I dessa dagar med det ena eländiga nyhetsflödet efter det andra – när vi var dag plågsamt matas med oskyldigas död vare sig det är från Gazas sönderbombade hus, flygkatastrofen i Ukraina, de lidande i ISIS fotspår, Afghanistans eller Syriens offer – är det närmast en befrielse att ta sin tillflykt in i djurens värld. Eller är det så enkelt?
Säfstaholms slott:
Den flykten tog jag mig tillstånd till en skön sommardag. Slottet ligger vackert beläget invid en å mitt i Sörmlands böljande landskap. Varje sommar visas här en utställning – ofta en kvinnoutställning – men detta år var det djurens ställning som lyfts fram genom flera olika konstnärers syn på våra fyrfota vänner.
”När jag inte vet vad jag ska göra, gör jag ett djur”, skrev konstnären Torsten Renqvist. ”När jag inte vet vad jag mera kan skriva om Gazas eller Syriens flyktingar, när verkligheten ter sig för grym, skriver jag om djuren”, tänkte jag när jag gick runt i slottets svalkande salar och såg de olika konstverken. Vissa var roliga, vissa sorgsna, vissa hade förmänskligats. ”Kan det så vara att konstnärerna också tagit sin tillflykt in i djurens värld?” undrade jag när jag såg hur djuren fått vara metaforer för mänskliga beteenden – som i Folke Lindes målning Mutation II av en ko utan huvud men med två juver – en satir över djurexperiment, utsugning av jorden och storföretagens rovdrift. Eller Sam Westerholms träskulptur av en gädda med stora tänder (Den omättlige, 2000) som ironiserar över de rikas glupskhet på andras bekostnad.
Djur har sedan urminnes tider symboliserat olika mänskliga tillstånd och alltid förekommit i konsten. I Lascaux grottmålningar, indianernas tipis (tält), vikingarnas hällristningar, medeltidens stilleben, fabler och sagor… har djuren fått spela allehanda roller. I olika religioner har också djuren – riktiga som mytologiska – spelat en betydande roll, framförallt i urbefolkningarnas tro men även bland de gamla egyptierna och den faraoniska djurdyrkan. Fåglar har ofta fått rollen som själarnas vandringssymbol. Ugglan verkar ha haft en framträdande roll som representant för både vishet och klokhet men även för magi och andlighet. Brutus Östlings fotografi Jorduggla är ett exempel på en avbildad uggla med nästan mänskliga drag. För djuren tycks alltid ha varit metaforer för våra känslor vilket även kan skönjas i uttryck som ”stolt som en tupp”, ”flitig som en myra” eller listig som en räv”. 
Lasse Åbergs Hare med Rävboa, 2000
Nordens naturdyrkan:
I vårt gamla agrarland har naturen länge spelat en central roll vilken uppmärksammas bland annat i våra namn som ofta anspelar på djur och natur som Björn, Fågel-, Kvist-, Berg-, Sten-, Sjö-…
Konstnärer som Gunnar Brusewitz och Bruno Liljefors (vilka båda visas här) ligger nära de flesta svenskarnas hjärtan. Lasse Åberg är komisk i sin satiriska skildring av mänsklighetens grymhet med sin litografi av Hare med rävboa (2000); eller Ernst Billgrens mosaikskulptur And landar på gädda av misstag (1991); medan Anders Jansson är lite snällare när han placerar sina träskulpturer Haren och Räven sida vid sida. Kanske det finns hopp för mänskligheten trots allt när de värsta fiender kan leva sida vid sida? Kan israeler och palestinier någonsin komma överens? Kan offret bli till bödel och kan bödeln och offret förlåta varandra eller är det sig själva de måste förlåta i slutändan?
1800-talets naturdyrkan ger mig dålig eftersmak eftersom den påminner om en nationalism som i dagens läge för tankarna till fanatism och intolerans. I djurens värld finns det dock varken nationalitet eller landsgränser även om min katt Katja har fått ett kattpass för att få komma med från Paris till Sörmland vilket säkert inte hänt i det gamla Egypten där katten Bastet ansågs en trovärdig gudinna!
Härmed lämnar jag sista ordet till djuren genom djurbeskyddarens Albert Schweitzers läppar: ”Det är människans medkänsla med alla djur som är det som verkligen gör henne till människa”.
Anne Edelstam, Sörmland.
