Den för många fransmän idag bortglömda Svenska Baletten – eller Ballets Suédois – har återskapats genom en utställning på Opéra Garnier i Paris

Les Ballets Suédois grundades av mecenaten Rolf de Maré och koreografen Jean Börlin. Paret utvecklade den moderna dansen och samarbetade med tongivande avantgardekonstnärer: målare, musiker, cineaster, poeter och nobelpristagare för att skapa en totalteater i ny anda. Dessa moderna och skandalomsusade föreställningar visades på Théâtre des Champs-Elysées i Paris 1920-25.

Opera Garnier i Paris

 

 

 

 

Rolf de Maré och Les Ballets Suédois:

född i Stockholm av adlig börd (1888-1965), beslutade sig redan1919 för att etablera ett svensktbaserat modernt danskompani i Paris med sin partner och älskare, solodansören och koreografen, Jean Börlin. De bosatte sig på vänstra stranden, på rue St-Simon – på gatan där den franska akademin grundades 1883 i ett magnifikt hus – i hörnet av boulevard St-Germain. Teatern där de tillbringade mestadels av sin tid låg inte långt därifrån heller.

Rolf var en storsamlare av modern konst och han hade mormoderns – grevinnan von Hallwyls – förmögenhet bakom sig. Han förbluffade både den ene och den andra för hitintills under sitt dryga trettioåriga leverne hade han inte skapat mycket, ”en ung man med mer pengar än begåvning” ansågs det generellt. Godset Hildesborg och dess tillhörande lantbruk – som morfadern Walther von Hallwyl överlåtit till honom – engagerade honom måttligt. Däremot hade Rolf näsa för oupptäckta genier. Han tog till sig Picasso, Braque och Léger långt innan dessa hade blivit berömda.

Snart skulle han dessutom visa sig vara en hårt arbetande teaterman med fantastisk organisationsförmåga och ledarskap. Under de fem åren som baletten existerade, iscensatte den 24 originalproduktioner, gav 2 766 framträdanden varav drygt 500 turnéer i 156 städer i tolv europeiska länder samt i USA. Idén var dock inte hans utan kom ursprungligen från Michael Fokine – den moderna dansens pionjär – som hade hamnat som balettchef på Kungliga Operan i Stockholm 1913 och blivit god vän med Rolf. Fokine återupplivade intresset för dans genom sin nya, fria och dramatiska stil och hänförde den svenska publiken med sina föreställningar. Dansarna som mest agerat statister i operor, återfick hoppet för sitt yrke. Fokine sådde fröet till den svenska baletten i Paris och det var han som uppmärksammade Rolf de Maré på Jean Börlins talanger – utan att ana att han snart skulle bli utmanövrerad av den unga förmågan. 

 

 

 

Jean Börlin

 

Jean Börlin:

var född i Härnösand den 13 mars 1893 men som skilsmässobarn hamnade han i en fosterfamilj – visserligen släkt – i Stockholm. Tidigt upptäckte de hans fallenhet för dans och musik och skrev in honom på Operans balettskola. Där fick han en gedigen utbildning och som elev till Gunhild Rosén vid Kungliga teaterns balettskola påbörjade han en lysande bana. Börlin knöt kontakter med andra dansare han sedan lockade med sig till Paris. Han studerade också för den spanske balettmästaren José Otéro. Men hans största läromästare var onekligen ryssen Folkine. Denne uppskattade Börlins tekniska skicklighet och konstnärliga potential.

Han gav honom privatlektioner och undervisade honom i koreografisk komposition. Börlin skickades även ut i Europa på en längre studieresa.Det var genom en syntes av den klassiska tekniken han hade utvecklat, till moderna dansformer och pantomim som Börlin kom att levandegöra målningar vilka, genom rörelsen, fick ett eget liv. Han fascinerades också av afrikansk kultur och musik. Detta ledde till skapandet av ett dansverk – La Création du Monde – inspirerad av en afrikansk legend. I vissa koreografier avhumaniserade han dansarna som förvandlades till djur, gudafigurer eller skulpturer som kröp eller gick på styltor. Men under turnéerna på landsorten presenterade han en mindre extrem repertoar, vissa med enbart kvinnliga dansöser, andra med moderna dansformer som foxtrot till jazzinspirerade tongångar. Han hade dock troligtvis inte kunnat skapa dessa utan sin vän och älskade Rolf de Maré.

 

 

När två naturkrafter möts sprakar det till:

Folkine hade knappast trott att skyddslingen skulle nå den drömposition han själv traktade efter i storstaden Paris som Svenska Balettens balettmästare och chefskoreograf. Inte hade han väl heller anat att de Maré skulle visa sig vara så djärv att han vågade satsa på den unge dansaren – praktiskt taget oprövad som koreograf – för att starta ett nytt danskompani i kulturmetropolen. Det var att inte att räkna med vare sig de Marés väderkorn eller Börlins outtalade talanger. De Maré insåg att varken deras öppna homosexuella förhållande eller den vågade dansen skulle accepteras i Stockholms salonger. Han skrev i sin minnesbok ”Det var mig materiellt möjligt att realisera min dröm. Men jag kände alltför väl mina landsmäns inställning – förträffligt och hyggligt folk, men fruktansvärt reaktionära – för att veta att en debut i Sverige vore liktydigt med självmord. För att väcka svenskarnas uppskattning var det nödvändigt att först ha utlandets sanktion.” Möjligheten infann sig i och med att kontraktet för Théâtre des Champs Elysées var till salu och de Maré kunde köpa det. Teatermannen Jaques Hébertot (Nils von Dardels goda vän) fick jobbet som direktör och så var det bara att sätta igång.

ur utställningen

Resultatet av denna union blev ett kreativt utbrott utan motstycke i den moderna dansens historia. Börlin skapade tolv banbrytande originalproduktioner med klassisk och modern dans – i vilka han själv dansade huvudrollen i tio stycken – enbart under det första verksamhetsåret.

Trots att de två unga männen kom från skilda bakgrunder, och att deras personligheter var varandras motsatser: Jean var blond, öppen, glad och barnslig medan Rolf var reserverad, strikt och seriös, hade de en sak gemensamt: de kände sig båda förrådda av sina mödrar. Rolf på grund av sin mammas skilsmässa och Jean därför hans mamma lämnade den sjökapten hon var gift med och tog med sig sin son till Stockholm där hon övergav honom hos sin bror och svägerska för att sedan försvinna ur hans liv. Kanske var det Börlins undertryckta ilska som fick honom att fullkomligt explodera av kreativitet samt att bränna ut sig totalt. Svenska Baletten speglade en fransk avantgardism med en sällan skådad scenkonst. Jag tänker då framförallt på Francis Picabias och Erik Saties Relâches samt på Fernand Légers Skating Ring och La Création du Monde. Baletten hade förvandlats till multikonst och totalteater. Målaren och nära vännen Nils von Dardel agerade förmedlare genom sina kontakter i Paris konstvärld. Poeten och allkonstnären Jean Cocteau – en annan av Dardels vänner – introducerades till de Maré och Börlin och kom att agera som deras främsta reklammakare och marknadsförare. Alla dessa konstnärer kunde tack vare den Svenska Baletten ge uttryck för sin konst på ett förut aldrig skådat sett; eller som Cocteau uttryckte sig: ”många experiment förverkligas, där dans och feeri, akrobatik och pantomim, drama och satir, orkestermusik och tal smälter samman och uppenbarar sig i hittills osedda former”. Dessa inspirerade Börlins nytänkande. Eller som Erik Näslund (sedan några decennier direktör för Stockholms dansmuseum samt författare) påpekar ”det var också en konsekvens av Rolf de Marés stora konstintresse. Svenska Baletten kan i hög grad ses som en förlängning av hans konstsamling.”

Rolf de Maré och Jean Börlin

Truppen på taket av teatern

 

 

 

Le coup de grâce:

Tyvärr kom denna fantastiska konstexplosion till vägs ände efter föreställningen Relâche i Epernay den 17de mars 1925. Rolf de Maré hade redan förlorat miljoner och Jean Börlins hälsa vacklade. Han hade skapat 24 baletter i vilka han ofta dansat huvudrollen under fem intensiva år. Alkohol och tablettmissbruk gjorde sitt till. Börlin hade aldrig varit smal men nu började han gå upp i vikt, var irritabel och oberäknelig. Dansarna var missnöjda och tyckte att de reducerades till statister eller hjälpredor. Men le coup de grâce kom med ett hatbrev som spred sig som en löpeld genom Sverige. Utöver den homofobi som härskade i landet, anklagades de Maré för att dränera Kungliga Operan på deras bästa dansörer. Skvallret och misskrediteringarna i pressen startat av Operans förtalskampanj – framförallt mot de Maré – fortsatte ända in på 1940-talet. Börlin blev bitter över de Marés beslut och hans bitterhet blev personlig när Rolf bytte ut honom mot en ny älskare.

 

 

 

 

 

 

Relâche

Ute i kylan, turnerade Börlin med två kvinnliga dansöser från baletten, mest på hotell och kasinon in Sydamerika. Den 6te december 1930 gav hans hjärta upp. I handen höll han ett sista brev från Rolf. Enligt hans önskemål blev han begravd i Paris i januari 1931. Han vilar sedan dess på Père Lachaise.

Börlin hade inga elever som fortsatte hans koreografi. Däremot kan man se hans inflytande hos till exempel koreografen Ninette de Valois – för Vic-Wells Ballet, föregångaren till The Royal Ballet – i London på 1930-talet. Även i Ungern och i Tyskland finns tydliga spår av hans koreografi i skapandet av dans-mimisk stil. I dag kan jag känna igen hans inflytande i den unga Kanadensiska truppen La Clique som turnerat både i Paris och i Stockholm.

Dansmuseet:

Rolf de Maré nöjde sig inte med att stänga baletten. Några år senare, öppnade han istället världens första museum och forskningsinstitut för dans i Paris 1933. Det Internationella Dansarkivet blev snabbt känt som ett av världens centrum för studier av dans i dess omfattande bibliotek. Utställningar, en tidskrift, olika publikationer, demonstrationer och föredrag ägde rum där tills slutet av 1940-talet. Då avslutade de Maré sin tjugo års långa Parisvistelse och delar av samlingarna donerades till franska staten och Bibliothèque Nationale som placerade dem på Parisoperans museum och bibliotek.
I stället tog han med sig den omfattande kvarlåtenskapen från Svenska Baletten samt den utomeuropeiska samlingen till Sverige där de bildade stommen till Dansmuseet som öppnade den 3 juni 1953 i lokaler i källarvåningen på Kungliga Operan där det i dag är café. Efter att ha flyttats runt till olika lokaler – varav ett tag tillsammans med Dansens Hus – i Stockholm är museet nu inrymt i en anrik banklokal på Drottninggatan 17. Den Svenska Baletten har närmast hedersplats med flera montrar. Men besökaren inbjuds även att beundra fantastiska dansdräkter från olika länder. Via videofilmer och förklaringar slussas vi från Indonesien, till Japan och Tibet och så långt som in i Afrikas hjärta. Museet lever också med dansaktiviteter för både barn och vuxna (för aktuella program se:www.dansmuseet.se

Men utställningen på Opéra Garnier visade affischer, skisser och fotografier jag inte sett på dansmuseet. Den är uppställd lite i dåtidens surrealistiska anda också och bjöd på överraskningar jag inte ska avslöja här. För les Ballets Suédois var så mycket mer än dans, det var även teater och scenkonst av sällan beskådad kreativitet vare sig innan 1920 eller efter 1925.

Anne Edelstam, Paris