkommit och spelat flera gånger sedan 12 år tillbaka.

Jazz är väl mycket improvisation. Är det något man kan lära sig och hur kan ni improvisera på scenen?

Jan Lundgren uppträder på Duc des Lombards 

Jazzen bygger på att bemästra improvisationen. Det är som att lära sig ett främmande språk. Man måste hitta ett sätt att konversera på så att man kan göra sig förstådd. Talan är fri även om vi musiker vet vad vi talar om. Vi har en konversation på scenen som utvecklas under konserten i mötet med publiken. Men de flesta låtar har jag skapat och lagt grunden till även om jag sedan på scenen lyssnar till de andra ibland mer än till mig själv… Det tar tid att hitta sig egen röst och rensa bort influenserna från andra musiker men efter det finns det ingen återvändo.

Du har även ackompanjerat kända internationella jazzmusiker som Johnny Griffin, James Moody, Stacey Kent… och fått flera priser. Enbart 48 år gammal har du en gedigen karriär bakom dig och sedan några år har du även startat en årlig jazzfestival i Ystad. Kan du berätta lite om den?

– Det är en gammal dröm som går i uppfyllelse. Äventyret började på tåget till Ystad då jag satt bredvid ett kommunalråd som jag pratade med och som lovade att hjälpa till att starta festivalen. Jag ville ha den högsta konstnärliga kvaliteten både på svenska och internationella jazzmusiker. Men jag ville också se till att unga svenska band fick sin chans att vara med och spela i denna vackra stad. 2010 öppnades dörrarna för första gången och sedan dess har det rullat på varje år mellan den 30 juli och 3 augusti (www.ystadjazz.se ).

Jazzfestivalen som det mesta Jan tar för sig inom musiken blev en succé. För Jan Lundgren har det inom sig: rytmen, improvisationen eller som han själv påpekade ”konversationen” samt fingerkänslan, tänkte jag när jag såg hur hans fingrar dansade över tangenterna. Själv beskriver han sin musik som ”melodiös modern jazz”.

Köp trions senaste skiva Flowers of Sendai – en hyllning till tsunamioffren i Japan – och bestäm själva hur ni vill kvalificera hans jazz. Jag skulle vilja säga att den är både lekfull och allvarlig…

Anne Edelstam, text och bilder.

För att följa trion gå till www.friendsofjanlundgren.com