Cecilia Uddén foto Arild Vågen

Dokumentären om Mellanösterns radiokorrespondent, kallad Camelen, är mer än en film om människan bakom reportern – det är en film om ett yrke, om en passion, om ett livsverk i fara.

Reportrars utsatthet

Cecilia är bosatt med sin familj i Kairo sedan flera år och förmedlar sina 800 000 lyssnare varje morgon en bild av vad som händer i regionen. Filmen handlar om de tre senaste, händelserika åren då människors hopp om den arabiska våren snabbt förvandlades till ett mardrömslikt scenario.

Det var omöjligt att se filmen om hur Cecilia modigt åker runt och pratar med utsatta människor, försöker ihärdigt ta reda på sanningar, utan att tänka på James Foley – reportern som nyligen blev mördad av IS efter att ha varit kidnappad i Syrien i två års tid. Jag tänker även på våra svenska journalister, även de kidnappade i Syrien men frisläppta för knappt ett år sedan – troligtvis efter svenska statens inblandning.

Nog måste det finnas något vi journalister har i blodet som gör att vi ständigt söker sanningen, är nyfikna, trots farorna. Eller är det en viss naivitet? En övertro på att vårt yrke ska fungera som en slags buffertzon mellan oss och förövarna?

Men Cecilia har en familj – vilken skildras rörande ense i filmen trots flytt hit och dit och ett inte alltid enkelt liv – att ta hänsyn till. Därför avböjer hon att resa till vissa utsatta ställen som just Syrien. Men hon drar sig inte för att ge sig ut i oroliga områden i Egypten och ställa obehagliga frågor till folk.

Mod eller inre trygghet?

Cecilia Uddén visar på ett inre mod som till exempel när hon flera gånger mer eller mindre tvingar till sig svar som när hon ger sig av att söka svaret på det bråk som uppstått mellan några muslimska och kristna familjer vilket ledde till mordbrand och tvångsförflyttningar av flera kristna familjer. Eller då hon öppet kritiserade den egyptiske utrikesministerns agerande mot syriska flyktingar som förolyckats när de flytt i överlastade båtar. Trots denna tuffhet visar hon ömhet och medlidande både med de sina och med de drabbade offren. Hon är också trygg i sig själv och i sin roll som journalist, som förmedlare. Det måste hon vara för att klara de påhopp hon får stå ut med. Dock kommer de värsta attackerna från svenska lyssnare som aggressivt ber henne stå till svars ungefär som om det vore hennes roll som journalist och inte politikernas!

En reporters objektivitet

Journalistens arbete går ut på att finna fakta och på att vara så objektiv som möjligt. Att visa läsaren – eller som i Cecilias fall, lyssnaren – båda sidor utan att ta parti för än den ena än den andra parten. Detta är dock inte alltid helt lätt även för en van reporter som Cecilia: när hon rapporterar om flyktingar som dött krackelerar rösten och när hon intervjuar män som trakasserat kvinnor förstår vi att hon inte tror på dem när de påstår motsatsen. Journalister är ju också människor vilket jag inte tycker gör reportern mindre trovärdig utan snarare humanare.

Och human är precis vad Cecilia är: trots sin erfarenhet verkar hon aldrig blasé och kallsinnig utan behåller sin medmänsklighet och nyfikenhet och det är kanske hennes finaste kvalitet som reporter: alltid närvarande, alltid där för de drabbade, trots rädslan alltid redo kämpa för rättvisan, för sanningen.

Camelen har visat att hon ännu har mycket kvar i sin ”puckel” för kameler är kända för att vara sega och kunna ta sig igenom de kargaste ställena på jorden.

Tack Cecilia för denna fina genomgång av den något snöpliga egyptiska revolution och tack Peå Holmquist och Suzanne Khardalian för denna sevärda dokumentär av en modig kvinnlig reporter – med fina rappinslag av palestiniern Khaled Harara.

Anne Edelstam, Stockholm