Påven Franciskus höll sitt tredje påsktal i Rom framför tiotusentals pilgrimer som rest från när och fjärran och stod i hällregn och lyssnade på honom. Talet var ett rop på hjälp framförallt för de kristna i Mellersta Östern som blir massakrerade av extremister. Vad gör välden för att rädda dem? 
Ödmjukhet och tolerans:
Var återkommande ord, i den i folkets hjärta omtyckte Påvens, tal. Påven Fransiskus visar att han står de förtryckta, utsatta och fattiga nära. Kyrkans män – framförallt de konservativa inom Vatikanens väggar – ser inte alltid med blida ögon på påvens omvälvning av maktstrukturerna. Men han låter sig inte skrämmas utan fortsätter i den bana han har stakat ut från början av sitt ämbete.
Hans tal var ett rop på hjälp för de förtryckta framförallt för de kristna i Orienten: ”Kärleken, ljuset och livet har besegrat mörkret. Genom sin död och uppståndelse visade Jesus oss vägen: den innebär ödmjukhet och förödmjukelse. Enbart de som har lidit kan resa sig igen. Man måste underkasta sig för att kunna följa Jesus i hans väg till uppståndelsen. Att försöka leva i respekt av varandra är styrka inte feghet. Våld är inte nödvändigt för att visa sin styrka. Vi ber om förlåtelse för dem som våldför sig på andra…” (fritt översatt och förkortat).
Ett rop om fred:
Påven bad om fred och radade upp alla konflikthärdar i världen: Syrien och Irak där påven bad FN att inte stå handfallen inför människors lidande – speciellt de civila samt de hundratusentals flyktingar – utan att agera aktivt för att få till stånd en varaktig fred. Han har visat sitt intresse för flyktingar förut genom att resa till Lampedusa där flyktingbåtar havererat. Han kastade ut blomsterkransar i havet och besökte deras läger. En markering att ”kyrkan tar hand om de allra fattigaste. Jag är väldigt upprörd över att sådant kan hända i dagens samhälle”, sade han. Han har även försökt resa till Irak och Syrien men besöken dit havererade på grund av uppenbara säkerhetsrisker.
I sitt tal nämnde han vidare behovet av nya fredsförhandlingar i Israel/Palestina konflikten. Han bad om fred i Libyen så att ”det barbariska våldet stoppas och de når en fredlig lösning”. I Yemen hoppades han på en gemensam fredsförhandling. Irans framtid glömde han inte bort. Han bad för fred i Nigeria, Södra Sudan, Kongo, Ukraina samt för de som förlorat sina liv speciellt för de som nyss dog på universitetet i Kenya. Påven glömde inte heller att be om fred för de människor som är slavar under kriminella organisationer såsom drogmaffian och vapentrafikanter. Likaså för de sjuka… Han glömde inte ens att tacka för de 10 000 tals tulpaner, narcisser och orkidéer som skickats från Holland till Vatikanen. Det centrala meddelandet var att ”den som bär Gud inom sig behöver inte ta till något våld”. Jag skulle vilja tillägga att världen kanske vore fredligare om man inte slogs så mycket i Guds namn…
Vem är Påven?
Utan att gå in på hans biografi, så har han hitintills visat både mod och ödmjukhet. Modet att stå upp mot den konservativa falangen inom katolicismen och ödmjukheten att hålla på samhällets svaga sida. Det har han visat gång på gång. Genom att undvika att beblanda sig enbart med överheter och dela sina måltider – då han är ute och reser – med de mindre bemedlade samt ta sig tid att besöka och prata med sjuka och gamla visar han en annan bild av sitt ämbete. ”Kyrkan behöver komma ur sin narcissism och tänka om”, lär han ha sagt. Påven vägrar att isolera sig i sitt elfenbenstorn. Han vill röra på sig, träffa folk, lära sig, utan att vara dogmatisk eller tro sig veta allt.
Han försöker till och med förstå de kriminella genom att söka nå fram till deras mänsklighet. När han kom till Argentina vågade stå upp mot den väletablerade och hårda maffian.
Framförallt söker han reformera kyrkan inifrån. Genom att samla kardinaler från flera länder runt om sig strävar han efter att skapa en ”världskyrka” där fred råder. Tillsammans med nio kardinaler träffas de under tre dagar varje månad. Fransiskus är närvarande hela tiden och söker genom diskussioner att nå konsensus även om han besitter det sista ordet. För det finns stora skillnader från en kyrka till en annan, ”det viktiga är att kunna prata öppet, att inte döma, först då skapas en harmoni”. Idén är att konsolidera vad som är bäst för oss alla. Enligt Fransiskus är det den Heliga Anden som enar oss. Man kanske även kan kalla det för livsenergin?
Påven tror på bönens styrka. Efter hans resa till Jerusalem bad Abbas och Peres att få be en gemensam bön. ”Jag öppnade mitt hem för dem att be i”, sa han och tillade att han spelar en moralisk roll. Trots den israeliska attacken i Gaza som kom strax efteråt, förblir påven ändå hoppfull: ”bönen ger resultat… det enda som gäller är en värld där fred och tolerans råder. En dörr öppnade sig… nu måste vi vänta tills att världen följer”.
Med allt våld vi sköljs över med dagligen från världens alla hörn, gäller det att ha en stark tro. Men påven är inte ensam om denna tro: när vi firade vår påsk, firade de ortodoxa och kristna i orienten sin palmsöndag. Bilder från den katedral som karvats ut ur berget i de fattigaste av kvarteren i norra Kairo, Sankt Samans kyrka, visade att den var fullsatt! Måtte Gud vara med dem. Jag önskar alla förföljda en Glad och framförallt fridfull Påsk!
Anne Edelstam, Paris.
