Ray Cooper i Malma kyrka 

Det var under en varm augustinatt i Malma kyrka i Malmköping jag upptäckte solo-sångaren Ray Cooper alias Chopper från Oysterband.

Den engelsk/skotska prisade sångaren lämnade det engelska folk/rockbandet han spelat med sedan 1988 i början av 2013 för att ägna sig åt en solo-karriär. Han livade upp den stillsamma anrika kyrkan i vår charmiga landsortsby med The Swedish Kitchen Orchestra (med musiker Gustav Andersson, Jenny Tidman och violinisten Patrik Andersson). https://www.youtube.com/watch?v=9k7r39objp4

https://www.youtube.com/watch?v=Mz5B1zlMekA

Här följer en intervju med sångaren, musikern och låtskrivaren Ray Cooper inför lanseringen av sin andra, lite melankoliska, solo-skiva – Palace of Tears – som kommer ut i Sverige i oktober. Vi träffas i hans studio i centrum av Malmköping.

Hur hamnade du i Malmköping av alla ställen?

– Kärleken tog mig hit för 14 år sedan… och sedan dess har jag bott här och installerat min studio där jag sitter och skriver och spelar.

Berätta lite om din bakgrund. Kommer du från en musikfamilj?

– Inte direkt men min far spelade piano. Mitt intresse för musik väcktes i tonåren när jag började gå på konserter och se musikfilmer. 70-talets musik inspirerade mig. Redan som 15-åring gick jag med i ett band, först spelade jag gitarr, sedan bas och efteråt även cello.

Är du autodidakt eller gick du i en musikskola?

– Jag gick i en konstskola i Brighton – ett riktigt musikcentrum.

Var det där du träffade på Oysterband?

– Nej det var senare. Först spelade jag med flera olika band, punk som popgrupper. Jag spelade även in några skivor. Men framgången kom först efter 1988 då jag gått med Oysterband.

Har ni rest runt på många turnéer i Europa?

– Ja och mycket i Tyskland. Vi gjorde våra egna sånger och skrev texterna till dem – mycket folkmusik.

Ray i sin studio i Malmköping

Ni var uppenbarligen ett väletablerat och uppskattat band så varför bestämde du dig för att köra solo?

Skrev du låtarna för Oysterband?

– Jag var en av skrivarna men började framförallt skriva inför mitt soloalbum 2010. Det var en dörr som öppnade sig för mig.

Vad inspirerar ditt skrivande? Dina låtar är ju ganska melankoliska.

-Jag blir inspirerad av drömmar, böcker, minnen, konversationer, upplevelser… låten Tears of Isis till exempel skrev jag efter att ha sett den Egyptiska avdelningen på ett museum i Wien… Andra låtar handlar om mina förfäder av vilka många överlevde krig, andra emigrerade…

Du har ju själv emigrerat.

– Det känns inte så. Först och främst så reser jag tillbaka till England och Skottland varje år sedan har jag aldrig riktigt haft en hemstad. Att flytta från London där jag då bodde till Sverige var lite som att flytta från Skottland till England. Jag tycker det känns perfekt att leva och arbeta här. Dessutom reser jag mycket.

Din senaste skiva handlar en del om ditt nya hemland, Sverige.

– Flera låtar handlar och är en hyllning till norden. Men andra handlar om minnen från både Tyskland – då främst Östtyskland och den gamla gränsen – och från Skottland.

-Efter att ha tagit farväl av Ray, både lyssnade jag på musiken till Palace of Tears och läste texterna. Titeln syftar på den forna gränsen mellan öst- och väst-Berlin som kallades för Der Tränenpalast eller ”tårpalatset”…

Lyriken är värdig en poets: inspirerande och engagerade. Oysterband i all ära, är jag i alla fall glad att han bröt sig loss och började komponera och skriva själv. Han har en tydlig ”röst” vilken blir mer och mer bemärkt och beundrad av publiken.

Ray förstod jag, är dessutom en engagerad artist som bryr sig om sina medmänniskor och den värld vi lever i med sina skavanker och sorger likväl som hopp och glädje. Men hans musik är definitivt melankolisk med en droppe mystik. Det är väl kanske också därför han trivs i vårt karga men ändå sagofulla land?

Anne Edelstam, Sörmland

Anne Edelstam; text och bilder