Resan började precis som önskat. Jag hade tio dagar på mig att enbart rå om mig själv, göra det jobb jag utsett att hinna med, träffa familj och vänner på kvällarna.

Men blir livet någonsin som vi har planerat? Inte denna gång i alla fall. De första 24 timmarna i Stockholm flängde jag runt tills frossan slog sina otäcka klor i mig. ”Det går nog snart över om jag bara sover ut ordentligt” tänkte jag. Men det var utan att räkna med influensans hårda grepp.

Nästa morgon när jag slog upp ögonen, ville de inte riktigt hänga med. Det rann tårar nerför kinderna och texten på datorn tycktes ha förminskats så att det blev mest sudd av allt. Huvudet hade klistrats fast vid kudden. Att lyfta det kändes som att försöka lyfta ett ton cement. Njurarna – dessa livsviktiga organ jag måste erkänna jag aldrig någonsin skänker en tanke åt – gjorde sig plötsligt och otäckt påminda. Det kändes som om de satt utanpå ryggen och som om någon hade vridit om dem och slängt dem i väggen! Omöjligt att resa sig!

Nära som avlägsna vänner på Facebook och i telefonen kom med allehanda vänliga tips om vad jag skulle dricka och äta. Men hur i all världen skulle jag kunna gå ner och handla när inte ens huvudet följde med upp från kudden? Jag hittade en gammal honungsburk kvar från sommarlovet jag rörde ut med kokhett vatten. Så småningom dök en vänlig familjemedlem upp med några cellofaninlagda smörgåsar som smakade plast – dessa knaprade jag på i ett par dagar. Generat, för man lär sig vara ödmjuk när man är sjuk och klen och beroende av andra, bad jag samma välvilliga person att komma med några citroner och mandariner för att få i mig lite c-vitamin. Men när jag upptäckt att mandarinerna var lika sura som citronerna gav jag upp. I stället har jag börjat tugga på den chokladkaka jag haft med mig på flyget och som var tänkt som en present till värdfolket på middagen jag också varit tvungen att avbeställa.

Vad gör man när man inte orkar läsa eller jobba med datorn? Jo, man sätter på svensk television naturligtvis. Där är det matlagning eller inredning för hela slanten! Trodde aldrig jag skulle sakna de utmärkta program jag är van att se på den fransk/tyska kanalen Arte men så är det. Nåja, jag har haft turen att följa skidåkningen och två guldmedaljer med Charlotte Kalla och Johan Olsson vilket var helt fantastiskt! Det hade jag aldrig sett annars. Tänk vad livet lär en när man är sjuk.

Vad jag också har uppmärksammat via fönstret mitt i huvudstaden är en romsk familj som verkar ha flyttat in vid T-baneuppgången. De har satt upp tält och använder de cyklar som står parkerade där som hängare för sina kläder. Stockholmarna verkar ha vant sig vid denna stadsbild. Men ska vi verkligen ha kåk-städer här mitt i staden? Den debatten hörde jag på mellan en moderat och en miljöpartist. De kom inte fram till en konsensus denna gång. Men fick fart på mina tankar.

De påminde mig att även om denna tid i Stockholm inte blev vad jag tänkt så ska jag inte klaga. Det är uppvärmt i våningen där jag bor och jag har omtänksamma vänner och familj som hör av sig. Livet är inte så dumt trots allt även om det inte alltid blir som förutsatt. För snart är det bara att låsa den oöppnade kappsäcken igen, vända på klacken och resa tillbaka till Paris i väntan på nästa Sverigeresa.

Anne Edelstam, Stockholm