Robert och Sonia Delaunay var pionjärer i den abstrakta konsten men för eftervärlden är det Robert som är mest ihågkommen. I Paris visas deras verk på två olika museer: Robert på Centre Pompidou och Sonia, vars konst jag koncentrerat mig på, ställs ut på Musée National d’ Art Moderne.

Det är inte lätt att skilja dem åt: båda badar i ett hav av klara färger med betoning på cirkelformer och optisk inverkan – så kallat ”orfistiskt”, kubistiskt måleri.

”Jag vill inte längre måla varken objekt, perspektiv eller volym, leve färgerna!” skrev Robert 1912 och Sonia svarade med att måla ”les Prismes électriques” – en färgsprakande abstrakt tavla – 1913.  Trots det ignorerades Sonia helt av omvärlden. Poeten Guillaume Apollinaire – parets nära och goda vän nämner inte ens hennes konst när han utbrister: ”Robert Delaunay har utan att veta om det, revolutionerat konsten: han har återupptäckt ljuset och färgerna…”

Få konstkritiker tog upp den som var avant-gardisternas mästarinna i förmån av hennes man. Denna utställning på Musée d’Art Moderne är ett försök att rehabilitera Sonias image. Till Roberts försvar måste dock påpekas att Sonia efter hans död skrev i sin dagbok: ”min raison d’être kommer hädanefter att vara att belysa Roberts konst.” Hon förminskade sig själv under hela sin konstnärsperiod till förmån för sin mans. Kanske låg det i tiden? Kvinnor hade ju inte samma status då som nu.

Sonia Delauney-Trek (1885-1979): 

Föddes i Ukraina – dåvarande Ryska Imperiet – och togs tidigt om hand av moderns bror, Henri Trek, en medlem i St-Petersburgs inflytelserika bourgeoisie. Hon fick en priviligierad uppväxt med resor till Europa med konstintresserade vuxna. 1904 började hennes konstnärsbana på Karlsruhes konstakademi i Tyskland. Hon intresserade sig då mest för porträtt där ljuset i form av skuggor avspeglade personens känslor. Två år senare flyttade hon till Paris där hon blev elev hos Rudolf Grossmann. Han lärde henne grafik och hans stil influerade henne i början av hennes karriär.

Expressiva färger och Simultanism: 

I Paris upptäckte Sonia Trek fauvisterna, Vincent van Gogh och Paul Gaugins konst och började utveckla sina porträtt genom att introducera klara färger och använda dessa för att skapa olika ansiktsuttryck. Året då hon hade sin första solo-utställning, 1907, träffade hon också Robert Delaunay, de blev snart ett oskiljaktigt par och gifte sig 1910. Partners även i måleriet drogs de båda mer och mer mot den abstrakta konsten. 1912 förklarade de att de skapat en ny konstart: simultanismen, baserad på färgens dynamik. Konsten reflekterade det moderna livet. Sonia intresserade sig även för poesi, reklam och mode och hon inkorporerade dessa inom sina konstformer.

Mode:

Under kriget hamnade paret i Portugal där Sonia upptäckt flamenco dansens eufori och målade flera tavlor med dansöser och virvlande kjolar. 1921 kom Delaunays tillbaka till Paris där de definitivt installerade sig. Några år senare skapade Sonia en ”simultan” textilateljé i sin våning. Hon anställde ryska kvinnor för att kopiera hennes tavlor, teckna och tillverka kläder och brodera sjalar.

Teckningar, modekläder och scenkostymer visas jämte med tavlor på utställningen. Hon var samtida med Siri Derkert och den Svenska Baletten i Paris (1920-25) för vilken hon har ritat scenkostymer och dekorer. Sonias märke i hennes eget namn lanserades från och med 1925.

Robert Delaunays bortgång:

1933 började Sonia och Robert arbeta med Félix Aublet för en flyg- och tågutställning. Tre stora tavlor illustrerar denna period i konstnärernas liv. Men sedan blev Roberts hälsa allt sämre och han dog 1941 mitt i andra världskriget. Sonia som var judinna gömde sig tillsammans med några andra konstnärer i Grasse, i södra Frankrike. De formade där en liten konstnärsgrupp och gjorde en serie litografier tillsammans.

Efter kriget ägnade Sonia sig mycket åt att visa Roberts verk.

1958 blev året för hennes internationella genombrott med en egen retrospektivutställning i Tyskland. Men det var först 1967 som hon blev erkänd i Frankrike med en stor utställning i huvudstaden.

Denna allkonstnär var verksam in i det sista och 1977, då 92 år gammal, fortsatte hon sin dröm att inkorporera konsten i det dagliga livet. Två år senare gick hon bort och med henne försvann en hel epok.

Hennes motto var: ”Den sanna nya konsten tar sin början när man förstår att färgen lever sitt eget liv och att de oändliga färgkombinationerna får en poetisk klang, mycket mer expressiv än något annat.”

Låt er inspireras av Sonia Delauney och låt färgerna spraka även i ert eget liv för livet är den fest vi gör det till.

Anne Edelstam, Paris